Nej, det här var inget bra. Jag älskade Francoise Sagans Bonjour tristesse och hittade den här romanen, En främlings ansikte från 1975 på en loppis. Men det här var verkligen inte samma författare som den kyligt iakttagande, inkännande och fantastiska debutanten. Det här är snarare som en tv-film från 80-talet: Ett oerhört vackert, glamouröst, av sin make misshandlat praktvåp till kvinna räddas av en mindre attraktiv äldre och snuskigt rik finansman. Han kontrollerar hela hennes tillvaro utan att hon har en susning. Trots att hon får en lägenhet mitt i stan för en spottstyver, ett välbetalt jobb på en tidskrift utan en enda merit och gratis kläder från stans bästa modeaffär, så förstår den vackra lilla dockan ingenting. Hon är bara glad och tacksam och lallar med på societetsmiddagar, flirtar med vackra mörka män och bråkar på ett högst charmfullt sätt med gamla bittra överklassdamer. Det kanske värsta av allt är att man märker att författaren själv skäms över romanen och vet att varken intrig eller personporträtt håller, hon lägger nämligen in små försvar i sin hjältinnas mun: "Till mitt försvar ska sägas att jag var född naiv". Det blir inte ens en spännande upplösning. Finansmannen gör precis samma sak som hennes elaka och dödligt svartsjuke exman; han tappar koncepten och skriker att hon tillhör henne och att han äger henne. Hon blir jättechockad, vacklar lite där hon står och springer sedan hela vägen hem till sin nya man, en lång mörk främling som så klart även han visat svaga symptom på svartsjuka och ägandebegär... den enda behållningen med romanen är skildringen av societetslivet i Paris, samtalen och jargongen. Det gjordes bättre i Bonjour tristess, men det tillför i alla fall något i denna platta och ytliga berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar