Böckerna som ALLA har läst men inte jag...

Ok, håll i er nu. Jag har alltså inte läst: Svinalängorna, Snabba cash, Läckbergs-böckerna eller... Millenium-triologin! Sug på den. Med lite lätt ironi här, men dessa böcker, med särskild tonvikt på Stieg Larsson, känns det lite pinsamt att jag som bibliotekarie inte har läst. Jag är inte särskilt "finkulturell" av mig, så jag kan inte skylla på det heller. Svinalängorna är väl i och för sig den jag är mest sugen på att läsa, men det har helt enkelt bara inte blivit så. Läckberg skulle ju vara kul att läsa just för att se vad det är, och för att jag jobbar i Fjällbacka. Millenium-triologin läste jag inte under hela hypen, och sedan kändes det liksom lite för sent. Sen kom filmerna och då såg jag dem "istället". Jag tror någonstans också att jag helt enkelt har prioriterat annat. Särskilt Stieg Larsson känns det som att verkligen ALLA har läst. Och det förutsätts nästan att jag som bibliotekarie också har gjort det. Som att de nästan ingår i allmänbildningen. Därför kan det ha hänt att jag ibland kan ha hållit med i diskussioner om böckerna, som om jag hade läst dem. En liten vit bibliotekarielögn...

Snart...

Helt darrig av lycka är jag efter att ha läst Margaret Atwoods The Year of the Flood. Vilket äventyr! Vilken fantastisk dröm att få sjunka ner i... Men jag kan inte skriva mer om den än, för först måste jag läsa om Oryx and Crake. Inte förrän jag började läsa The Year of the Flood förstod jag att de två böckerna hänger ihop: Atwood bygger vidare på några av karaktärerna i Oryx and Crake. Så nu ska jag läsa om den med ny kunskap och se de här karaktärerna (som jag ju känner nu!) flimra förbi. Himmel!

En generationsroman(?) med glimten i ögat

Jag har läst Josefin Palmgrens debut Engångsligg. Vilken otroligt passande titel på denna underhållande historia! Först hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om boken. Den ytlig, pratig och gnatig. Och vad handlar det om egentligen? Men jag njöt under läsningen, och det är väl så det ska vara. Dessutom anas här också ett djup. Jag tycker inte den har gjort sig förtjänt av att kallas chick-lit. Men det kan ju förstås också ha med bokens rosa omslag att göra.

Vi får följa 20-åriga Klementin, även kallad Klem, som jobbar på en reklambyrå. Hon festar och driver rastlöst omkring i Stockholms innevärld, med referenser som Hornstull på Söder. Hon twittrar och Facebookar om sitt liv. Snabba möten med människor som hon bedömmer med kritisk blick. Lite som engångsligg alltså, och jag kan inte låta bli att använda samma citat som i en recension: "Ibland är det som att mina tjejkompisar också är engångsligg. Vi träffas och de vill inte riktigt ha mig, och jag vill inte riktigt ha dem men vi är ensamma och därför hänger vi med varandra ett litet tag. Och ibland är det som att hela mitt liv är ett enda stort engångsligg." Detta summerar på många sätt romanen.

Men samtidigt som det är ytligt är det ju också sorgligt. Sorgligt att hon inte har någon riktig vän, och att de hon har inte vågar närma sig eller på riktigt öppna sig för varandra. Allt för att bibehålla den coola fasaden. Palmgren har själv sagt att hennes bok är "en psykologisk studie i att vara ung tjej i en tid där allt bara flyter omkring och ingenting är konstant. En generationsroman som inte klagar på samhället men som skildrar det". Det ligger en hel del i detta, och här använder hon själv begreppet generationsroman. Jag håller till viss del med. Tänker på det ständiga uppdaterandet på Facebook och det flyktiga som ligger i tiden. Men samtidigt är det ju en storstadsmiljö som skildras, och kanske inte beskriver verkligheten för det stora flertalet som bor inte bor i Stockholms innerstad, eller i någon annan större stad i landet. Men som sagt jag gillar detta! Samtidigt som det är ytligt och sorgligt, är det skrivet med glimten i ögat. Här finns en självironi och distans som glimrar till i bokens komiska höjdpunkter. Klem har en vass tunga i sitt kritiska betraktande av människor. Men hon gör det med en slags naivistisk värme. Läs! I Klems värld har du garanterat inte tråkigt!

