Johan Lundberg sågar Birgitta Stenbergs Fritt förfall i sin recension i SvD. Jag håller med om de röriga perspektivbytena och den lätt irriterande dialogen i början som kliar lite i första kapitlet, då jag tänker att det här är inte bra. Men sen klibbar texten sig fast alltmer. Boken skrevs redan 1952 men refuserades och har först nu getts ut av förlaget Normal. Birgitta Stenberg skriver i sitt efterord att vissa av karaktärerna och platserna går att känna igen ur hennes andra böcker. Hon debuterade 1956 med romanen Mikael och Poeten och har bland annat skrivit en självbiografisk romansvit som inleddes med Kärlek i Europa. 2005 fick hon Selma Lagerlöfs litteraturpris för sitt författarskap. Jag har inte läst hennes andra böcker så jag har inget att jämföra med.
Året är 1951 och den franska Rivieran breder ut sig med några utsvultna konstnärssjälar, vilka driver runt och törstar efter mer än mörka vintrar. Huvudpersonen är Caroll som hankar sig fram på barer och caféer. För att slippa återvända hem till Sverige frossar hon på sina nyfunna vänner och försöker att inte moralisera sig själv för hårt. Hon är ung och hon drömmer om att skriva. Hon inleder ett förhållande med den rika amerikanskan Martha. Men förhållandet är allt från okomplicerat, det ifrågasätts hårt av vänner och hisspendlar mellan kärlek och hat. Det är egentligen inte själva handlingen som verkar vara det centrala i boken utan mer de starka karaktärsskildringarna där miljö och relation står i fokus. Textmässsigt så växer den i efterhand, och det är nästan lite skönt att inte veta vad jag faktiskt tycker om Caroll, denna unga egocentriska lilla varelse som inte riktigt vet att ta hand om sig själv eller andra. Och där på det fina omslaget vandrar hon iväg på stranden i franskt soldis, i sin blå baddräkt, på väg utan att berätta vart.
1 kommentar:
Jag har äst det mesta som hon har skrivit men har aldrig hört till dem som beundrar Birgitta Stenberg som stilist - däremot har denna författare och levnadskonstnär alltid levt ett spännande liv som det är intressant att få ta del av.
Hon är en fascinerande person. Jag läser hellre texter OM henne än texter AV henne. (Hennes bidrag i mormorsboken är inte ointressant, men sämre än de övriga skribenternas.)
Johan Lundbergs åsikter om Birgtta Stenbergs tidiga roman i Sv D-recensionen delar jag helt. Jag var förvånad över att boken annars mottogs så positivt när den nu kom ut på nytt.
Jag misstänker att en del kritiker inte vågade vara så modiga som Johan Lundberg, utan drog sig för att kritisera en roman av en äldre kvinna som är känd för sexuell frigjordhet, berömda vänner och originalitet.
lena kjersén edman
Skicka en kommentar