Min sommar verkar bokmässigt handla en del om ondska, nu när jag sitter med en trave lästa böcker framför mig undrar jag vad mitt undermedvetna vill säga, så här mycket mord har jag nog inte fått ihop på länge, och då är inte en enda deckare!
Först läste jag Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver och den har inte riktigt lämnat mig än. Kan inte bestämma mig om jag gillar den eller om jag inte alls gör det. Kevin är en pojke som strax före sin sextonde födelsedag skjuter ihjäl 9 personer på sin High School. Boken består av hans mammas brev till hennes make som inte såg de varningstecken mamman allt mer såg och var rädd inför. Vi får följa Kevins uppväxt och mammans sorterande av sina känslor och tankarinför det som hände och de konsekvenser som blev. Jag gillar hur Lionel Shriver skriver men jag kan inte skaka av mig känslan av att det känns väldigt spekulativt. Historien känns konstruerad och jag får ingen riktig känsla för personerna den handlar om. Vilket säkert kan vara medvetet, Shriver vill få läsaren att tveka och fundera över vem som är offer och gärningsman, om ondska finns eller inte. Boken finns kvar i mina tankar och det är svårt att släppa den, så många trådar, så mycket att diskutera. en perfekt bokcirkelbok alltså.
Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde handlar ju också om ondska på sitt sätt, den unge Dorian är hemskt självupptagen och fåfäng. Han får ett porträtt målat av sig som efter hans önskemål åldras istället för att han själv gör det. Genom detta depraveras den kära Dorian, han tror sig kunna göra allt som han vill och han blir grym och avtrubbad av möjligheterna att komma undan. Jag hade svårt för språket, jag tror den käre Wilde är en anings för pompös och smart för min smak men jag gillar hur mänskligt förfall är gestaltat.
Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting är den avslutande delen i Lapidus romanprojekt kallat Stockholm noir. och precis som i Snabba Cash och aldrig fucka upp är det Stockholms undre värld som är beskriven men den här gången som serieroman. Jag gillar verkligen att Lapidus kanske får ickevana serieläsare att läsa serier och Peter Bergting gör verkligen ett bra jobb. Eftersom det är en serieroman på vad kan det va, 200 sidor? blir det mer en sammanhållen historia än i snabba cash, jag tror Lapidus skulle göra sig bra i novellformatet också. 
Pascal Duartes familj av Camilo José Cela är historen om Pascal Duarte som liksom bara gör onda handlingar. Han blir arg, han råkar döda någon. Han blir missförstådd han råkar ha ihjäl någon. Hans liv har enligt honom själv blivit förbannat av ödet och det är inte så mycket att göra åt, han har en djäkla otur helt enkelt. Det är den första boken jag läser av Cela och jag gillade den mycket, språket är fantastiskt och berättelsen är fängslande och väcker mycket tankar om öde och egen påverkan på det. Jag älskar hur Cela använder utropstecken hela tiden, man läser lite andfått och blir hela tiden lika överrumplad, det känns nästan som att Cela själv blivit överrumplad av sin hemska huvudperson när han skrivit.
Boken jag håller på med nu är Medan de sov av Kathryn Harrison och här kan vi verkligen prata om ondska från många håll. Billy Gilley är 18 när han slår ihjäl sina misshandlande föräldrar och sin minsta syster. Han skonar Jody som han tänker sig skydda genom att få misshandeln att upphöra. Historien är sann och författaren Kathryn Harrison kan inte släppa den, hon tar kontakt med Jody via e-mail och sen träffar hon även Billy i fängelset där han avtjänar sitt 21 år långa fängelsestraff. Kathryn Harrison har tidigare skrivit bland annat den självbiografiska kyssen som handlar om hur som vuxen återser sin far som hon inleder ett förhållande med. Hennes egen historia är också ingången till Jodys historia, hon ser likheter i hur det fått dela upp livet i ett före och efter, hur man hanterar ett trauma och ens egna skuldkänslor. Boken är väldigt konstruktiv, det är funderingar kring hur och varför, Kathryn Harrison psykologiserar för att försöka förstå det oförståliga och ibland lyckas hon ibland inte. Men en otroligt intressant bok som jag tycker lyckas med det som Lionel Shriver misslyckas med, att berätta om onda handlingar utan att göra dem spekulativa. nej, kanske dags för något sockersött snart, mycket mord har det ju tydligen blivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar