finfin grej med böcker.

först läsa den här ovan sen fastna i den här nedan. toppen!

bara ett litet utrop: vad fantastiskt litteratur är, oavsett form! om jag inte läst Guernseys litteratur och potatisskalspajssällskap skulle jag aldrig sitta försjunken i en artikel om Tysklands försök att avstyra engelska vapenleveranser till Sovjet i en gammal Pennan & svärdet. Så fint när små frön sätts och ger en hunger efter mer, mer mer! Vem kunde ana att det finns något som sammanför en härlig och lite sorglig lättläst roman med svenskt militärhistoriskt biblioteks medlemstidning? Mystiska är litteraturens vägar! och roliga! Det var allt jag ville säga, klart slut!

Mina 15 viktigaste böcker

Kanske världens svårste lista att göra, men efter att ha tänkt igenom barndom, klassiker, böcker som fått mig att förändras, tänka, känna, längta, så fick jag ihop femton stycken. Här och här kan man läsa andra bloggares 15 favoriter.

Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.

1. Michael Ende - Momo eller kampen om tiden
2. Joyce Carol Oates - Blonde
3. PO Enquist - Kapten Nemos bibliotek
4. Fjodor Dostojevskij - Idioten
5. Janet Frame - En ängel vid mitt bord
6. Stig Dagerman - De dömdas ö
7. Einar Már Gudmundson - Universums änglar
8. Ninni Holmqvist - Kostym
9. Sylvia Plath - Glaskupan
10. Margaret Atwood - Rövarbruden
11. Tormod Haugen - Slottet det vita
12. Monika Fagerholm - Den amerikanska flickan
13. Torbjörn Säfve - Ivan Aguéli
14. Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
15. Göran Tunström - De heliga geograferna/ Guddöttrarna

Bokomslag och klassiker

Hakar halvt på Moas senaste inlägg. Mina klassikerstoltheter står kvar på en hylla i föräldrahemmet, de har liksom aldrig fått komma med till Göteborg. Men jag har rotat fram några snyggheter från vår bokhylla, de flesta är min sambos (som på grund av slängfobi tar upp 90 procent av bokhyllplatsen i hemmet, själv är jag en flitig släng-och-ge bort:are, och dessa exemplar är ju lite heliga och får därför stå kvar utan påpekningar). Fem små grisar och litteraturhandböckerna är mina.

Fina klassiker

Via Bokmania hittar jag den här utmaningen som hon i sin tur hittat här: Vilka klassiker är du stoltast över i din bokhylla?Jag tycker det är kul att se vad andra har i bokhyllorna, vad som göms i raderna av bokryggar. Det är också kul att få visa upp egna fynd som man är lite extra glad åt. Jag gillar att rota efter böcker på loppisar, gärna i bortglömda boktravar i undanskymda hörn. Därför släpar jag också ofta hem gamla slitna exemplar, gärna häftade, sprättade böcker med fina detaljer på omslagen.

Puttrig potatisskalspaj med djup

Nu vet jag vad en potatisskalspaj är. Och även lite grann om hur det kunde vara att leva på Guernsey, kanalöarna mellan Frankrike och Storbritanninen, under andra världskriget. Visst är det mysigt och puttrigt, och många vill säkert kalla det feelgood. Men jag tycker boken också har ett djup. Det handlar ju trots allt om krigstider och hur människor på olika sätt försöker härda ut under knappa omständigheter.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer, utspelar sig strax efter kriget, närmare bestämt 1946. Det är något så annorlunda som en brevroman. Författaren Juliet Ashton får en dag ett brev från en Dawsey Adams, som kontaktar henne efter att ha hittat hennes namn i en bok. De börjar brevväxla och Dawsey berättar om bokcirkeln som de har på ön Guernsey. Juliet fascineras av detta och bestämmer sig att skriva en artikel om bokcirkeln och människorna på ön. Det hela sker genom att medlemmarna skickar brev till Juliet där de berättar om deras möte med litteraturen och vad böckerna har betytt för dem. Låter det invecklat? Det var det också till en början. Särskilt innan man fick ordning på alla personer och namn.
Men det handlar trots allt om livet och litteraturen. Och om litteratur som ett sätt att stå ut och överleva när livet är svårt. Och det är ganska fint. Inte konstigt att författaren är en bibliotekarie...

ond bråd sommar

Min sommar verkar bokmässigt handla en del om ondska, nu när jag sitter med en trave lästa böcker framför mig undrar jag vad mitt undermedvetna vill säga, så här mycket mord har jag nog inte fått ihop på länge, och då är inte en enda deckare!

Först läste jag Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver och den har inte riktigt lämnat mig än. Kan inte bestämma mig om jag gillar den eller om jag inte alls gör det. Kevin är en pojke som strax före sin sextonde födelsedag skjuter ihjäl 9 personer på sin High School. Boken består av hans mammas brev till hennes make som inte såg de varningstecken mamman allt mer såg och var rädd inför. Vi får följa Kevins uppväxt och mammans sorterande av sina känslor och tankarinför det som hände och de konsekvenser som blev. Jag gillar hur Lionel Shriver skriver men jag kan inte skaka av mig känslan av att det känns väldigt spekulativt. Historien känns konstruerad och jag får ingen riktig känsla för personerna den handlar om. Vilket säkert kan vara medvetet, Shriver vill få läsaren att tveka och fundera över vem som är offer och gärningsman, om ondska finns eller inte. Boken finns kvar i mina tankar och det är svårt att släppa den, så många trådar, så mycket att diskutera. en perfekt bokcirkelbok alltså.

