Relationer pyser över Ur vulkanens mun

Jag blev varnad att läsa Ur vulkanens mun, Helena von Zweigberks senaste roman. Speciellt med tanke på att man lever i ett förhållande, fick jag veta. Jag förstår tanken, men kände ändå ett hälsosamt avstånd till karaktärerna.
Anna och Mats åker på semester till Sicilien med sina två barn Sebbe och Molly. De åker dit för att "lappa ihop äktenskapet", börja på nya kula, starta om, prata ut. De blir inte riktigt som de har tänkt sig. Särskilt vad gäller det sistnämnda. Det är nämligen det som romanen till största del handlar om, och som också är berättelsens styrka. Det handlar om kommunikation. Och det är framförallt här jag känner igen mig. Situationer när allt man säger kommer ut fel. Man anstränger sig för att säga något "snällt" men det kommer ut något annat fult och konstigt ur munnen. Man pratar förbi och missförstår varandra. Och det klassiska "typiskt dig, du är ju alltid så...osv". Det är när man nedvärderar varandra man borde börja se upp, och det är här jag slutar känna igen mig. För med Anna och Mats verkar detta ha pågått alldeles för länge. De är lite för elaka mot varandra. Man sträckläser för att få veta hur det ska gå för den stackars familjen. Bläddrar hårt fram sidorna, mest för att man blir så arg på den där Mats som är en riktig bittergubbe som är sur på sin fru och förpestar för hela familjen. Varför tänker man som läsare? Vad har hon egentligen gjort arma människa?
Sammanfattningvis en stark bok som engagerar. Skickligt upplägg att dela upp kapitlen i semesterveckans dagar. Men jag blev lite besviken på slutet där man hade velat få några slags svar på denna relationshärva. De svar som ges påminner istället, vilket också påpekats i en annan recension, om en relationsfrågespalt. Det blir lite för förnuftigt och upplysande. Lite, gör inte så här, för då kan det gå så här. Igenkänning visst, men mest tyckte jag synd om dem.