Jag är inne i en filmperiod just nu. Mycket jobb och sena kvällar har gjort det svårt att komma in i en bok. Sen är det mycket bra film som går nu. Både på biografer och dvd. Nyss kom Lisa Langseths hyllade debutfilm på dvd. Och hyllad är den med rätta. Svensk film är ofta lite så där tycker jag, känns som att det är mycket feel-good komedier som är rätt tråkiga. Men så kommer det ett och annat guldkorn. Som den här filmen, Till det som är vackert. Filmen har något alldeles eget. Ofta är det så när det är riktigt bra, det är svårt att sätta fingret på vad det är. Antagligen är det en lyckad kombination av regi, manus och skickliga skådespelare. I den här filmen är det Alicia Vikander som lyser allra starkast i rollen som Katarina. Hennes intensiva minspel och fysik framställer på ett fascinerade sätt den känsliga Katarina. Katarina som inte riktigt hör hemma i Göteborgs förorten och den lite halvtrashiga miljön, med en alkoholiserad mamma och en pojkvän som bara vill väl. Katarina är en strulig tjej med nerverna utanpå och alla säger åt henne att hon måste skärpa sig. Men hon längtar efter något annat, något mer i livet. Så råkar hon av en slump höra Mozart på Youtube och blir helt såld. Hon söker sig till konserthuset. Där blir hon helt uppslukad av musiken och lyckas få ett jobb i receptionen. Hennes nya jobb och den nya världen blir allt för henne. Verkligen allt, och kanske lite för mycket.
Det är en mångbottnad film som rymmer mycket. Klasskillnader, sociala skillnader, hierarkin på kulturinstitutioner etc. Samuel Fröler gör också sin roll, som den pompöse och självgode dirigenten, mycket bra. En man som tar det han vill ha på ett självklart sätt. Även om allt spårar ur för Katarina, finns här viss igenkänning. Många kan nog känna igen sig i att längta bort eller inte höra hemma. Och så hittar man det där som är ens eget. En egen grej, må det vara kultur, litteratur, konst eller sport.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar