Sista chansen

I bakgrunden finns en pappa och en kvävd tystnad, i förgrunden en dotter med ilska, sorg och tysta utbrott. Fjortonåriga Jackys mamma omkom i en bilolycka för några år sedan, men istället för att prata om sorgen så ska livet gå vidare och framåt. Den kvävda tystnaden tär på Jacky som inte orkar hålla skenet uppe längre, hon slutar spela tennis, dricker sig medvetslös, rymmer och placeras i fosterhem. Jacky hamnar på ett låst skolhem med ständig övervakning, visiteringar och andra flickors problem under väggarna. Jag gillar tonen i Marta Söderbergs romandebut. Det är inga krångliga omskrivningar utan rakt på, allt blir inte uttalat eller moraliserat, vilket är rätt befriande. Inga stora ord utan små detaljer och betraktelser som gör det hela trovärdigt. Ibland blir saker fel och ibland är allt bara suddigt och ogripbart. Jacky har svårt att sätta ord på sina känslor och vägen uppåt är inte så lätt när man saknar verktyg. På hemmet möter hon Sara, en tjej som skriker högst av alla. Successivt byggs bilderna upp av flickorna och deras bakgrund. Det är en bok om vänskap, relationer och en tonårstid som halkat fel. Marta har själv tillbringat flera år inom ungdomsvården och det är väl troligen därför den känns trovärdig och inte så påklistrad.

Tematrio - Resor

Temat för veckans tematrio hos Lyran är resor. Jag väljer tre starka läsupplevelser från resor jag gjort.

1. Största res-läsupplevelsen någonsin: Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Jag började läsa på flyget till Spanien och läste den sedan i intensiva perioder under resan. Det var hett och fuktvarmt i Spanien och det kändes som om textens febrighet smälte samman med atmosfären. Jag tror också boken mår bra av att läsas så: i ett svep utan stora avbrott. På så sätt kom jag verkligen nära språket och Raskolnikovs själstillstånd.
2. Musselstranden av Marie Hermansson (hennes bästa tycker jag) läste jag på väg till Gotland: Tre timmar tåg, två timmar buss, en timmas väntan och slutligen tre timmar färja. Allt som allt nästan tio timmars resa, som jag för en gångs skull knappt kände av. Jag tittade bara upp från boken för att byta färdmedel. Musselstranden har en så tät och krypande känsla över sig. Den autistiska flickan som inte verkar känna något. Den försvunna kroppen. Hemliga minnen. Spännande spännande...
3. Jag läste Främling på tåg av Jenny Diski på just ett tåg, vilket var helt perfekt. Min resa var inte på något sätt lik hennes tågluffande genom USA. Jag reste bara till Stockholm. Men plötsligt blev alla resenärer intressantare, omgivningen spännande och gårdarna som for förbi utanför fönstret fulla av liv och berättelser.
   

KIM 145

Kim 145 av Anna Wikström är en fristående del på boken Spela falskt som utkom 2007. I den hamnar Kim på fest, blir drogad och kommer knark och brott på spåren, och så blir hon kidnappad. Kim 145 utspelar sig några veckor efter kidnappningen. Kim ska iväg och campa med sitt basketlag och hon försöker kämpa mot rädslorna som bubblar upp genom ljud, rörelser och minnesfragment. Plötsligt dyker en vinkande kvinna upp i en bil som leder henne till några män som sysslar med människosmuggling. Det är alltså både basket och brott som står i fokus, fast allra mest kanske tonårsskapet och en begynnande förälskelse. Jag har lite svårt att hänga med i just brottsdelen, men det är en rätt lättläst bok om en tuff tjej med sport, spänning och känslor. Och det är ingen bok om att leka deckare utan mer om realistiska stora brottsämnen och rädslor som behandlas. Tycker böckerna är bra även om jag kanske hade önskat lite mer kött på benen om karaktärerna ibland.

Solgula böcker

Inte så många gula böcker i min bokhylla, fick ta med några brandgula också - lite mer solnedgång än stekande sommarsol... I högen ligger Strändernas svall - Eyvind Johnsson, Diva - Monika Fagerholm, Dikter - Karin Boye, Populärmusik från Vittula - Mikael Niemi, Dumskallarnas sammansvärjning - John Kennedy Toole, Mörkrets hjärta - Joseph Conrad, Samtal med Stig Björkman - Joyce Carol Oates, Främling på tåg - Jenny Diski, Ett annat liv - Per Olov Enquist samt Iris, Isis och skräddaren av Birgitta Lillpers.

på nattygsbordet i prydlig hög.

Sommarläsning har fått en extra glans för mig det här året då det innebär att jag inte behöver tänka på att läsa vad mina bokpratstanter kan tänkas gilla. Så sommarläsningen får vara planlös utan tema och lite som den blir. Första punkten är dock att läsa ut traven med påbörjade böcker.

