Huvudpersonen i Släktfeber ärver Fasters stuga. Det har hon vetat sedan länge eftersom Faster har haft det som utpressningsmetod under alla år den namnlösa huvudpersonen levat. Bredvid stugan ligger hennes föräldrars stuga där hennes familj varit varje semester i 40 år. Här får hennes pappa (iförd rökrok/badrock) sitta under sin korkek (en tall han knutit fast korkar i) och hennes mamma klä sig i diverse roller (hon är skådespelerskan som det aldrig riktigt blev något med men som ser bra ut för sin ålder). Faster är egentligen hennes mors faster som räddade hennes mor med tillhörande lillasyster från en supande far och en misshandlad mamma. Även huvudpersonen är uppfostrad av Faster som då var 85 år och ställeföreträdande familj då huvudpersonens mamma skulle förverkliga sig själv och stack iväg på skådespelarutbildning.
Nu ska semestern spenderas i stugan och intrigerna är många. Hennes mammas lillasyster har bestämt sig för att bli sams med sin storasyster, trots dennes bastanta vägran. Lillasystern tältar således utanför tomten i väntan på att få prata ut. Huvudpersonens poet till pojkvän verkar få lite väl mycket lantluft och börjar plötsligt bete sig märkligt mycket som hennes pappa. Ett badrum byggs, en gammal skolkamrat lägger rör men borde han egentligen inte blivit läkare? Ska hennes föräldrar slutligen gå skilda vägar som de verkar ha velat de senaste 30 åren? Hur många bananer kan hennes pappa äta egentligen? och vem var Faster egentligen?
Man blir lite trött av att försöka sammanfatta handlingen i Släktfeber, det händer mycket, det blandas hejvilt mellan det dråpliga och det allvarliga. Och det är min enda invändning, jag tycker det spretar. Det allvarliga och de övertydliga funderingarna hos huvudpersonen ska väl ge någon riktning i historien och ge en utveckling men det känns bara malplacerat. Det blir för ryckigt att kastas mellan en mamma som surar genom att äta bakelser i hammocken och en allvarsam fundering hos berättarjaget om man kan vara kär hela livet. Jag tycker Paborn borde skippat utvecklingen och bara kört på med det dråpliga. för det är väldigt dråpligt och mycket är sådär på-pricken (som bara kan beskrivas som just på-pricken).
Jag tänker mycket på Karin Brunk-Holmquist när jag läser, här finns samma sorts vardagliga humor och samma sätt att beskriva de där vanligamänniskorna på ett absurt och dråpligt sätt. Men Paborn har betydligt mer skärpa och svärta, det är tunga frågor som ligger under och lyfter de absurda människorna som befolkar historien.
Så gillar jag skarpt när hon slutar beskriva och bara berättar. Hur huvudpersonen är så lik sin mamma utan att begripa det själv men reagerar över hur hennes pojkvän blivit lik hennes pappa är inte skrivet ut klart men tydligt ändå.
Det är inte vanligt med roliga, fyndiga och dråpliga böcker som även är välskrivna (åtminstone har jag inte stött på så många) så Släktfeber är ett välkommet bidrag.
Det här citatet fastnade jag för, det är roligt, argt och sorgligt på samma gång.
Har du någonsin varit stolt över något jag gjort? frågar jag.
-Stolt? min far ser förvånad ut. Det vet jag inte direkt . Stolt och stolt. Han
spottar fram ordet, som om det kvalificerar sig som ett av de dummaste han hört.
Vem är stolt över mig? -Nu pratar vi inte om dig, avbryter jag. -nej just det.
säger min far trumpet. men jag finns faktiskt också. Han lyfter förorättat
upp smörgåsen från magen och tar ett stort, stånkande bett. Han har
fullt upp med att tugga. Han utför uppgiften med alla sinnen på vid gavel. Utan
att lägga märke till det själv småsnarkar han medan han njuter av
pålägget
Tydligen en av världens mest sålda fotoböcker och författaren är välkänd och respekterad och hans böcker om digitalfoto är enligt sambon jättebra och informativa och lärorika med handfasta tips... Men språket! Stilen! Jag kan inte sluta bläddra i Digital fotografi: Lär dig yrkesfotografernas hemligheter trots att jag inte är särskilt intresserad av foto. För överallt, på var och varannan sida, mitt i ett avsnitt om att fotografera blommor eller porträtt så börjar författaren skämta och retas med läsaren. På första sidan till exempel, ger han en lång förklaring av vad "knivskarp" betyder och uttryckets ursprung. För att sedan ta tillbaka alltihop och erkänna att han bara hittade på:
