Anna Fock fick Borås Tidnings Debutantpris 2014 för sin roman Absolut noll. Och med all rätt, för det här är en bok som är värd att läsas och prisas många gånger om!

Vi befinner oss i Sankt Petersburg, mitt i den bitande kylan, mitt ibland ett kompisgäng som festar sig igenom nätterna. Berättare är Nikita, en ung kille som brottas med känslor av utanförskap, kärlek och tristess. Det handlar bland annat om homosexuellas rättigheter i Ryssland, om hur man förföljs och misshandlas. Hur man gömmer sig i portuppgångar för snabba kärleksmöten, hur man absolut inte kan hålla handen på gatan. Man tvingas maskera och ljuga för att på nätterna leva ett hemligt dubbelliv. Men det handlar också om att bara vara ung, att växa upp och bilda sig ett eget liv, en framtid.

Varför är den här boken så bra då? Jag tror den största styrkan ligger i språket och drivet med vilket Anna Fock för sin berättelse framåt. Jag undrar hur det ska gå för kompisgänget, jag tänker på dem när jag inte läser och det är med saknad jag lämnar dem när boken är slut.

Längst ner i hierarkin

Majgull Axelssons nya roman Jag heter inte Miriam är en stark skildring av en människas kamp för att överleva. Det handlar om den romska flickan Malika, som i ett desperat försök att överleva, byter identitet i koncentrationslägret och blir den judiska flickan Miriam Goldberg, en lögn hon tvingas leva med resten av sitt liv. Ända tills den dag vi möter henne, på sin 85-årsdag, då sanningen plötsligt tränger sig på.

Det handlar om rangordningen i koncentrationslägren, om de inbördes hierarkier som fanns, och där romerna var längst ner. Och vi följer detta ur Miriams ögon när hon svikit sitt ursprung och tvingas betrakta sitt folk utifrån.

Det handlar om inställningen till romer i Sverige efter kriget, om ”tattarkravallerna” i Jönköping 1948.

Och det är inte minst en fasansfull och gripande skildring av livet i koncentrationslägren, ur en ung flickas synvinkel, en flicka som förlorar släktingar och vänner, som bevittnar Dr Mengeles grymma medicinska experiment på bl.a. romska barn.

Men utöver detta är det även en vacker berättelse om kärlek och vänskap. Och om lyckan i att vara vid liv, i att få hålla ett litet barn i sin famn och njutningen i att få äta jordgubbar med vispgrädde. En hyllning till livet mitt i det fasansfulla.

Under verklighetens yta

I Neil Gaimans nya bok Oceanen vid vägens slut möter vi en man som återvänder till platsen där han växte upp. Han hamnar vid ett grannhus, på en bänk intill en liten damm. Och där börjar plötsligt minnen dyka upp. Det blir en fantastisk berättelse om hur det gick till när ondskan dök upp i den sjuårige pojkens liv.

Som så ofta hos Gaiman handlar det främst om baksidan av verkligheten, det där som finns alldeles i utkanten av synfältet, precis under den vardagliga ytan. Och skrapar man lite där så dyker de mest skrämmande monster upp, personifieringen av våra värsta mänskliga egenskaper: girighet, avundsjuka, hat och ensamhet. Och i Gaimans värld finns det inga garantier för att allt slutar väl: föräldrar visar sig svika sina barn, vuxenvärlden faller samman och ondskan smyger sig in genom sprickorna som vi lämnar öppna.

Men barnen förblir starka. De ser igenom de vuxnas fasader och skådespel och de går inte på ondskans lockelser. Genom sin oskuldsfullhet går de ändå fria och klarar sig. Det här är ännu en läsvärd roman av den amerikanske kultförfattaren Gaiman!

Den nya människan

Boel Bermanns roman Den nya människan är en dystopisk framtidsvision: vi möter ett Sverige där människorna plötsligt slutar bli gravida. Inga barn föds och teorierna kring varför detta händer är många. Har vi blivit förgiftade av alla besprutningar och kemikalier i maten? Är det Guds straff? Har vi utsatts för alltför mycket strålning från alla tekniska apparater?