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde handlar ju också om ondska på sitt sätt, den unge Dorian är hemskt självupptagen och fåfäng. Han får ett porträtt målat av sig som efter hans önskemål åldras istället för att han själv gör det. Genom detta depraveras den kära Dorian, han tror sig kunna göra allt som han vill och han blir grym och avtrubbad av möjligheterna att komma undan. Jag hade svårt för språket, jag tror den käre Wilde är en anings för pompös och smart för min smak men jag gillar hur mänskligt förfall är gestaltat.

Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting är den avslutande delen i Lapidus romanprojekt kallat Stockholm noir. och precis som i Snabba Cash och aldrig fucka upp är det Stockholms undre värld som är beskriven men den här gången som serieroman. Jag gillar verkligen att Lapidus kanske får ickevana serieläsare att läsa serier och Peter Bergting gör verkligen ett bra jobb. Eftersom det är en serieroman på vad kan det va, 200 sidor? blir det mer en sammanhållen historia än i snabba cash, jag tror Lapidus skulle göra sig bra i novellformatet också.

Pascal Duartes familj av Camilo José Cela är historen om Pascal Duarte som liksom bara gör onda handlingar. Han blir arg, han råkar döda någon. Han blir missförstådd han råkar ha ihjäl någon. Hans liv har enligt honom själv blivit förbannat av ödet och det är inte så mycket att göra åt, han har en djäkla otur helt enkelt.

Det är den första boken jag läser av Cela och jag gillade den mycket, språket är fantastiskt och berättelsen är fängslande och väcker mycket tankar om öde och egen påverkan på det. Jag älskar hur Cela använder utropstecken hela tiden, man läser lite andfått och blir hela tiden lika överrumplad, det känns nästan som att Cela själv blivit överrumplad av sin hemska huvudperson när han skrivit.

Boken jag håller på med nu är Medan de sov av Kathryn Harrison och här kan vi verkligen prata om ondska från många håll. Billy Gilley är 18 när han slår ihjäl sina misshandlande föräldrar och sin minsta syster. Han skonar Jody som han tänker sig skydda genom att få misshandeln att upphöra. Historien är sann och författaren Kathryn Harrison kan inte släppa den, hon tar kontakt med Jody via e-mail och sen träffar hon även Billy i fängelset där han avtjänar sitt 21 år långa fängelsestraff. Kathryn Harrison har tidigare skrivit bland annat den självbiografiska kyssen som handlar om hur som vuxen återser sin far som hon inleder ett förhållande med. Hennes egen historia är också ingången till Jodys historia, hon ser likheter i hur det fått dela upp livet i ett före och efter, hur man hanterar ett trauma och ens egna skuldkänslor. Boken är väldigt konstruktiv, det är funderingar kring hur och varför, Kathryn Harrison psykologiserar för att försöka förstå det oförståliga och ibland lyckas hon ibland inte. Men en otroligt intressant bok som jag tycker lyckas med det som Lionel Shriver misslyckas med, att berätta om onda handlingar utan att göra dem spekulativa.

nej, kanske dags för något sockersött snart, mycket mord har det ju tydligen blivit.

Fransyska nr 2

Till skillnad från Sagans bok som också handlade om passion och erotiska äventyr så är Irène Némirovskys roman Blodets hetta en mycket lyckad skildring av de här sakerna. Det handlar om åtrå och kärlek, om kroppens begär och längtan men lika mycket om hjärtats behov av kärlek och känslor.
Gamle onkel Silvio iakttar på ett likgiltigt och känslokallt sätt kärlekens spel i byn där han bor. Genom honom och hans tankar avtäcks familjernas till synes lugna och perfekta liv. Under ytan lurar gamla hemligheter, äktenskapsbrott, girighet och skandaler som till varje pris måste undvikas. Inte ens en mördare är värd att avslöja om det betyder skandal för resten av byn. Silvio är ständigt närvarande, nyfiken men utan känslomässigt engagemang, han känner alla, sitter som en tyst gammal uv i hörnet i alla rum och lyssnar och registrerar. Till slut blandas han själv in och man förstår varför han blivit så avtrubbad och ensam. Han själv har en högst viktig roll i spelet...
Byns lantliv skildras så levande att man riktigt känner dofter och smaker från skördar, fruktpajer, köttgrytor och årstidernas växlingar. Föräldrarnas oförmåga att hindra barnen från att göra samma misstag, och de gamla som borde vara visa men i själva verket inte lärt sig någonting - det är fint och pricksäkert gestaltat. Vissa tankar kring klass och könsroller känns omoderna och svårsmälta ibland - boken är skriven runt 1937 - men framställningen av kvinnans sexualitet och känsloliv känns tvärtom mycket modernt.
Detta var det första jag läste av Némirovsky och jag ska absolut söka upp henne igen.