Små böcker med stora ord

Sista dagarna innan semestern fick jag för mig att jag skulle starta ett projekt: att läsa små böcker. Jag hann bara igenom A och B så projektet får fortsätta till hösten. De små böckerna försvinner ju ofta bland hyllorna mellan mastodonterna och betongkolosserna som Millenietriologin och Grottbjörnens folk. Jag gillar verkligen dessa miniböcker; snabblästa i en väntans stund och ofta så rymmer de så mycket mer än bara historien, eftersom det korta novellformat tillåter egna detaljer och öppna slut.

Den röda anteckningsboken av Paul Auster. Jag kan inte komma ihåg att jag läst den här innan, vilket jag trodde att jag hade. Den innehåller korta små nedslag ur Pauls liv. Små glimtar som ett telefonsamtal, en sommar i ett franskt hus utan pengar, historier om vänners kärlek och ett hittat mynt. Det är Paul Auster och det är bra och det är roligt att kunna härleda många av de små berättelserna till hans böcker. I just det här exemplaret, som är handtryckt i Lessebo, får man utförlig information om bokens typsnitt, papper och grafisk utformning, vilket gör den lite extra speciell.

Utan blod av Alessandro Baricco. Åh, den här gillade jag. En liten flicka får bevittna hur några män tar sig in i hennes hem och kallblodigt skjuter ihjäl hennes bror och far. En av männen upptäcker henne men behåller det som hemlighet. När flickan blivit gammal söker hon upp den man som såg henne gömd under golvet. Och det blir ett möte där alla svaren ska ges. Det är rätt klaustrofobiskt, fantastiskt och genialt. På 97 små sidor förs en mäktig historia fram och ger upphov till många stora frågor. Platsen är efterkrigstidens Spanien, men det kan vara vilken plats som helst i världen, och jag läser in hela världens krigsteman och statskupper. Våld, hämnd, saknad och förståelse.

Tio noveller av Douglas Coupland.Bokens orginaltitel är Polaroids from the Dead, 1996, so m fått namnet tio noveller på svenska. Det är korta ögonblicksbilder från en Grateful Dead konsert i slutet av nittiotalet. Små snapshots där de nya unga reflekterar till sina föräldrar ur 60-talets drömmande generation, återblickar från nostalgiska hippies och från de som lämnade sina ideal. Om svikna ideal, om framtidstro och generationers världssyn. Stort i litet format helt enkelt.

Kan också lägga till Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano, som jag läste förra året. Den handlar om änkorna till de italienska männen som beger sig till krigen i Afghanistan för att få ihop pengar till familjeliv. Om krig, saknad och kärlek. Och den lilla boken rymmer en stor berättelse. Mycket läsvärd.

Den felande länken mellan Stephen King och James Joyce...

... är tydligen Margaret Atwood! På sajten I Write Like kan man testa vilken författare ens stil påminner om. Atwoods stil var lik först Stephen King och sedan James Joyce när hon gjorde ett nytt test. Detta läser man i en liten notis i DN idag. Där det också står att notisen var skriven på liknande sätt som Mark Twain. Jag gjorde samma test nyss och fick resultatet att både Jennie, Elin och jag här på Textappeal skriver som Mark Twain (kan det vara något med de korta meningarna och det enkla språket?). Då försökte jag med andra alster ur dagböcker och diverse textdokument som ligger och skräpar på hårddisken. Med samma resultat. Mark Twain. Jag.

HÄR gör man testet!

I write like
Mark Twain

I Write Like by Mémoires, Mac journal software. Analyze your writing!

2 x bok blir film

I båda fallen önskar jag att jag inte läst boken innan jag såg filmen. Så klart. För det förtar ju överraskningsmomentet och en del av spänningen. (Fast jag hade ju inte velat se filmen först och läst boken sedan heller...) Och så är det här två filmer som följer bokförlagorna ganska troget. Bara i sluten anar jag en liten tolkning. Där har man valt en riktning.
Vägen är ju en fantastisk bok av Cormac MacCarthy, mycket vackert skriven, suggestiv i det endast antydda och den väl uppbyggda känslan av undergång. I filmen blir det förstås mycket kuliss. Men en vacker sådan. Och jag gillar verkligen Aragorn (eller Viggo som han ibland kallas) i huvudrollen. Men är inte pojken lite för söt? Filmen lyckas behålla spänningen, mystiken i att man inte vet vad som orsakat världens undergång, hopplösheten och den enorma kärleken som ändå trots allt finns kvar mellan fadern och hans son.
Shutter Island bygger på Dennis Lehanes spännande och kluriga thriller som jag gillade mycket när jag läste. Kanske är det en fördel att ha läst boken när man ser filmen ändå? Kanske är den lite rörig? Det bästa med boken var ju osäkerheten som kryper sig på; vem är galen, vad är sant? I filmen tycker jag man ges tydliga ledtrådar lite för tidigt.
Och apropå sluten alltså: Är det verkligen solklart i Lehanes bok att han är galen? Jag minns det som att osäkerheten ligger kvar efter avslutad läsning och att tolkningen är upp till läsaren. Och det var det jag gillade så mycket. I filmen tyckte jag att regissören valt en tolkning.
Och i Vägen, vet man alldeles säkert att mannen faktiskt har fru och barn och att de är goda och kommer att ta hand om pojken? Är det inte så att slutet spelar med vårt hopp, vår vilja att det ska ordna sig, men att det samtidigt inte kan garanteras... Eller är det jag som är misstrogen och pessimistisk? I alla fall så väljer ju filmversionen även i det här fallet att ge en färdig tolkning.

