27 december 2009

Glitterscenen

Äntligen har jag fått njuta av Glitterscenen, Monika Fagerholms nya roman och fortsättningen på Den amerikanska flickan. Den här gången var det som att återvända hem, till språket, rytmen, magin, trakten. I Glitterscenen får man veta sanningen om mysteriet med den amerikanska flickan, Eddie de Wire, som drunknade i Bule träsket för länge sedan. Och man får veta mer om allt, fast från en annan vinkel. Och det är nya mysterier, nya berättelser och framför allt nya flickor. För där finns ju kärnan i Fagerholms berättelse: hos flickorna och deras hemliga världar, flickornas vänskapsförhållanden där man blir som en spegel för den andra, tills man bara måste krossa glaset för att ta sig ut, bryta sig loss. Och kring detta tecknar hon rytmen hos folkvisan, därav undertiteln: och flickan hon går i dansen med röda gullband. För i folkvisan upprepas ständigt samma saker. Samma mönster och misstag och kärlekssorger. Så också för flickorna i romanen som alla drömmer om sin stund på glitterscenen, där skönhet och kärlek och beundran ska råda. Och precis som i folkvisan drivs alla mot samma tragiska slut, också det är förbestämt.

På bokmässan i höstas liknade Monika Fagerholm romanskrivandet vid rivandet av trasor till trasmattor. Och i boken finns detta motiv ständigt återkommande: gräp gräp låter saxen genom tygerna, trasa efter trasa samlas för att kanske möjligtvis användas i den stora väven. På samma sätt bygger författaren upp sin berättelse och det är först efter den sista meningen som man ser den större strukturen och väven i hela sin skönhet och briljans.

3 kommentarer:

Elin sa...

Vad kul, Moa! Och vad fint du beskriver boken! Det tog lite tid för mig att ta till mig Monika Fagerholm, men nu gillar jag henne skarpt. Man får bara inte ha för bråttom när man läser tror jag.
God fortsättning!

Anonym sa...

Jag tycker också väldigt mycket om "Glitterscenen". I BBL (Biblioteksbladet) försöker jag beskriva min upplevelse.

En roman från 2009 som jag just nu har läst och hänförts av är MORDETS PRAKTIK av Kerstin Ekman.
Har Textappelarna läs den?

Moa sa...

Nej den har jag inte läst, jag hade helt glömt bort den... den ska läsas snarast på det nya året!!