Det är Stängt pga hälsosjäl

Agneta Klingspors senaste roman tar sin början när hon får beskedet att hon har bröstcancer. Som läsare får man följa resan från beskedet och framåt. Det är skrivet rakt på sak, där kliniskt beskrivande av sjukdomen varvas med närmast prosalyriska inslag. Men boken är ändå lättläst, med en mycket tilltalande ton. På ett osentimentalt sätt guidas vi genom cancerland, där hennes medsystrar beskrivs som "cancerianer". Det är en väldigt drabbande läsning som berör. Samtidigt finns här en humoristisk sida, mitt i allt elände. Jag gillar hur hon beskriver förhållandet till bröstet på ett närmast ömsint sätt. Hur hon och bröstet åker på utflykt, hon och bröstet "gonar sig på en strand alldeles ensamma". Det är roligt. Och fint. Det är en mycket fin bok, där hälften är text och hälften är foton som ger en ytterligare dimension. Snapshots från livet.

2010-talets ungdomslitteratur: skönheten och odjuret

2010-talets unga flickor i litteraturen verkar liksom modevärlden vara influerade av Sandy i Grease; de faller för det manliga farliga och lockas av det otyglade (de behöver dock inte vara lika oskuldsfulla och pryda i början av historien). Historien om skönheten och odjuret går alltså på repeat i Twilightböckerna, Frost och senast lästa Fallen ängel. Jag gillar Den Stora Sagan med den ouppnåeliga kärleken á la Jane Austen, Mary Shelleys monstergotiska romantik och magisk realism i lightvariant, men varför måste temat vara att de dugliga flickorna faller hejdlöst för maskulina monster som de ska vända om? Visst, de må vara starka flickor vi talar om: moderniserade och självständiga, men då är det främst skildrat genom att de bryter normen genom att inte vara skönhets- och utseendefixerade samt gör uppbrott genom att ljuga och bryta mot sina familjer för att få sin vilja om kärlek igenom. Som ungdomsläsare slukar jag dessa böcker men som vuxenläsare tycker jag att det blir rätt patetiskt efter ett tag att det manliga våldet och de blodtörstande djuriska bestarna ursäktas genom den stora åtrån (liksom Jacobs varulvsvän som förstört flickvännens ansikte samt både Patchs och Edwards lust att döda sina älskade). Och vad är det frågan om, på riktigt, att killarna vill mörda sina kärlekar, att flickorna måste vara på sin vakt och läsa av när den andra pendlar mellan att vilja döda eller älska en? Eller är jag bara paranoid och övertolkande? Grease slutar ju som bekant med att den fina flickan blir rocklädersfarlig och buspojken blir en svärmorsdröm. Är det även kontentan av dessa böcker? Pojkarnas roll i de tre nämnda böckerna handlar alla om att de är instängda och förevigade i något ofrivilligt otyglat, där de djuriska impulserna är självföraktade och att de med hjälp av kärleken (och med flickornas uppmuntran och accepterande av det avvikande) hittar en balansgång. Kanske allt bara handlar om deprimerade missförstådda unga män som finner kärlek och genom den äntligen blir kapabla varelser (vilket i sig är rätt trist och förlegat)? Eller så handlar allt om att acceptera just det avvikande och defekta, som i en slags härlig gränsöverskridande global rörelse där alla får plats?

Twilight-böckerna har redan diskuterats här och Frost har jag bloggat om här. Senast lästa Fallen ängel av debutanten Becca Fitzpatrick faller också inom den gotiska romantikgenren, där de stora känslorna dånar. Nora, som bor ensam med sin mamma efter hennes pappas död (ett tema som antagligen tas upp i uppföljaren Crescendo som kommer i USA i november), dras alltmer till Patch, den mystiska nye klasskamraten. Patch är ondsint, farlig och nedlåtande men attraktionen övertar Noras bättre vetande och leder till en omöjlig kärlek och en saga om gott och ont. Som baksidestexten säger: "Nora måste välja; ge upp sitt motstånd och bli hans eller fly så långt bort det bara går." Javisst är det lättslukat och spännande. Persongalleriet känns dock lite obearbetat och inte alltid så trovärdiga. Det blir lite mycket ibland, eller så är det bara min irritation av ovannämnda som tar över.

Läs mer om böckerna på Becca Fitzpatricks hemsida.

Twilight som manwha

Nu har jag läst serievarianten av Twilight och eftersom jag hade förväntat mig något dåligt, eller mindre bra, blev jag lite överraskad. Jag vet inte hur bra den står för sig själv, alltså utan att ha läst böckerna, men hela idéen är väl i och för sig ändå att tjäna de inbitna fansen. Däremot tror jag ändå att den fungerar för de nyfikna som inte vill ta sig igenom böckerna, men ändå vill veta ploten. För tolkning och illustrationer står den koreanska tecknaren Young Kim som har gjort den som en manhwa. Jag gillar bildspråket och det är lite befriande att Young Kim har gjort sin tolkning utifrån texten och inte från filmerna. Vad mer gäller tolkning är den rätt trogen böckerna, det är inte särskilt mycket som skiljer åt mer än detaljer. Detta är alltså volym 1 så mer är att vänta. Frågan är väl om världen behöver mer Twilight, men jag vet att en stor rungande kör skulle skrika ett vilt ja på den frågan, så den är ju rätt onödig att ställa. Däremot verkar många av fansen ha olika meningar huruvida det är en god idé eller inte att omvandla den till serieformat.

Läsning på Gotland

När jag inte vandrar på stranden och letar fossil, så strövar jag på Phraxos med Nicholas Urfe. Upp till huset där den mystiska mr. Conchis har sitt hus, fyllt av allehanda artefakter och där ett slags maskspel pågår. Jag har kommit halvvägs genom romanen. Hur ska detta sluta?!

Kraken- en söt liten sak

Bilderboken Kraken av Boel Werner kom med kulturrådssändningen till biblioteket. Det visade sig var en riktigt charmig bok. Har inte läst något av Boel Werner förut, men hon är både författare och illustratör. Hon har bl.a. skrivit ungdomsböckerna Heat-Mika kör folkrace, Vild och böckerna om Tora. I början av året kom hon alltså med finfina bilderboken Kraken, där hon både skrivit och illustrerat. Och det är just de fina bilderna och den finurliga berättelsen i kombination som gör det hela. Boel (kanske Boel Werner själv?) hittar en dag en krake. Kraken kommer från Krakelonien ( så klart!). För länge sen brukade krakar att spruta eld, men Boels krake tycker mest om att äta kakor. På en bild sitter Kraken i en fåtölj med filt och äter kakor. En riktigt bra bilderbok att rekommendera och som passar många åldrar, kanske från 3-4 år och uppåt. Fint!

Den där Sagan

Ingen höjdare till film kanske, men spännande att få veta mer om Francoise Sagan. Och så är det ju en väldigt snygg film: kläderna, bilarna, frisyrerna, lägenheterna...

Men vilken jobbig liten människa hon verkade vara, Sagan! Så totalt självupptagen, barnslig och bortskämd. Inte så konstigt kanske när man blir miljonär så ung. Men med tanke på den underbara debutromanen Bonjour tristesse som handlar om det liv som hon sedan lever resten av sitt liv så måste hon helt enkelt ha varit sådan från början.

Och så osäker! När hon får minsta kritik istället för allt fjäskande från snyltande köpta "vänner" så blir hon sur och tjurig.

Väldigt intressant är ju också förhållandet till sonen som man inte alls förstår varför hon skaffar. Vill hon verkligen ha ett barn eller söker hon en förlängning av sig själv? För hon verkar ju bli besviken på sonen och vill inte ha kontakt med honom, inte ens på dödsbädden (filmen skildrar den här relationen väldigt dåligt och knapphändigt). Jag läste en artikel i DN för några veckor sedan om Doris Lessings självbiografi (måste läsa!!) som bland annat handlade om att hon lämnar sina barn för att i stället bo ensam och skriva. Att det inte fanns något val för henne om hon ville behålla sitt förstånd och orka leva sitt eget liv. Men för Sagan var det ju inte riktigt på det sättet. Hon hade sitt eget liv och sin frihet men hon verkade inte kunna sluta söka efter nya människor som skulle göra henne lycklig. Kanske var barnet också ett sådant försök som misslyckades?

Sommarenkät

Bokhora har sammanfattat sommarens läsning. Så gör även jag.

1. Bäst i sommar?

The Year of the Flood av Margaret Atwood var underbar. Utrensning av Sofi Oksanen fruktansvärd (på ett bra sätt) och Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro finstämd och vacker.