Dagens fynd i biblioteket

Idag hittade en kollega till mig denna bild i en bok. Fynd i böcker på biblioteket är himla fantastiskt tycker jag. Bröllopsbilder, små minneslappar, kärleksord, semesterkort etc. Vem är det undrar vi och har byggt upp tusen olika historier kring detta ansikte.

Borta...

Gick förbi hyllan med Sune- och Bertböckerna idag, och blev lite lätt paff. Tio böcker av två vanligtvis packade hyllmetrar fanns lämnade åt sitt öde. Alla de andra verkar ha flyttat iväg till stränder, sommarhus och hängmattor.

Bengt Emil Johnson är död

Jag råkar ha två diktsamlingar av honom i bokhyllan, men det var länge sedan jag tittade i dem. Här en slumpvis uppslagen dikt ur I grannskapet:

Helt oväntat
en morgon
började september ringa
i sin dystra skolklocka.
Med stort allvar klang
tranornas rop och lommen
skrev och skrev på insjöns
skiffertavla.

Om Bengt Emil Johnson på wikipedia HÄR.

Författarbesök på Fjällbacka bibliotek

Har ni vägarna förbi Fjällbacka bibliotek på måndag kväll den 19 juli kl. 18? Jag tänkte väl det. I så fall får ni lyssna till Johan Erlandsson som berättar om sin bok, Då kan man lika gärna kittla varandra. Boken handlar om en av mina favoritskådespelare Allan Edwall. Har man tur kan man även se en skymt av, smått förvirrad filialföreståndare (moi) på första arbetsdagen efter semestern.

Sommarläsning (& HC Anderson-priset)

Sommaren jag blev vacker av Jenny Han.
Baksidestexten avslöjar en triangelhistoria och det känns ju som uppgjort för en bra sommarläsning, vilket det också är. Ett sommarhus i New England, två bröder och så Belly som plötsligt blivit något annat är kompislillasystern. Två mammor spenderar alltid somrarna ihop på landet och dit får deras barn följa med: Belly och hennes storebror och så de två bröderna Jeremiah och Conrad. Den här sommaren är dock allt annorlunda. Huset är fyllt med laddad stämning med hemliga förälskelser, missförstånd och känslokomplikationer och stora hemligheter som mer sårar än skyddar. Det är ett rätt spännande relationsdrama som träder fram och berättelsen är välskriven. Det här är första delen i en triologi.

Svarta vingar av David Almond.
Det här var riktigt bra, suggestivt, starkt och fängslande. Liam och Max, två killar i 13-årsåldern, följer efter en kaja och leds fram till ett övergivet spädbarn i skogen i norra England. Den lilla flickan Alison blir knutpunkten boken igenom, och väver in olika människor i Liams liv. Hela berättelsen utspelar sig under några heta sommarveckor i början av 2000-talet, och hettan dallrar vibrerandes boken igenom. I bakgrunden dallrar också Irakkriget som en kuliss. Almond lyckas föra fram stora frågor kring ondska kontra godhet på ett mycket skickligt sätt. Boken liksom svettas och andas. David Almond har precis fått Hans Christian Andersen Award, det pris som utdelas Ibby, och som delas med tyska illustratören Jutta Bauer.

Baristas - första boken av Denise Rudberg.
Rudberg har skrivit ungdomsböckerna Tillsammans innan (och även vuxenböcker). Senaste serien, varav första har utkommit, handlar om tre olika killar som möts genom ett jobb på en kaffebar. Det mest intressanta med boken är marknadsföringen med youtubeklipp, facebook, och en egen hemsida. Boken handlar om livet; kärlekstrassel, tvivel på sig själv och växande självförtroende och kapitlen varvas mellan de tre rösterna. En vanlig ungdomsbok med andra ord, fast kanske lite kul att den handlar om tre rätt mjuka vanliga killar. Ladlitt helt enkelt. Men som sagt, marknadsföringen verkar ligga i linje med att förlagen fått upp ögonen för sociala medier, liksom Pocketförlagets satsning med IRL, som också flyttat ut på youtube och facebook.