I hennes våld av Hanna Wallsten började jag läsa i morse och tror den kommer sträckläsas på stranden om någon timme. Jag har läst i närheten av solen av Wallsten och om jag minns rätt tyckte jag den var lovande men för ofärdig och spretig. I hennes våld verkar hittills riktigt riktigt bra. ett vidrigt ämne, partnersvåld, korsat med en mörk hemlighet i det förflutna och ett tätt språk.

Jag har ett litet projekt att läsa fler deckare för att fatta grejen och då blev jag tipsad av min kollega att läsa Grå själar av Philippe Claudel. Enligt honom var det en annorlunda ochvälskriven deckare. Den utspelar sig 1917 i Frankrike i en småstad nära fronten. Hur viktigt är mordet på en tioårig flicka när tusentals män dör vid fronten? Inte jätteimponerad än så länge men har bara kommit några sidor.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver borde jag ju läst för hur länge som helst sen men jag får ofta motvallskänsla av såna böcker som jag borde borde läsa att det sällan blir av. Men nu är den påbörjad och den verkar ju väldigt bra hittills.

Förutom mitt lilla deckareprojekt vill jag läsa mer på engelska, det är nog ren bekvämlighet som gör att jag sällan gör det. Förra veckan var jag på en liten tågtripp till Berlin och Prag och passade på att läsa Then we came to the end av Joshua Ferris som jag spanat på länge. Det är en kollektivroman om ett kontor, blurparna pratar mycket om tv-serien the office men jag tycker boken känns mörkare och inte lika skämskuddeobekväm som serien gör. Jag har lite svårt för romaner som har ett vi som berättarjag då jag inte blir så engagerad, allt blir ju berättat utifrån av en namnlös massa.

Kvinnofrukt av Rita Mae Brown är tydligen en flatklassiker, något som tekoppen upplyste mig om. och verkar vara en helt fantastisk sådan även om jag blir avbruten i min läsning hela tiden. Sydstatsflickan Molly Bold är en väldigt älskvärd hjältinna utan en tanke på att låta någon annan sätta hennes gränser. Lurar folk att äta harpluttar och förför väninnor på löpande band. och då har jag bara hunnit läsa kanske 100 sidor.

Bögarnas Zarah av Tiina Rosenberg handlar om Zarah Leander som bögikon och kanske faktiskt får lämnas tillbaka halvläst. Det är för varmt för teoretiska texter även om de är välskrivna som den här och handlar om intressanta saker såsom varför homosexuella män älskar divor.

I min ena bokcirkel läste vi Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde senast och jag blev till min förvåning inte alls begeistrad utan mest trött och tyckte det var pompöst. men har en utgåva som även innehåller Spöket på Canterville och ska se om jag gillar den bättre.

och sist i högen har jag Yonnondio av Tillie Olsen, en helt okänd författare för mig men med blurpen "en amerikansk Moa Martinson" kunde jag inte låta bli att norpa den i bokhörnan i tvättstugan. Har bara några sidor kvar men det blir som aldrig utläst. den är för mörk, Jim och Anna Holbrook och deras fyra barn kämpar på i depressionens USA, det är fattigt över gränsen till svält och deras liv styrs totalt av arbetsköparna. Väldigt bra men misären är så fruktansvärt beskriven att det bara går ner i små doser. Blir väldigt nyfiken på författaren dock, är det någon annan som läst något av henne?

Fias Fantasy och SF-lista

Puh! Vilken lång lista att gå igenom. Men jag har sett Fias lista på en massa bloggar och blev lite sugen på att göra den jag med. Eddings, Tolkien, Lewis, Adams och Brooks läste jag för säkert fjorton år sedan... Medan Murakami, Lessing, Pullman, Atwood, Auster och Gaiman är nutida favoritförfattare. Väldigt många namn på listan som är obekanta för mig också, trots att jag läser/har läst en hel del fantasy och science fiction och desustom jobbar som bibliotekarie. Och så inser jag att jag missat en massa klassiker som jag måste läsa snarast!!
Här är reglerna för listan:

Fetstila de titlar du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat den

1. +J R R Tolkien - Sagan om ringen
2. +David Eddings - Sagan om Belgarion
3. +David Eddings - Sagan om Mallorea
4. +Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen
5. Robert Jordan - Sagan om drakens återkomst
6. Katharine Kerr - Sagan om det magiska landet Deverry
7. +Philip Pullman - Den mörka materian
8. +Neil Gaiman - American gods
9. Audrey Niffenegger - Tidsresenärens hustru
10. Stephenie Meyer - Twilight
11. Charlaine Harris - Serien om Sookie Stackhouse
12. *China Mieville - Un Lun Dun
13. +C.S Lewis - Narnia-böckerna
14. *Ellen Kushner - The Privilegie of the Sword
15. Johanne Hildebrandt - Sagan om Valhalla
16. Jean M Auel - Grottbjörnens folk
17. H.G Wells - The invisible man
18. J.K Rowling - Harry Potter-serien
19. Naomi Novik - Temeraire-serien
20. Robin Hobb - Fjärrskådar-serien
21. Margit Sandemo - Sagan om Isfolket
22. +Terry Brooks - Shannaras ättlingar
23. Tad Williams - Minne, sorg och törne
24. Ursula LeGuin - Övärlden
25. Neil Gaiman - Neverwhere
26. George R R Martin - A Song of Ice and Fire
27. Steven Erikson - The Malazan Book of the Fallen
28. Diana Gabaladon - Främlingen
29. Bram Stoker - Dracula
30. Richard Morgan - Altered Carbon
31. William Gibson - Neuromancer
32. Scott Lynch - Gentlemannarövarna-serien
33. +Susanna Clarke - Jonathan Strange and Mr Norell
34. +John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in
35. Patricia A McKillip - Ombria in Shadow
36. Christoffer Paolini - Eragon
37. Raymond E Feist - Imperiets dotter
38. Julie Bertagna - Exodus
39. Roger Zelazny - Enhörningens tecken
40. Mårten Sandén - Den femte systern
41. Terry Pratchett & Neil Gaiman - Goda Omen
42. Michael Ende - Den oändliga historien
43. *Patricia Briggs - Moon called
44. Julia Sandström - På ödets vingar
45. Cory Doctorov - Little Brother
46. Isaac Asimov - Stiftelsetriologin
47. *Joe Abercrombie - The blade itself
48. *Poppy Z Brite - Lost Souls
49. *Alan Campbell - Deepgate Codex
50. Jasper Fforde - Thursday Next
51. Jonathan Maberry - Patient Zero: A Joe Ledger Novel
52. *K.J. Parker - The Fencer Trilogy
53. SM Peters - Whitechapel Gods
54. Elizabeth Moon - Sagan om Paksenarrion
55. Stephen King - Pestens tid
56. *Jim Butcher - The Dresden Files
57. Niklas Krog - Triologin om frihetskriget
58. Dan Simmons - The Terror
59. *Ann VanderMeer och Jeff VanderMeer - Fast ships, black sails
60. Michael Chabon - The Yiddish Policemen's Union
61. Jonathan Barnes - Somnambulist
62. Laurell K Hamilton - Anitha Blake, vampire hunter-serien
63. Saga Borg - Jarastavens vandring
64. *Mary Gentle - Grunts
65. David Gemmel - Legender från Drenai
66. +Ray Bradbury - Farenheit 451
67. Anthony Burgess - A Clockwork Orange
68. +Lewis Carroll - Alice i Underlandet
69. Philip K Dick - Do androids dream of electric sheep?
70. William Golding - Flugornas Herre
71. Frank L Herbert - Dune
72. +PD James - Children of men
73. Stephen King - The Shining
74. Richard Matheson - I Am Legend
75. Cormac McCarthy - The Road
76. Terry Pratchett - Discworld serien
77. Ann Radcliffe - The Mysteries of Udolpho
78. +Jose Saramago - Blindheten
79. Mary Shelley - Frankenstein
80. Robert Louis Stevenson - The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde
81. HG Wells - Tidsmaskinen
82. TH White -The sword in the stone
83. John Wyndham - Day of the Triffids
84. Cornelia Funke - Bläckhjärta
85. J.M. Barrie - Peter Pan
86. Charles de Lint - Onion girl
87. *Emma Bull - War of the oaks
88. +Paul Auster - I de sista tingens land
89. JG Ballard - The Drowned World
90. +Margaret Atwood - Den blinde mördaren
91. Arthur C Clarke - 2001: A space odyssey
92. +Douglas Coupland - Girlfriend in a coma
93. +Franz Kafka - Processen
94. Stanislaw Lem - Solaris
95. Doris Lessing - The Memoirs of a survivor
96. Walter M Miller Jr - Canticle for Leibowitz
97. +Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
98. George Orwell - 1984
99. Christopher Priest - The Prestige
100. Alastair Reynolds - Revelation space

Mästaren Willy död

Willy Kyrklund 1921-2009

"Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, envar våg med sin egen struktur. En sammansatt våg formar vid något tillfälle en föränderlig bild som är mitt jag. Vid denna bild måste jag klamra mig fast som en drunknande; den är ju jag." (8 variationer 1982)

"De verkligt stora katastroferna däremot, krig, svält, förföljelse av minoriteter och självtänkare, mänsklighetens eventuella totalutrotning av mänskligheten, administreras av goda människor som understöds av goda människor som tror på en god sak och bekämpar det onda." (Om godheten 1988)

"Människan längtar efter vad hon icke kan uppnå. Det har hon anledning till." (Den rätta känslan 1974)

"När gryningen utträder ur sitt gryningskap.
När främlingen utträder ur sitt främlingskap.
När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.
När stenen utträder ur sin stenighet.
När sparven utträder ur sin sparvighet.
När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan." (Om godheten 1988)

"Jag har alltid ett val. Alltid, i varje sekund. Men den som väljer att saken redan är avgjord, han skriver romaner." (Tvåsam 1949)

Ytterligare en framtidsthriller

I spåren av Wersterfeldts Ful och Collins Hungerspelen har jag precis läst Gemma Malleys bok Oönskad. Det är en framtidsthriller som behandlar ämnet åldrande, gener och medicin. Året är 2140 och ett nytt läkemedel gör att det är möjligt att leva för alltid. Konsekvensen är att det inte får födas några nya barn. För att få medicinen måste man skriva på ett kontrakt om att avstå från barnafödande. Om man ändå trotsar barnförbudet finns tre alternativ: antingen ge upp självmedicineringen, gå under jorden eller lämna barnet till en institution. På de stängda institutionerna uppfostras barnen till slavar, helt enkelt till att vara oönskade. Ett sådant barn är Anna. Övertygad om att hon är ovärdig och måste sona för sina föräldrars brott, lever hon för att tjäna husfrun och för att bli en värdefull tillgång till samhället. Hon skriver ner sina tankar i en hemlig rosa anteckningsbok, något som är strikt förbjudet. En dag kommer Peter som säger att han är där för att föra tillbaka henne till hennes föräldrar. Detta sätter alla Annas värderingar och världsbilder på spel. Det är en rätt förutsägbar historia utan några direkt effektfulla vändningar, men det gör mindre. Det är ändå en spännande historia med tankeväckande frågeställningar kring indoktrinering, överbefolkning, genforskning, grupptryck, etik och moral. Jag får dock inte riktig kläm på Anna. I början tycker jag det är bra, att hon är rätt ond (skadad som hon är av husfrun och de regler som gäller för oönskade), men hon faller lite platt för mig. Slutet är lite snöpligt, men vet inte om den lämnas öppen för att det ska komma en fortsättning. Antar det. Kan tänkas ska det vara även en trilogi här.

Mera sommarläsning

Min sommarläsning består av en ganska blandad kompott. Ofta brukar jag försöka läsa sånt jag redan har i bokhyllan, men inte hunnit läsa än. Skönt med pocket också som man kan ta med på resan och till stranden.

Först ut och som jag håller på med nu är The Garden party and other stories av Katherine Mansfield. Det är en novellsamling på engelska som jag läser för vår klassiker-bokcirkel.

Sen får det nog bli Syster av Bengt Ohlsson för den är bibliotekslånad med reservationslånetid. Ser fram emot Bengan, det var ett tag sen. Senast läste jag Hennes mjukaste röst som jag tyckte om. Har för mig att det var något lite som skavde i den boken, men överlag var den bra. Gillar hans språk.

Ser fram emot att äntligen få läsa boken med den krångliga titeln, Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl, som jag fick av min goda vän Moa. Vi får väl se om den håller måttet mot Den hemliga historien av Donna Tarrt. Två romaner som ofta nämns och jämförs med varandra.

Jag är också sugen på att läsa Mare Kandre. Det har ju rått något av en Mare Kandre-feber senaste tiden, och man blir ju onekligen nyfiken. Har fått för mig att hon ska vara svår, men nu har jag blivit tipsad på alla möjliga håll så det ska bli spännande. Aliide, Aliide stod dessutom så påpassligt i bokhyllan hemma.

Lite s.k. feelgood läsning passar ju på sommaren och att varva med de andra böckerna. Efter att ha läst brevromanen, Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shafer, kanske man dessutom får reda vad potatisskalspaj egentligen är. Den känns mysig och sommrig.

Jag upptäckte ju Bodil Malmsten i år också, när jag läste Sista boken från Finistère. Love her! Så nu tänkte jag ge mig på hennes Tryck stjärna.

Slutligen blir det nog biblioteksboken med sommarlån. Hittade den i hyllan bland nya böcker på jobbet. Inget jag har hört talas om, men för en filmälskare som jag låter den lovande. Den heter Filmklubben och är en biografiklassad bok om filmkritikern David Gilmour. Han låter den skolkande tonårssonen strunta i skolan mot att de tillsammans ser minst tre filmer i veckan. De ser allt från klassiker som De 400 slagen till Hollywoodfloppen Showgirls. En kombinerad fader-son relation samt filmodysse som jag ser fram emot.

Trevlig sommarläsning till alla!