2. Sämst i sommar?

Har inte läst något riktigt dåligt, men får väl säga mig vara besviken på Pioner av Isabella Varracchio (jag lär mig aldrig stavningen) som aldrig grep tag och därför inte blev utläst. Men den ska få en ny chans någon gång.

3. Vad har du helst läst på stranden?

Har inte varit på stranden den här sommaren. Jag och bebisen har mest slappat i sängen och soffan men där har jag läst massor. Helst pocketböcker då som man lätt kan hålla i en hand i konstiga vinklar...

4. Var har du läst mest?

Se svaret ovan.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?

Jag hängde på Lyrans Dystopisommar och har läst fem dystopier, det känner jag mig nöjd med! Ett annat projekt jag hade var att läsa om gamla favoritböcker. Det har blivit två omläsningar: lite halvt misslyckat kanske.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!

The Year of the Flood av Margaret Atwood. Annars har jag legat lågt med inköpen.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Har ingen bra koll på utgivningen av nya böcker i höst, inget jag särskilt ser fram emot. Men annars så vill jag att klassikerbokcirkeln kommer igång igen efter ett långt sommaruppehåll: Steinbeck skulle vara roligt att läsa igen! Och så skulle jag nog vilja fortsätta med mina omläsningar. Först och främst Atwood!

Första meningen

Hos Martina hittade jag den här jätteroliga utmaningen (och fler bloggare har hängt på)! Det får ju bli tio favoritböcker som råkar befinna sig i bokhyllan då. Få se om ni kan gissa vilka böcker jag har valt (vissa lättare än andra tycker jag själv, några klassiker som blir kul att se om någon känner igen)!

Välj ut 10 av dina favoritböcker. Lista första meningen från varje och låt andra gissa vilka böcker de kommer ifrån.

* Här rättas det efter hand: Fetstil med rätt bok och författare efter de citat som ni lyckats knäcka!

1. I skymningen en mycket het dag i början av juli lämnade en ung man sin kammare, som han hyrde vid S-gränd, steg ut på gatan och började långsamt och nästan obeslutsamt gå bort mot K-bron. Brott och straff - Fjodor Dostojevskij

2. Jag stod i köket och kokade spaghetti när det ringde. Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami

3. Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Glaskupan - Sylvia Plath

4. I mina yngre och känsligare år gav min far mig ett råd som jag sedan dess alltid har hållit i minnet. Den store Gatsby - Scott F. Fitzgerald

5. Nu, snart, skall min välgörare, kapten Nemo, tillsäga mig att öppna vattentankarna, så att farkosten, med biblioteket inneslutet, sjunker. Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enqvist

6. Harriet och David träffades på en firmafest som ingen av dem hade haft någon större lust att gå på, och båda visste ögonblickligen att det här var vad de hade väntat på. Det femte barnet - Doris Lessing

7. Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddagen då hans far tog honom med för att visa honom isen.
Hundra år av ensamhet - Gabriel Garcia Marquez

8. Här börjar musiken. Den amerikanska flickan - Monika Fagerholm

9. Den sommar då min far köpte björnen, var ingen av oss född - vi var inte ens avlade: varken Frank, den äldste, eller Franny, den mest högljudda, eller jag, som kom därnäst, eller våra yngre syskon, Lilly och Egg. Hotell New Hampshire - John Irving

10. För länge, länge sedan, när människorna fortfarande talade helt andra språk, fanns det redan stora, fina städer i de varmare länderna.

Inför bokmässan: Ungdomsböcker och Afrika

Afrika får efter sommarens fotbolls-VM fortfarande stå i centrum (och det är väl på tiden) i och med kommande Bok- och Biblioteksmässan, som går av stapeln i slutet av september. För att läsa mer om den afrikanska barn- och ungdomslitteraturutgivningen är macondos hemsida utmärkt. Här nedan är några tips på ungdomsböcker från den afrikanska kontinenten, både av afrikanska författare men också av svenska som har förlagt handlingen i Afrika.

Abela av Berlie Doherty. Tanzanianska Abela, vars större del av familj har gått bort i aids, bor hos sin mormor som kämpar för vardagen. Hennes morbror tar med henne till London, men det visar sig snart att allt han lovat bara varit lögner. I vartannat kapitel får man följa en engelsk flicka Rosa, vars mamma vill adoptera ett syskon. Lättläst och tårdrypande för lite yngre tonåringar om hur orättvist och olika livet kan vara.