Lynchstämning

Plötsligt slår det mig: Haruki Murakami påminner mig om David Lynch. Det är stämningen som gör det. Det där att inte riktigt förstå allt men ändå känna att man når en djupare förståelse av upplevelsen. Och de parallella medvetandenivåerna, som i Lost Highway och Mulholland Drive. Där en karaktär går in i en annan och alla verkar ha minst två möjliga liv. Samma sak hos Murakami tycker jag.

Och när jag googlar på sambandet så hittar den här artikeln i DN där Murakami nämner Twin Peaks som en stor favoritoch inspirationskälla. Inte konstigt då att jag älskar Murakami så mycket när jag även avgudar David Lynch.

Ny favvoserie- In treatment

Jag har inte haft någon serie att följa på ett tag, delvis för att det är svårt att just följa en serie. Därför gillar jag In Treatments upplägg där man kan missa ett par utan att det gör något. SVT har nu börjar reprisera serien som blev något av en succé när den började i maj förra året. En annan sak som är både bra och dålig är längden, avsnitten är endast en halvtimme långa vilket gör att man slipper känna sig hindrad. Samtidigt är det tråkigt när det är riktigt bra. Hur som helst, det handlar alltså om psykoterapeuten Paul Weston och mötet med hans patienter. Det går fem dagar i veckan och patienterna återkommer oftast på samma veckodag. Ungefär som det kan vara att gå i terapi på riktigt. Det är därför, som jag nämnde tidigare, en fördel att följa serien, men samtidigt så gör det inget om man missar ett avsnitt. Jag gillar också att man får veta en del om terapeuten Paul och om hans privatliv. Vissa avsnitt handlar om när han själv går och samtalar om sina problem.

Det här är serien för dig som är intresserad av mänskliga psyket och hur vi människor fungerar. Dessutom är den befriande "oamerikansk", om man med det menar att det går på djupet, är lite eftertänksamt och äkta. Så sätt på Svt 22:35, varje vardag.

Ta en titt på trailern.

Om vanliga tonåringar

Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo.
Jag har varit sugen på den här boken sedan jag såg den (dock har den irriterande låten surrat runt i mitt huvud alldeles för länge), det kändes som en sådan där bra bok. Besviken är jag inte men den var lite mindre bra än jag hade tänkt mig. Tonen är bra boken igenom, och den påminner mig lite om Johanna Lindbäcks böcker (såg precis att Boktoka skrivit exakt samma sak), men det blir inte så mycket mer. Handlingen är så förutsägbar att man bara väntar på att det som ändå ska hända verkligen ska ske: att killen ska få flickan. Eller att flickan ska förstå att hon vill ha killen, och inte den där spännande roliga mystiska killen, utan alltså just den där pojken som hon har haft framför näsan hela tiden. Det är samma tema som jag bloggat om tidigare, historien om flickan som går omkring i en egen bubbla och inte kan tolka signaler förrän det nästan är för sent. Den fungerar jättebra som trevlig sommarläsning. Det kanske kommer något mer som är lite mindre förutsägbart av Bjärbo. Jag hoppas på det för det känns som att det kan bli något riktigt bra.

Och så Johanna Lindbäcks senaste Saker som aldrig händer. Lindbäcks tidigare böcker, liksom denna, handlar om vanliga svenska tonåringar utanför storstaden. I den här boken får man följa nittonåriga Andreas som är nöjd med sina kompisar och flickvän. Men så plötsligt strular kärleken, vännerna sviker, han blir mer eller mindre tvångsdeporterad till pappas tomma hus på landet, där endast den gamla grannbarndomskamraten finns som han glidit ifrån, och allt vänds lite upp och ned. Det är många samtal över tekoppar i kök med grannen Erik och en smygande insikt för Andreas kapitlena igenom om vad som är viktigt. Liksom Lindbäcks tidigare böcker är allt mycket trovärdigt och det är vad som gör böckerna bra. De dramatiska tonårsproblemen hanteras på ett trivsamt och mysigt sätt och ibland är det bara just sådana här böcker man vill ha.