Märkliga dagar, märklig bok

Michael Cunninghams roman Märkliga dagar är en blandning av genrer, tidsskildringar och stilar. Den tredelade boken börjar i industrialismens New York, i maskinernas tidevarv, där vi för första gången får stifta bekantskap med karaktärerna Luke, Simon och Catherine. Stilen är poetisk och drömsk, man följer Luke som tror sig höra sin döde bror Simon i maskinernas sång. Luke, som är missbildad och lite egen, citerar poeten Walt Whitman och blir alltmer förälskad i broderns fästmö Catherine. Luke sjunker längre och längre ner i en osammanhängande värld av galenskap och drömmar där industrialiseringens baksidor - fattigdom, trångboddhet, slaveri - bryter ner människorna som kämpar för sin överlevnad och framtid.
Andra delen av boken skildrar den hårdkokta polisen/psykologen Cat som jobbar för polisens jourtelefon för terrorhot. Tiden är strax efter 11/9 2001 och en våg av självmordsattacker utförda av barn drabbar New York. Barnen ringer till Cat strax innan dåden, citerar Whitman och leder henne till en stor förändring i hennes liv. I den här tiden är Simon den rike men onåbare pojkvännen och Luke hennes döde son. Men Luke är även ett av terror-barnen, en vanskapt pojke som hon mot sin vilja beskyddar.
Sista delen är en science fiction-berättelse med Simon i huvudrollen. Världen har drabbats av en kärnvapenolycka, ödlelika utomjordingar har emigrerat till jorden och blir förtryckta av de överlevande människorna. Simon är en konstgjord människa med en stomme av titan. Hans skapare har utrustat honom med en förmåga att citera den gode gamle Walt Whitman, och han har ingen förmåga att känna riktiga känslor. Allt ändras när han slår sig ihop med utomjordingen Catareen och den vanskapte och lillgamle pojken Luke. Tillsammans vallfärdar de från New York, genom den förgiftade amerikanska jorden till Denver, där Simons skapare väntar med ett rymdskepp redo att åka till nästa planet.
Walt Whitmans poesi genomsyrar förstås hela romanen. Tanken om dödens skönhet, alltings oändlighet, människans litenhet men också storslagenhet. Förändring, framåtskridande, tillbakagång. Människorna i boken lär sig om kärleken till medmänniskan och till universum. De lär sig om ansvaret inför framtiden, om döden som en väg till nästa liv, nästa värld, uppoffringen för att andra ska få en bättre framtid... New York återkommer som spelplats. En vit porslinsskål symboliserar världens odödlighet och överlevnadsförmåga. Bytet av genrer tycker jag stör framställningen lite, berättelsen är redan så tyng av symbolik och tankestoff. Men jag gillar verkligen idén att placera in samma karaktärer i olika tider och utforska hur det skulle gå för dem. Den första delen fungerar bäst, rytmen i maskinerna ackompanjeras av poesin. Det vackra bredvid det hårda. Hur som helst är det en väldigt märklig läsupplevelse. På ett bra sätt!

Flickvännen lämnar mig med tomhet och obehag

Ibland har man undrat hur det är att vara en sån där brud. En sån där brud som mest bryr sig om utseende, kropp, yta och pengar. En brud som har en kille med skumt mycket stålar, en maffiabrud. Karolina Ramqvists senaste roman Flickvännen handlar om henne. Bruden heter Karin och killen heter John. John tjänar pengar genom s.k. VTR (VärdeTransports Rån). Karin är berättarrösten. Hon kommer från en vanlig medelklassfamilj. En "svennefamilj". Hennes systrar har ordentliga jobb och relationer. Hennes mamma tycker att hon lever av "blodspengar".

Det värsta med Karin är att hennes liv verkar så tomt. Väntan på honom, oron, de andra flickvännerna -"tjejerna", träning, sit-ups, kläder och smink. Jag skulle vilja skriva att det känns sorgligt, men man får ingen sympati för Karin. Hon känns bara tom. Det känns som att allt är för sent. Hon har inte längre något val. Eller egentligen har hon valt. Den ständiga oron och den klaustrofobiska instängdheten övervägs av ett liv i pengar och lyx. Karin verkar inte ha något självförtroende heller. Tillbakablickar vittnar om att hon alltid har längtat bort. Hon ville att någon annan skulle komma och ta henne bort. Bort från det tråkiga svennelivet. Men till vad?, frågar man sig. Hon verkar ändå inte nöjd. Sömntabletter och sprit. Alla dövar de ångesten. Ytligheten för tankarna till Johan Klings film Darling och huvudkaraktären Eva.

Ramqvist använder referenser till Scorseses Maffiabröder och Karin identifierar sig med Karen i filmen. Karen- Karin. Karolina Ramqvist har genom språket och gesterna lyckats fånga känslostämningar. Hon har gjort det oerhört bra. Det är svårt att sätta fingret på och man undrar var hon har "fått allt ifrån". Om hon har gjort research? Det tyder i alla fall på en god inlevelseförmåga i de här människornas inre världar.