Eldens hemlighet (triologi) av Henning Mankell. Mankell, som delar sin tid mellan Sverige och Mocambique, träffade för flera år sedan en flicka som när hon var liten sprang på en mina och förlorade sina ben och sin syster. Mankell har sedan dess skrivit tre böcker om Sofia. I sista boken Eldens vrede är hon vuxen och har problem med sin otrogne man. Serien är välkänd bland ungdomar (har jag märkt på mina bokprat) och de grips oftast mycket starkt av denna flickas öde.

Den dödes dotter av Janne Lundström. Flickan Abena, som bor i en by i den brittiska kolonin Guldkusten, bär på en stor sorg och saknad efter att hennes pappa nyligen gått bort. Hon får hjälpa till att passa sina syskon, men en dag när hon är och tvättar vid floden råkar hennes lillebror försvinna i en kanot. Eftersom hon inte vågar gå hem utan honom beger hon sig iväg på en långt sökande. Det blir ett stort äventyr längs med floden där skogen blir en klaustrofobisk upplevelse, i synnerhet när hon träffar på vita män, eftersom kolonialtemat är starkt boken igenom. Lundström har en gedigen lista av böcker som utspelar sig på den afrikanska kontinenten bakom sig.

En evighet i Tanger av Faustin Titi. Seriebok om att vara afrikansk båtflykting.

På andra sidan sanningen av Beverly Naidoo. 12-åriga Sade och hennes lillebror Femi blir vittnen till hur deras mamma blir skjuten. Egentligen var skotten riktade mot deras far, en frispråkig journalist, och de tvingas fly till England. En stark bok om att vara flykting i ett annat land. Beverly har länge varit engagerad mot apartheid och hennes första barnbok Journy to Jo´burg var förbjuden i Sydafrika fram till 1991.

Rubinröd av Linzi Glass. Under 70-talets slut i Sydafrika får man följa Ruby, vars föräldrar är farligt frispråkiga. Genom föräldrarnas val och handlingar försöker hon förstå omvärlden. Då hon blir kär i en afrikaan blir allt än mer farligt. En bok om fördomar, kärlek, spänning och rasism.

Linzi Glass har även skrivit Sprickor och honungslim. Till familjen Iris, en krackelerande vit familj i apartheidterrorns Sydafrika, kommer en husbilszigenarfamilj som får bo på deras tomt. Det blir stora spänningar i samvaron. Det är en finstämd och vardagsspännande bok som skildras ur den 12-åriga flickan Emily perspektiv.

Svart elfenben av Arne Svingen. En norsk kille åker med en kamrat till hans hemland Elfenbenskusten, och inget blir som han har tänkt sig. Det här är en mörk bok för äldre tonåringar om vänskap, krig, barnsoldater, kolonialism, okunskap och orättvisor. Den är mycket stark och läsvärd.

Här kan du läsa om vilka afrikanska författare/illustratörer som kommer till Bok- och Biblioteksmässan.

Drabbande om alkoholmissbruk

Boken med titeln jag alltid säger fel på (Jag ska bara hämta en sak, Jag ska bara gå ut i köket, Jag ska bara gå en sväng och fixa osv...), Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren visade sig vara riktigt drabbande och omskakande läsning. Boken handlar om alkoholmissbruk. 35-åriga Ingrid har nyss blivit chef på förskolan Stora grävlingen. Hon är också relativt nyskild och har huvudansvaret för 7-åriga dottern Juni. Juni som är hennes allt och lite till. Efter den vita katten då kanske. Vita katten, hennes allra bästa vän, som alltid finns där och tröstar. Som ger den där sköna avslappnande känslan. Som bäddar in Ingrid i bomull. Långt bort från krav och från kollegornas vassa blickar. Ingrid känner sig osäker i rollen som chef. Hon var ju en av de andra kollegorna, de som hon nu ska bossa över. Värst är det med Gunnel som kör med Ingrid, och Ingrid kan inte säga ifrån. Ingrid vet också att Gunnel skulle egentligen gärna velat vara chef. När hon har haft en sån där jobbig dag med kollegorna är hon faktiskt värd ett, kanske två, eller ja absolut högst tre glas vin. Vinet heter Gato blanco, den vita katten. Vinet är som en mjuk katt som tröstar Ingrid. Så fort hon känner det rinna nerför strupen blir hon lugn. Ångesten ger vika.