Fransyska nr 1

Nej, det här var inget bra. Jag älskade Francoise Sagans Bonjour tristesse och hittade den här romanen, En främlings ansikte från 1975 på en loppis. Men det här var verkligen inte samma författare som den kyligt iakttagande, inkännande och fantastiska debutanten. Det här är snarare som en tv-film från 80-talet: Ett oerhört vackert, glamouröst, av sin make misshandlat praktvåp till kvinna räddas av en mindre attraktiv äldre och snuskigt rik finansman. Han kontrollerar hela hennes tillvaro utan att hon har en susning. Trots att hon får en lägenhet mitt i stan för en spottstyver, ett välbetalt jobb på en tidskrift utan en enda merit och gratis kläder från stans bästa modeaffär, så förstår den vackra lilla dockan ingenting. Hon är bara glad och tacksam och lallar med på societetsmiddagar, flirtar med vackra mörka män och bråkar på ett högst charmfullt sätt med gamla bittra överklassdamer. Det kanske värsta av allt är att man märker att författaren själv skäms över romanen och vet att varken intrig eller personporträtt håller, hon lägger nämligen in små försvar i sin hjältinnas mun: "Till mitt försvar ska sägas att jag var född naiv". Det blir inte ens en spännande upplösning. Finansmannen gör precis samma sak som hennes elaka och dödligt svartsjuke exman; han tappar koncepten och skriker att hon tillhör henne och att han äger henne. Hon blir jättechockad, vacklar lite där hon står och springer sedan hela vägen hem till sin nya man, en lång mörk främling som så klart även han visat svaga symptom på svartsjuka och ägandebegär... den enda behållningen med romanen är skildringen av societetslivet i Paris, samtalen och jargongen. Det gjordes bättre i Bonjour tristess, men det tillför i alla fall något i denna platta och ytliga berättelse.

Kärlek som smärta och död

Jag har ännu inte läst Gomorra. Så jag börjar med den här lilla boken istället av Roberto Saviano. Kärleken är dödens motsats är en liten kort bok, mer som en prosatext, där orden spretar över till dokumentär form. Boken handlar om krig, men inte om kriget som en trasig stad med skrikande barn och blodiga kroppar, utan om konsekvensen av krig utanför landets gränser. Om krig som saknad och sorg. I de syditalienska städerna vandrar kvinnorna ständigt runt i svart, sorgmärkta och hyllandes de unga pojkarnas oupphörligen släckta liv. De svarta sorgekläderna hinns inte läggas undan. Vanligen är det de fattiga och arbetslösa pojkarna som åker, som ser värvningen som sitt enda alternativ. Irak, Bosnien, Afghanistan, länderna är många och pubarna är fyllda av dränkta sorger av dem som kommer tillbaka levande. Det är till den sistnämnade krigsplatsen som Marias pojkvän Enzo försvinner till, efter att ha blivit nekad banklån till bröllop och familjeliv. Han kommer inte tillbaka levande. Det fredsbevarande uppdraget upphör med en minsprängd pansarvagn. I boken får man följa hur berättaren möter Maria i hennes hem, lyssnar på hennes historier, sorg, krasade framtidsdrömmar, bårvistelse och unga kropps längtan efter kärlek och bröllopsdag och hennes motvilja till att förstå Enzos död. Det är skrivet som ett romanreportage och jag gillar det. Jag tycker om hur den liksom trots sin kompakthet andas torr jord, suckar från hjärtat, prasslar svart kläddräkt och skaver under huden med sin så meningslösa sorg, som tyvärr bara är en av tusen och åter tusen liknande historier.

Love Hurts och mer kärlek som smärtar

Jag är nyförälskad. Det pirrar av lycka i mig när jag frossvältrar mig i Love hurts. Love Hurts har under många år publicerats i tidningen Nemi, blivit ett av de mest populära inslagen och gått som serie i flera svenska och utländska serietidningar. Nu har den samlats ihop till en egen bok och det är briljant och underhållande. Delarna har även getts en ramberättelse och skapar just bokkänslan, men serierna är korta och läses som individuella bitar.
Det gemensamma är kärlek och hur den alltid smärtar, hur den liksom balanserar till hat, svärta och förtvivlan och om kärlek som besatthet. Det är allt annat än sentimentalt när Kim driver med hela spektrat av känslor som slår in vid kärlek och varje liten historia har fått sig en mardrömslik tvistad vändning. Istället är det ett frossande i gotisk romantik med blodiga utslitna hjärtan, skräckfilmssekvenser, vildavästerndueller, kärlekstörstande zombiestrandvarelser, kärleksbrygder och splatterkyssar. Många av historierna känns bekanta då de är inspirerade av kulturvärlden men har som sagt fått sig ett eget litet slut. Det är underfundigt, häpnande och fnissigt roligt och snyggt i denna svarta seriekärleksvärld och jag vill ge bort den till alla jag känner.

Kärleken smärtar helt enkelt.
Här kan man provläsa ett kapitel.