Bokens ytlighet går mig på nerverna och gör mig nästan illamående. Men det kanske är författarens avsikt. Jag förstår ju att det säkert är många som lever så här. Men det känns ändå så oerhört torftigt. Karin har en bokhylla med böcker, för de ska man ha. Men hon läser dem inte. Ändå känner man att Karin inte är riktigt nöjd. Det känns så tillkämpat. Slutligen känns det som att hon kanske ändå vill leva ett annat liv. Och då blir det plötsligt sorgligt. Sorgligt och tomt.

Sommarläsning

1. Till tåget: Allt som återstår av Elin Boardy (fast jag började redan nu på helgens semestertåg så den kommer nog slukas under veckan), AlieNation is my nation av Ove Sernhede (som jag började på redan förra sommaren men ska göra ett nytt försök) och De starkare av Inger Frimansson och Oktober av Cannie Möller (kan ju inte helt pausa från ungdomsböckerna även om sommaren innebär till störst del vuxenläsning för mig).

2. Till flygsemestern (fast jag vill ju helst ha pocket med mig): Adams revben av Naruddin Farah (tyckte mycket om hans bok Länkar och är väldigt sugen på den här, som handlar om en ung somalisk kvinna som rymmer och bryter mot traditioner och andras förväntningar), Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Díaz (började i den, avvaktade och ska nu ta tag i den igen) och Grekiska övärlden (som också får slinka med till hettan).

3. Till sommarstugan: Vi skulle älska om vi bara kunde av Hanna Wallsten (som jag är så glad för att den är signerad) och Slam av Nick Hornby (som jag har tänkt läsa länge) och så då nästa bokcirkelsbok Konspirationen mot Amerika, och så är jag jättesugen på att läsa The thing around your neck av Chimamanda Ngozi Aidchie.

Mare Kandre

Vi läste Bübins unge av Mare Kandre nu senast i bokcirkeln. Vilken säregen bok! Jag läste den under en kurs i samtida prosa när jag studerade litteraturvetenskap för säkert sex-sju år sedan. det jag minns av den läsningen är bara en stämning, en mörk, tryckande stämning, ett obehag och vissa vaga minnesbilder av de två barnen. Jag minns att jag tyckte språket var vackert men lite svårt. När jag nu läste om den så rann berättelsen rakt in i mig utan motstånd Bildspråket och symboliken framstod klarare och lättare att tolka och förhålla sig till. Och jag kunde verkligen njuta av läsningen den här gången.
Det är en bok som lämnar mycket öppet för tolkning. Vilken tid befinner vi oss i? Tidsmarkörerna är vaga; man åker med häst och vagn, har utedass och brunn på gården. Vilket land är det? Namnen klingar tyskt, men det är samtidigt ett väldigt hett klimat med flugor och ödlor som kryper på gården. Vilken relation har människorna i boken till varandra? Onkel betyder ju farbror/morbror och Bübin verkar ha kommit till gården någon gång, kanske som tjänsteflicka. Kindchen, som huvudkaraktären kallar sig, betyder ju "barn" och Ungen som dyker upp är ju bara en variant på samma ord.
Jag läste berättelsen som att Kindchen och Ungen är samma person. Ungen är barndomsjaget som uppenbarar sig när jaget kommer in i puberteten, dvs när hon stiger ut ur barndomen. För första gången ser hon sig själv på samma sätt som hon ser andra och äcklas då av sitt barnsliga, beroende jag. Boken är en uppgörelse med barnet, ett uppbrott, när hon till slut dödar Ungen, kan hon gå ut från huset och gården och möta världen utanför. Det är omöjligt att stanna kvar i den slutna men fantastiska barndomsvärlden och samtidigt bli vuxen. Man måste lämna den delen av sig själv för att fortsätta framåt i livet: så sorgligt!
Det finns så väldigt mycket mer att skriva om Bübins unge som jag inte kommer att göra här... Språket! Färgerna, hettan, det köttiga, klibbiga, bultande. Naturen som lever: "Vinden flyttar träden". De fasansfulla scenerna där Kindchen långsamt försöker ta livet av Ungen, genom svältning, kvävning, med en sten... Jag hänvisar vidare till Elin Boardys blogg där hon skriver lite mer om Kandres bok och vår diskussion. Och här skriver fler bloggare om boken: Bokmania och Du är vad du läser.