Detta är en oerhört bra beskrivning av hur ett alkoholmissbruk kan uppstå, skulle jag kunna tänka mig. Hur lätt det är att börja dricka lite för mycket vin. Att ha en bag-in-box hemma det är väl inte så farligt? Om man får gäster till exempel? Men Ingrid får inte så många gäster. Hon dricker vinet själv. Medan Juni får läsk, kanske lite extra mycket läsk, och får bestämma maten och godiset, då är ju Ingrid en snäll mamma. Då gör det kanske inte så mycket att hon dricker några extra glas vin. Det är ju ändå helg. Moa Herngren bygger skickligt upp bilden av missbruket som accelererar och hur det tar över allt mer. Alla lögner och alla svek.

En annan intressant dimension, som gör detta till ett djupare porträtt och varför boken behöver sina 350 sidor, är mor-dotter relationerna. Både relationen mellan Ingrid och Juni, och mellan Ingrid och hennes mamma. Juni som vill tillbringa allt mer tid med sin pappa istället för Ingrid. Juni som tycker att mamma är så konstig och frånvarande ibland, hon lyssnar inte, och sen somnar hon... Men framförallt beskrivs relationen mellan Ingrid och hennes mamma på ett drabbande sätt. Ingrids mamma har nämligen också alkoholproblem, något som familjen aldrig har låtsats om. Ingrid har ofta fått ta hand om mamma. Fast hon inte mår bra av det, och fast hon inte vill. Ingrid gör överhuvudtaget många saker som hon inte vill. För hon kan inte säga ifrån. Det är också detta som är lite av bokens kärna.

Jag tycker verkligen om Moa Herngrens sätt att skriva. Boken griper tag och man kommer väldigt nära personerna. Man kan också tänka sig in i hur lätt det skulle kunna vara att hamna där själv. Speciellt i ett samhälle där alkoholen har en så tydlig social roll. Man behöver inte ligga på en parkbänk för att vara alkis. Man kan vara chef för en förskola och alltid ha en bag-in-box beredd i skafferiet. En räddare i nöden. Jag läser gärna mer av Moa Hengren.

Roligt eller jobbigt?

Tydligen en av världens mest sålda fotoböcker och författaren är välkänd och respekterad och hans böcker om digitalfoto är enligt sambon jättebra och informativa och lärorika med handfasta tips... Men språket! Stilen! Jag kan inte sluta bläddra i Digital fotografi: Lär dig yrkesfotografernas hemligheter trots att jag inte är särskilt intresserad av foto. För överallt, på var och varannan sida, mitt i ett avsnitt om att fotografera blommor eller porträtt så börjar författaren skämta och retas med läsaren. På första sidan till exempel, ger han en lång förklaring av vad "knivskarp" betyder och uttryckets ursprung. För att sedan ta tillbaka alltihop och erkänna att han bara hittade på:

"Det kan tyckas att detta är rätt tekniska termer, men när du inser att jag bara hittat på dem, så verkar det inte så komplicerat, eller hur? Men du måste erkänna att det lät ganska övertygande till en början? Jag menar, visst lurade jag dig lite? Erkänn det, du blev lurad..."

Eller det här stycket i kapitel åtta där han skriver om alla fördelar med digitalfoto:

"Det är faktiskt en lätt fälla att falla i, jag själv är också känd för att spendera en timme eller två med Photoshop. Men det betyder inte att jag vänt fru och barn ryggen. Jag menar min fru och två barn. Mina två pojkar. Jag menar min son och dotter, eller? Hon den lilla, vad hon nu heter? Och så klart min son Gerald. Jag menar Jordan. Så var det ja - Jordan. Fin liten kille det där. Hur gammal var han nu, sex? Nio! Skoja inte, är han redan nio? De växer upp fort de där."

Jag är själv allergisk mot författare som inte håller sig till saken, alltså författare av handböcker eller facklitteratur. Som försöker vara just roliga. Utan allt det här konstiga mellansnacket skulle Scott Kelbys böcker om digitalfoto vara hälften så tjocka. Och vad är det egentligen han vill? För mig är det ju jätteroligt att bläddra igenom hans böcker och skratta åt eller snarare förvånas över de konstiga utläggningarna och avvikningarna från ämnet. Men om jag hade läst den här boken för att få information hade jag nog blivit frustrerad: Kom till saken!