Mary & Max- charmig leranimation i glädje och sorg

Mary & Max av Adam Elliot handlar om 8-åriga Mary Daisy Dinkle som bor i Australien, och en dag bestämmer sig för att hon vill ha en brevvän. Någon som bor i USA som hon kan fråga om hur de har det där. Därför slår hon på måfå i en telefonkatalog och hittar Max Horovits, en 40-årig överviktig judisk man med Aspergers syndrom boende i New York. Både Mary och Max är ensamma individer som finner varandra genom brevskrivandet, vilket kommer att sträcka sig över måga år framöver.

Mary är en ganska ensam och mobbad liten tjej. Hennes mamma är halvalkoholiserad, och hennes pappa samlar på uppstoppade djur. Hon har dock en tupp som håller henne sällskap. Max jämförs i DN med Travis Bickle i Taxi driver, på det sättet att han har svårt att förstå sig på folk. Han vill rensa upp i en stad där allt har gått överstyr. Han skriver brev till borgmästaren om att alla som slänger cigarettfimpar borde få böta en miljon.

Det låter som en ganska mörk film, och det är det bitvis. Men genom leranimationerna kan man faktiskt på ett lättare sätt ta till sig det svarta. Det svarta blir inte lika svart, men ändå minst lika angeläget. När Mary som vuxen har deppat ner sig, blivit alkoholiserad och står med en snara kring halsen berör det. Men hade det varit en film med skådespelare hade det kanske blivit smetigt effektsökeri i elände. Det hade inte funkat, men här kan allting tas ett steg längre. Man förstår budskapet, men man slipper eländes elände. Allting kan bli lite mer skruvat, både på ett humoristiskt och sorgligt plan. För det är också en kul film, där leranimationerna är fantastiskt snyggt gjorda. Jag trodde inte att det här skulle vara något för mig, leranimerat i långfilmsformat liksom. Men det höll hela vägen och lite till. Jag vill se om filmen för alla poänger och snygga detaljer. Tony Collette och Philiph Seymour Hoffman, en favorit, gör ypperliga insatser som Mary och Max röster.