Tematrio - Sommarläsning

Lyran vill veta vad vi planerar att läsa i sommar. Jag brukar faktiskt samla på hög hemma sådant som jag vill ha tid att sträckläsa och verkligen njuta av. Jag samlar under hela året, lite pocketböcker som jag tar med till den årliga sommarresan till Gotland, och lite inbundet (oftast från bokreor) som jag inte släpar i resväskor utan avnjuter hemma under sommarkvällarna. Alltså:

1. Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates, Dagen efter av Lionel Shriver, Den lille vännen av Donna Tartt och I hennes våld av Hanna Wallsten får följa med till ösemestern.
2. Ge mig en människa av Anna Schulze, Lilla hjärtat av Sophie Hannah, Varats olidliga lätthet av Milan Kundera samt Mänsklig krocket av Kate Atkinson kommer att läsas här på västkusten, kanske på en klippa, i en park, i kökssoffan...
3. Och så blev Mare Kandres Aliide Aliide över och kommer kanske läsas i mån av tid och lust. Känner mig lite mätt efter bokcirkeln där vi läste just Kandre. Ändå hoppas jag att jag kommer läsa den. Och så ska jag läsa Konspirationen mot Amerika av Philip Roth för det är nämligen nästa bokcirkelbok på tur.
   

Tematrio - Danmark

Berätta om tre danska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare.

1. Inger Christensen. Min favoritpoet för tillfället tror jag. Underbar och särskild. Skriver intelligent naturlyrisk känslosam poesi. Jag skrev om henne tidigare och citerade några av mina favoritdikter.
2. Naja Marie Aidt. För att hon skrivit Babian som jag tycker är en perfekt skildring av relationer och vardagsångest och människans instängdhet i sig själv.
3. Lene Kaaberbøl, min favorit bland författare som skriver barn-och ungdomsfantasy. Hon skriver om flickor i huvudrollerna, om känslor och om fantastiska äventyr bland drakar och karismatiska monster (män). Jag sticker hennes böcker i händerna på alla fantasyläsare jag kommer åt!

Älska mej din jävel av Lars Hesslind

Lars Hesslind är solgårdsungen som blev författare, Solgårdarna kallades de hus som byggdes för trångbodda storfamiljer (minst tre barn och två vuxna) som tjänade under minimilön, namnet kommer sig av att ungarna kunde få rejält med sol medan mammorna kunda hålla koll på dem genom hur gårdarna var byggda. Ett sätt att hålla arbetarklassen nöjd och glad och hindra dem från att göra revolution hävdar Lars pappa från graven.

Vad Lars själv tycker vet han nog inte själv. Här berättar han rätt rakt upp och ner och rätt rått om sin uppväxt och tonår. De döda är ständigt närvarande, hans familj och hans vänner som inte klarade det vill säga sitt i berättelsen och Hesslind sitter som författare och jobbar än mot dem än med dem. De döda blir de som driver berättelsen framåt, det funkar bra som grepp även om jag tillslut tröttnar på hur käcka de döda låter. Som en arg pilsnerfilm.

Det är en rasande berättelse och det ska den verkligen vara. Här framträder arbetarklassen som ett kastmärke, Hesslinds väg bort är genom musiken. Genom att bli musikerkille kommer han undan och kan bli någon annan.

Jag tycker om tanken med boken men själva boken är inget för mig. Det är för grabbigt, tjötigt, göteborgskt. Och framförallt nostalgiskt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med Hesslinds berättelse, jag vill att den ska elda under min vrede men det sker inte. Det är som att klasskillnader låg i det förflutna, finns inte nu. Jag kan inte sätta fingret på vad det i berättelsen som får mig att tänka nostalgi. Kanske att det finns för många skildringar om hur det var FÖRR, att de alla framstår som så långt bort. Det är som att det bara finns en berättelse också, att arbetarklassen bara var på ett sätt under en viss tid, finns bara en sanning.

Det jag tycker bränner till är i slutet när Hesslind blivit musiker, involverad i tidskriften Paravan och har träffat studentskan som senare ska bli hans fru och hur han hanterar sin nya verklighet. Då blir det spännande, när huvudpersonen ska hantera sina dubbla roller, sina dubbla klassmedlemskap om man nu kan kalla det så. Här finns också en fantastisk skildring av hur arbetsplatskamp också kan se ut på labbet huvudpersonen jobbar på. Tyvärr är det så litet av det och så mycket arbetarklasskrönor före det.

Annorlunda barnbok

Ibland för gallringslistorna med sig något gott, att något sparas och återupptäcks istället för att gallras ut till försäljning. Detta är alltså bibliotekssnack. Vi gallrar ju med jämna mellanrum ut böcker som inte lånats på länge (eller som är trasiga och fula) för att göra plats åt allt nytt vi köper in. Och förra veckan hittade jag då Pojken med silverhjälmen av Hanne Kvist som tydligen är den danska vinnarboken i Natur och Kulturs barnbokstävling 1999 (då kom i alla fall boken ut på danska). Jag bläddrade i boken och fastnade direkt för baksidestexten, och ja, den här gången var det ju väldigt hjälpsamt med just en sådan text. Särskilt som den verkligen direkt sätter en spännande och sagofylld ton och dessutom bara berättar det allra första i boken:

Jons lillasyster Liv hade vingar då hon föddes. Pyttesmå beniga vingar med tunn hud, hopvikta och rynkiga som vingarna på en fladdermus. Så plötsligt en dag är Liv försvunnen. Föräldrarna har sålt henne. Ett barn med vingar är bara till besvär, säger de. Det måste han förstå. Hon har det bättre där hon är nu. Men Jon tror inte att hon har det bättre nu, och han förstår inte alls att hon skulle vara till besvär. men han förstår att han är den enda som kan rädda henne. Han bestämmer sig för att hämta hem sin lillasyster.