Men så plötsligt blir kvinnor gravida igen. Och nästa problem möter mänskligheten: de nya barnen som föds beter sig inte som vanligt. De leker inte, skrattar inte och känner ingen kärlek.

Boel Bermann diskuterar i den här spännande framtidsromanen hur människorna beter sig i denna nya situaition. Vad är mänsklighet och hur behandlar man oliktänkande?

Nytt av Toni Morrison

Toni Morrisons senaste roman heter på svenska Hem och är en tunn liten sak. Men berättelsen är desto bredare. Det handlar om forne soldaten Frank Money som efter Koreakriget återvänder till USA med fruktansvärda minnen och upplevelser. Han blir inlagd på mentalsjukhus men flyr därifrån för att resa tillbaka till södern där hans lillasyster har råkat illa ut. Det blir för båda syskonen en resa tillbaka till barndomen och en uppgörelse med familjen, uppväxten och sig själva. Kanske blir slutet lite väl tillrättlagt för min smak, men boken blir ändå en stor läsupplevelse i sitt lilla format.

Bland tomtar och troll

Åh, hur ska jag beskriva romanen Kleptomania? Kanske som en blandning av folktro, urban fantasy, science fiction och skräck?

Så här är det: Halvar växer upp hos trollen i den djupa skogen, sedan hans familj blivit mördad och han själv bortrövad. En dag får han återvända till människorna, men kan aldrig riktigt anpassa sig till livet i staden. När han sedan är vuxen är han med om en tågkrasch och det verkar som om trollen har något med det att göra. Tillsammans med den unga kvinnan Claudia och Linus Kaiser, mångmiljonär och cornflakes-magnat, flyr han in i skogen för att gömma sig för alla väsen som verkar vara ute efter dem.

Senare får man följa Linus Kaiser, som är den enda som tar sig ut från skogen igen, när han ligger dödssjuk i sitt palats och biktar sig för revisorn Ingra. Vad var det som hände i skogen? Varifrån kom alla Linus pengar? Och vad är det för mystisk sjukdom som äter upp honom inifrån?

Här möter vi inte bara troll, utan även gengångar-barn, skogsrån och andra väsen. Dessutom är det rasande rappt skrivet, spännande och fängslande. Detta är första delen av författaren Kristina Hårds nya serie Arvet efter Kaiser och jag längtar redan efter nästa del.

En vacker berättelse i skuggan av pirater

Elin Boardys tredje roman har den långa och fantasieggande titeln Mary Jones historia: nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig: om mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva. Och om du tycker att titeln lovar äventyr, spänning och hemligheter, så har du alldeles rätt.

Berättare är alltså Mary Jones, kökspiga hos den legendariske Long John Silver som vi känner från Robert Louis StevensonsSkattkammarön, och hans fru Dolores, den friköpta slavkvinnan. Long John Silver är död, och Mary får en skrivbok av Dolores att skriva ner allt hon tänker i. För, och det här är en av de viktigaste tankarna i boken, utan en egen röst är man inte annat än en slav. Det är alltså viktigt att berätta, att minnas och föra historier vidare. Och kanske att byta perspektiv och se berättelserna från ett annat håll?

För det är just vad Elin Boardy gör i den här romanen. Hon väljer ett helt annat perspektiv när hon berättar om Long John Silver och personerna runt honom, och gör lilla pigan Mary Jones till huvudperson i stället och det är genom hennes ögon vi lär känna de andra. Det handlar mycket om hur det är att vara kvinna i den manligaste av världar: det är sjörövare och godsägare, man tar slavar och man köper kvinnor. Men man kan också bli kär och överskrida gränser, som både Dolores och Mary gör.

En stark känsla av äventyr och glädje genomsyrar hela berättelsen och denna känsla bär jag med mig långt efter att jag slagit ihop pärmarna.