Brokig indisk mordgåta

De sex misstänkta - Vikas Swarup

Vicky Rai, en ökänd brottsling, kändis och rikemansson mördas på en fest han själv anordnar för att fira att han blivit frikänd i ett brottsmål. Polisen spärrar snabbt av huset där festen hålls och finner sex personer som anhålls som misstänkta för mordet. En journalist som länge skrivit om och kritiserat Vicky Rai, bestämmer sig för att undersöka de sex misstänktas bakgrund och motiv för att ta reda på vem mördaren är.

Så följer vi dessa sex personer, en i taget. Vi serveras de misstänkta, deras möjliga motiv och hur de hamnar på den här festen. Samtidigt får vi genom dessa karaktärer lära känna ett brokigt och myllrande Indien, från alla dess olika sidor: Här finns en berömd och åtrådd kvinnlig skådespelerska som får betala priset för sin berömmelse genom vänners svek, en mobiltelefontjuv som hamnar i den mest osannolika kärlekshistoria som tar formen av Bollywoods dramaturgi, en dumsnäll amerikan som reser till Indien i jakt på den stora kärleken men hamnar bland terrorister och bedragare, en stammedlem som i jakten på en stulen artefakt stiftar bekantskap med den moderna världens baksidor, en politiker som ger korruptionen och girigheten ett ansikte, samt en byråkrat som efter en seans emellanåt tror sig vara Mhatma Gandhi och lever tvärtemot sina vanliga principer.

Låter det som en väl mustig soppa? Det är det bitvis också. Logiken håller inte riktigt, och sambanden blir långsökta. Styrkan i boken ligger i spänningen och humorn och kritiken mot en korrupt regering. Författaren har tidigare skrivit Slumdog Millionaire.

I en familj finns inga fiender

Jag sträckläser första halvan av Viktoria Myréns debutroman. För det är ganska tungt, och svårt att läsa. Jag vet inte hur det skulle kännas att läsa den som förälder. Men som i "skaffa-barn-tanke-stadiet" känns det jobbigt. Oj, kan det bli så där. Tänk om det blir så där svårt för mig. Att man inte orkar med sina barn och måste sticka iväg. Det värsta är scenerna när huvudkaraktären Marie stänger in sig på toa och gråter, medan barnen står och bankar utanför... Eller när hon nästan glömmer sin dotter i trappen. Då har det väl ändå gått lite väl långt, tänker man. Och det har det ju. Boken tar vid när Marie har bestämt sig för att lämna familjen för en stund. För att hon helt enkelt inte orkar med längre. Hon behöver en paus. Hon behöver komma bort. Hennes äldsta barn Alma, är den som hon har det jobbigast med. Alma har utvecklat ett beteende när hon slår andra barn, även sin lillebror Leo. Marie måste hela tiden vara på sin vakt. Särskilt stark är en scen när hon är på kalas med dottern och hennes vän säger att hon ska slappna av. Barnen leker ju, de klara sig. Ok, tänker Marie, och lyder väninnans råd. Tills det plötsligt hörs ett illvrål. Alma har bitit ett av barnen. Hon får en utskällning av mamman, och alla i rummet tittar på henne som den dåliga föräldern... Ja, ni hör ju. Hur jobbigt som helst att läsa. Därför var jag tvungen att ta en paus. Inte för att boken var dålig på något sätt. Utan för att Viktoria Myrén skriver så ruskigt bra och drabbande. Att det här dessutom är hennes debutroman är mäkta imponerande.

Marie lämnar alltså familjen, mannen Johan och barnen Alma och Leo. Hon åker ut till familjens sommarstuga och dit kommer en kvinna som heter Jennie. Mellan dem uppstår en stark vänskap och attraktion. Senare dyker även Maries mamma upp. Och det är då det blir riktigt intressant. Relationen till Maries mamma är allt annat än bra. Genom tillbakablickar till Maries egen barndom och relationen till mormodern vävs fyra generationer kvinnor samman. Hur man i sin mammaroll påverkas av sin egen mamma och hur den relationen var. På så sätt finner Marie kanske svar på varför allting har gått så snett. Kanske är hon sedan slutligen redo att återvända hem och börja om.

Det är som sagt ingen rolig läsning i vissa delar. Man blir arg. Var är pappans roll då, varför framhålls han som så perfekt och lugn medan Marie är den som freakar ut. "Den kvinnliga hysterin." Varför ska hon bära det största ansvaret. Sätter hon de kraven på sig själv, eller är det samhället som gör det? Är det en kombination? Det är svårt att inte tänka på Bitterfittan av Maria Sveland under läsningen. Detta är en bok som jag verkligen kan rekommendera Trots att det är tungt att läsa, väcker den också många tankar. Om mammarollen och om kvinnorollen. Hur det kan vara och hur det kan bli. Men kanske att det också kan bli bra igen.