Det här är en ovanlig barnbok, skriven med mycket svärta och mycket poesi. Vuxenvärlden skildras som oförstående, konstig och närmast farlig. Barnen är ensamma och utsatta. Men kärleken mellan syskonen Jon och Liv är levande och varm. Men det är ingen enkel berättelse, den kan tolkas på många sätt... Hur som helst är jag glad för detta fynd!

en banan har väl ingen dött av?

Huvudpersonen i Släktfeber ärver Fasters stuga. Det har hon vetat sedan länge eftersom Faster har haft det som utpressningsmetod under alla år den namnlösa huvudpersonen levat. Bredvid stugan ligger hennes föräldrars stuga där hennes familj varit varje semester i 40 år. Här får hennes pappa (iförd rökrok/badrock) sitta under sin korkek (en tall han knutit fast korkar i) och hennes mamma klä sig i diverse roller (hon är skådespelerskan som det aldrig riktigt blev något med men som ser bra ut för sin ålder). Faster är egentligen hennes mors faster som räddade hennes mor med tillhörande lillasyster från en supande far och en misshandlad mamma. Även huvudpersonen är uppfostrad av Faster som då var 85 år och ställeföreträdande familj då huvudpersonens mamma skulle förverkliga sig själv och stack iväg på skådespelarutbildning.

Nu ska semestern spenderas i stugan och intrigerna är många. Hennes mammas lillasyster har bestämt sig för att bli sams med sin storasyster, trots dennes bastanta vägran. Lillasystern tältar således utanför tomten i väntan på att få prata ut. Huvudpersonens poet till pojkvän verkar få lite väl mycket lantluft och börjar plötsligt bete sig märkligt mycket som hennes pappa. Ett badrum byggs, en gammal skolkamrat lägger rör men borde han egentligen inte blivit läkare? Ska hennes föräldrar slutligen gå skilda vägar som de verkar ha velat de senaste 30 åren? Hur många bananer kan hennes pappa äta egentligen? och vem var Faster egentligen?

Man blir lite trött av att försöka sammanfatta handlingen i Släktfeber, det händer mycket, det blandas hejvilt mellan det dråpliga och det allvarliga. Och det är min enda invändning, jag tycker det spretar. Det allvarliga och de övertydliga funderingarna hos huvudpersonen ska väl ge någon riktning i historien och ge en utveckling men det känns bara malplacerat. Det blir för ryckigt att kastas mellan en mamma som surar genom att äta bakelser i hammocken och en allvarsam fundering hos berättarjaget om man kan vara kär hela livet. Jag tycker Paborn borde skippat utvecklingen och bara kört på med det dråpliga. för det är väldigt dråpligt och mycket är sådär på-pricken (som bara kan beskrivas som just på-pricken).

Jag tänker mycket på Karin Brunk-Holmquist när jag läser, här finns samma sorts vardagliga humor och samma sätt att beskriva de där vanligamänniskorna på ett absurt och dråpligt sätt. Men Paborn har betydligt mer skärpa och svärta, det är tunga frågor som ligger under och lyfter de absurda människorna som befolkar historien.

Så gillar jag skarpt när hon slutar beskriva och bara berättar. Hur huvudpersonen är så lik sin mamma utan att begripa det själv men reagerar över hur hennes pojkvän blivit lik hennes pappa är inte skrivet ut klart men tydligt ändå.

Det är inte vanligt med roliga, fyndiga och dråpliga böcker som även är välskrivna (åtminstone har jag inte stött på så många) så Släktfeber är ett välkommet bidrag.

Det här citatet fastnade jag för, det är roligt, argt och sorgligt på samma gång.

Har du någonsin varit stolt över något jag gjort? frågar jag.
-Stolt? min far ser förvånad ut. Det vet jag inte direkt . Stolt och stolt. Han
spottar fram ordet, som om det kvalificerar sig som ett av de dummaste han hört.
Vem är stolt över mig? -Nu pratar vi inte om dig, avbryter jag. -nej just det.
säger min far trumpet. men jag finns faktiskt också. Han lyfter förorättat
upp smörgåsen från magen och tar ett stort, stånkande bett. Han har
fullt upp med att tugga. Han utför uppgiften med alla sinnen på vid gavel. Utan
att lägga märke till det själv småsnarkar han medan han njuter av
pålägget