Robinson i en livbåt

Nej, jag blev ju besviken. Det här var inte alls så spännande som jag hade trott och hoppats. Den omtalade och hajpade Livbåten av Charlotte Rogan började bra men föll platt. Grundhistorien är såklart fångande: en oceanångare förliser under resan mot USA 1914. 39 personer räddar sig i en livbåt och vi får sedan följa deras långa väntan på räddningen genom en ung nygift kvinnas ögon. Redan från början tar överlevnadsinstiknkten över hos människorna och de väljer att inte rädda ett litet barn som hamnat i vattnet och förtvivlat sträcker armarna efter dem. Och därpå följer ett slag Robinson-stämning i livbåten. Personer röstas ut, får dra lott om vem som ska hoppa över bord från den överfulla båten och övertalas att offra sig för de andra. Självklart blir det också en kamp om ledarskapet.

Det hela blir lite för invecklat för att vara trovärdigt för mig. Jag har helt enkelt lite svårt att tänka mig att man efter två veckor ombord på en liten livbåt, nästan utan mat, med endast lite vatten, dålig sömn, kyla och skräck, ändå har kraft att konspirera och skvallra, bilda pakter och smida planer.

Dessutom är huvudpersonen Grace, en osympatisk lycksökerska utan personlighet och även övriga karaktärer är tecknade på ett sådant sätt att man inte riktigt bryr sig om vad som händer med dem. Trist.

Främlingsleguanen

När jag under läsningen ler och myser för mig själv och skrattar igenkännande men med något slags ångest i bröstet, (ni vet så där som man kan göra när man läser något riktigt fantastiskt bra och roligt men som samtidigt är väldigt svart och tungt), så ser jag framför mig vilken reaktion jag skulle få om jag presenterade den här romanen för min bokcirkel som jag håller i på jobbet. Ungefär samma som när vi läste Reglerna av Sara Mannheimer, föreställer jag mig. Alltså total oförståelse blandat med lite medlidande. "Tycker du att det här är roligt? Men hon är ju sjuk!" Lite så.

För handlingen i Främlingsleguanen av Martina Montelius är ju absurd och lite sjuk: En femåring säger upp sig från dagis och tillbringar dagarna hemma i lägenheten tillsammans med sin leguan, medan "upphovsmännen" är någon annanstans, frånvarande hur som helst. Barnet tänker och resonerar, lite som Stewie i Family Guy om ni har sett den serien på tv. Alltså ett barns kropp med alla begränsningar det medför, längden till exempel och även att inte hunnit lära sig klockan än. Men i övrigt är hon hur utvecklad och intelligent som helst, analytisk och kritisk mot sin omvärld.

Men här har vi humor, intelligens, samhällskritik och igenkänning i en liten roman som till formen är ett litterärt experiment. Det är så träffande ibland att jag riktigt hajar till för att i nästa sekund drabbas av den där ångesten i bröstet inför barnets, människans totala ensamhet.

Det vita huset i Simpang

Två syskon växer upp i Nederländska Ostindien strax innan andra världskriget. Det är flickan Zus, senare kallad Kerstin och hennes lillebror, gossen. Mamman, kallad Moeder, är som en fånge i det vita huset, med betjänter och uppassare, sockerkarameller och svalkande drycker och de två barnen som hon försöker hålla ifrån sig. Ibland tar hon fram sina gamla målardukar men lägger snabbt tillbaka dem igen, orörda. Pappan, kallad Pa, jobbar på sockerfälten och är hemifrån allt längre perioder. Och syskonen försöker sysselsätta sig och fördriva tiden bäst de kan. Flickan tar på sig ansvaret för gossen som gör allt för att hitta något som kan kompensera moderns brist på kärlek och tillgivenhet.

Parallellt får man följa Kerstin när hon blivit gammal, genom hennes dotters ögon. Dottern hittar en gammal anteckningsbok och försöker förstå hur moderns uppväxt har påverkat henne.

Hanna Nordenhöks roman Det vita huset i Simpang är en fantastiskt sinnlig skildring av barndomen i dåvarande Ostindien, som framkallar dofter och syner hos läsaren. Man känner hettan, doften från de prunkande övermogna trädgårdarna, de klibbande sockerkaramellerna. Och man ser gossens vidöppna, sökande blick som gradvis blir alltmer inåtvänd när han aldrig finner det han längtar efter. Det här är en drabbande, hemsk och samtidigt vacker bok som kommer att stanna kvar hos mig länge.

Hanna Nordenhök fick Göteborgs-Postens litteraturpris 2013.