Den där Sagan

Ingen höjdare till film kanske, men spännande att få veta mer om Francoise Sagan. Och så är det ju en väldigt snygg film: kläderna, bilarna, frisyrerna, lägenheterna...

Men vilken jobbig liten människa hon verkade vara, Sagan! Så totalt självupptagen, barnslig och bortskämd. Inte så konstigt kanske när man blir miljonär så ung. Men med tanke på den underbara debutromanen Bonjour tristesse som handlar om det liv som hon sedan lever resten av sitt liv så måste hon helt enkelt ha varit sådan från början.

Och så osäker! När hon får minsta kritik istället för allt fjäskande från snyltande köpta "vänner" så blir hon sur och tjurig.

Väldigt intressant är ju också förhållandet till sonen som man inte alls förstår varför hon skaffar. Vill hon verkligen ha ett barn eller söker hon en förlängning av sig själv? För hon verkar ju bli besviken på sonen och vill inte ha kontakt med honom, inte ens på dödsbädden (filmen skildrar den här relationen väldigt dåligt och knapphändigt). Jag läste en artikel i DN för några veckor sedan om Doris Lessings självbiografi (måste läsa!!) som bland annat handlade om att hon lämnar sina barn för att i stället bo ensam och skriva. Att det inte fanns något val för henne om hon ville behålla sitt förstånd och orka leva sitt eget liv. Men för Sagan var det ju inte riktigt på det sättet. Hon hade sitt eget liv och sin frihet men hon verkade inte kunna sluta söka efter nya människor som skulle göra henne lycklig. Kanske var barnet också ett sådant försök som misslyckades?

Fransyska nr 1

Nej, det här var inget bra. Jag älskade Francoise Sagans Bonjour tristesse och hittade den här romanen, En främlings ansikte från 1975 på en loppis. Men det här var verkligen inte samma författare som den kyligt iakttagande, inkännande och fantastiska debutanten. Det här är snarare som en tv-film från 80-talet: Ett oerhört vackert, glamouröst, av sin make misshandlat praktvåp till kvinna räddas av en mindre attraktiv äldre och snuskigt rik finansman. Han kontrollerar hela hennes tillvaro utan att hon har en susning. Trots att hon får en lägenhet mitt i stan för en spottstyver, ett välbetalt jobb på en tidskrift utan en enda merit och gratis kläder från stans bästa modeaffär, så förstår den vackra lilla dockan ingenting. Hon är bara glad och tacksam och lallar med på societetsmiddagar, flirtar med vackra mörka män och bråkar på ett högst charmfullt sätt med gamla bittra överklassdamer. Det kanske värsta av allt är att man märker att författaren själv skäms över romanen och vet att varken intrig eller personporträtt håller, hon lägger nämligen in små försvar i sin hjältinnas mun: "Till mitt försvar ska sägas att jag var född naiv". Det blir inte ens en spännande upplösning. Finansmannen gör precis samma sak som hennes elaka och dödligt svartsjuke exman; han tappar koncepten och skriker att hon tillhör henne och att han äger henne. Hon blir jättechockad, vacklar lite där hon står och springer sedan hela vägen hem till sin nya man, en lång mörk främling som så klart även han visat svaga symptom på svartsjuka och ägandebegär... den enda behållningen med romanen är skildringen av societetslivet i Paris, samtalen och jargongen. Det gjordes bättre i Bonjour tristess, men det tillför i alla fall något i denna platta och ytliga berättelse.

Årets sista bokcirkelbok var Francoise Sagans Bonjour tristesse. Vad synd att jag lämnade tillbaka mitt låne-ex från 1955 som var helt tummat och nött, innan jag hann fotografera det! Där var kommentarer i marginalerna och vissa partier översatta till franska. Visst kan det ibland förhöja läsningen med andra läsares spår i böckerna, på samma sätt som det vid andra tillfällen kan förstöra?

Vi var rörande eniga i cirkeln om att det här var en fantastisk bok. Alla slukade den och alla ville ha mer Sagan (Jennie har redan skrivit om en annan av Sagans böcker här.) Det här gillade vi: Den suggestiva känslan av att något har hänt. Efterhands-perspektivet där hon ser tillbaka på sommaren då det hände. Kommentarerna från berättaren som vet vad som ska hända och inte kan ingripa eftersom det redan har hänt. Huvudpersonens komplexitet; hon är ett barn som leker kvinna; hon är nästan sin fars älskarinna men söker mest en mor och när en modersgestalt uppenbarar sig måste hon besegra henne för att utplåna allt hot. Den flärdfulla stämningen, dekadensen, tristessen, rastlösheten. Förtjusande!