I den klassikerbokcirkel, som jag och Moa är med i, läste vi nu Crème-Fraiche (1978) av Susanne Brögger. Boken är till stor del självbiografisk och utspelar sig från tonåring till vuxen kvinna. På sin tid väckte boken stor uppmärksamhet på grund av sin erotiska frispråkighet Temat är, som många av Bröggers andra böcker, att kärlek och tvåsamhet förstör förhållanden och att vänskap och sexualitet istället är att föredra. Man får följa huvudpersonen i hennes liv och alla bekantskaper som hon stöter på. Det hela går i en rasande takt. Hon stannar sällan upp och reflekterar, utan saker händer, hon träffar människor och liksom bara "kör på". Allt efter hennes egna villkor. Hon är den som bestämmer.
Flera av oss var inte alls förtjusta i huvudkaraktären, och inte speciellt i boken heller. Mycket berodde på huvudkaraktärens person, och det egoistiska och lite ytliga sätt hon bemötte människor på. Inte bara män, utan även vänner och familj. Dessutom tyckte vi att det var konstigt att hon inte reflekterade mer över sin tragiska familjesituation, med en mamma som led av sinnessjukdom bl.a. Även om boken vimlade av erotiska möten och beskrivningar, tyckte ingen av oss att det var särskilt chockerande, fastän det säkert var det när boken kom ut. Snarare tyckte vi att alla dessa möten och tidshopp gjorde boken rörig. Det var svårt att hitta en röd tråd att hänga upp historien på. Själv tyckte jag ändå att boken blev betydligt bättre en bit in. Kanske för att man då hade vant sig vid detta flöde av möten och händelser. Dessutom tyckte jag bättre om karaktären, och speciellt hennes relation med sin pappa beskrev på ett fint sätt.
Några utav oss hade även läst Erica Jongs Rädd att flyga. I jämförelse med denna feministiska klassiker fann vi en hel del olikheter. Främst kring huvudpersonernas sätt att reflektera kring sin sexualitet. I Rädd att flyga har huvudkaraktären mer skuld och skam kring sexualiteten, medan det saknas totalt i Créme-Fraiche. De som hade läst bägge böckerna tyckte också att Rädd att flyga var betydligt bätte och inte lika rörig. Det skulle vara roligt att höra någon annans åsikt om dessa feministiska klassiker.
3 kommentarer:
Den sjuka mamman kunde Suzanne Brögger inte berätta om förrän mamman hade dött, men då gör hon det storartat i den helt fantastiska släktsagan (kanske det bästa hon har skrivit vid sidan av "Tone"):
JADEKATTEN.
Som lockbete till läsecirkeln, här ett citat ur Jadekatten:
Det som gör "familjen" så outhärdlig när man är ung är just det som gör den så lockande när man blir gammal: denna koncentration av karma, minnen och lik i garderoben.
(Jag skriver mycket om Suzanne Bröggers liv och verk i "52 kvinnliga författare".)
lena kjersén edman
Vad roligt med tips! Nu blev jag sugen på att läsa Jadekatten. Klokt skrivet om familjen, ligger en hel del i det. Det som var jobbigt i ungdomen kanske ses med distans som äldre.
Det kan vara nog så givande att läsa och komma nära en person som inte har samma livsåskådning, syn på moral, familj och relationer etc. som jag själv. Jag minns att jag älskade Jadekatten och jag minns att jag reagerade på hur systern "myran" beskrivs. Om jag minns rätt finns det ett skarpt förakt mot myran och hennes livsval. Jag reagerade mot att domen mot den präktiga systern kändes hård. Men samtidigt är det befriande, någon som skäller ut normopaterna, som försöker lyfta taket.
Skicka en kommentar