6 april 2009

bokcirkelbok - Högläsaren av Bernhard Schlink

Vi diskuterade omslagets betydelse, vilken bok skulle du helst vilja läsa?
vi funderade mycket på den ohyggligt fula blå versionen. kom fram till att det måste ha varit någon form av hållhake någonstans som gjorde det möjligt. Det är nästan som att man hoppas på ett fult filmomslag nu när den ska ha premiär i Sverige snart.

Senaste boken vi läst i bokcirkeln är alltså Högläsaren av Bernhard Schlink och vi hade rätt olika syn på den eller snarare hade vi hängt upp oss på olika saker som vi hade svårt att bortse från.

Högläsaren är Bernhard Schlinks stora genombrott och kom ut 1995 på tyska och 1997 på svenska. Något som förvånade oss lite, den kändes på något sätt äldre. Kanske blev vi kanske helt enkelt lurade av att den i början utspelar sig på 60-talet?
Berättarjaget Michael minns historien med sin ungdomskärlek, den mycket äldre Hanna. Av en slump möts de flera år efter deras relation och den här gången i en rättegångssal. Hanna var med i SS och lägervakt som lät fångar brinna inne i en kyrka i slutskedet av andra världskriget. Men varför valde Hanna att göra som hon gjorde och varför försvarar hon sig inte som de andra anklagade? Michael hittar en annan förklaring än ren ondska men vad ska han göra med den informationen? Boken ställer frågor om skuld, skam och ansvar.

Vi tyckte som sagt rätt olika om den, några omdömen jag minns just nu var poetisk, sexistisk, ärlig, inte trovärdig, väldigt trovärdig, fascinerande, obehaglig, tråkig, ojämn, uppslukande.

Det jag personligen tyckte bäst om var att författaren inte stannar vid att fastställa Hannas skuld utan att även Michael ställs inför samma hårda domstol, hur handlar han och varför? Är egoism mindre egoistisk för att det bara är några få som drabbas av den? Hur långt kan man gå för att slippa bli upptäckt med något skamfullt? Och så älskade jag verkligen språket!

5 kommentarer:

Moa sa...

Boken blir ju bara bättre för varje gång du uttalar dig om den, käraste Ida. Men jag undrar ändå: läste vi verkligen samma bok? För jag har ju fortafarnde mina invändningar...

ida sa...

men jag skrev ju dem, jag försökte verkligen komma ihåg! vill du redigera så gör det, jag är usel sekreterare. speciellt inte när jag inte vet att jag är det!

Moa sa...

Menade inte så, du skrev jättebra, mycket bättre än jag brukar göra. Jag menade att du får mig att se nya saker i boken varje gång. Att det blir som en ny bok för mig då eftersom jag inte alls läste den så...

Anonym sa...

TROVÄRDIGT - det adjektivet, inbillar jag mig, använder vi för snabbt när det gäller att bedöma kvaliteten i en roman med någon form av realistiska anspråk.
Furst Mysjkin i"Idioten" är inte speciellt trovärdig. Inte heller flera av Maria Gripes protagonister, som Hugo, Elvis eller Saga Karolin.Eller Becketts luffare.
Jag tycker det är tämligen ointressant om en litterär person är "trovärdig" - mina vänner och jag själv är förresten tämligen otroliga - bara jag får läsa en berättelse som berör mina tankar och mitt hjärta.
Favoritförfattaren Milan Kundera beskriver i "Odödligheten" hur han hittar på sina personer för att de ska kunna vara de medel som han behöver för att skriva och diskutera det han vill.
Lena Kjersén Edman
som då och tänker på tema och motiv i HÖGLÄSAREN (det är minst fem år sedan jag läste romanen - men den går inte att glömma)

ida sa...

Lena K.E: åh, jag tycker trovärdig är ett bra uttryck i brist på annat bättre. det jag vill beskriva med det är att jag tror på det som gestaltas, inte att det skulle kunna hända som någon korrekt sanning utan mer att boken är sann mot sig själv, att jag köper det som beskrivs på det sätt det beskrivs. svårt att förklara (det är ju därför jag tvingas använda det ifrågasatta ordet ju)
Skulle ju mycket hellre använda ett annat ord, har du något förslag?

Moa: förlåt, inte meningen att verka snarstucken. var ju grymt svårt att beskriva vad vi tyckte gemensamt, all heders till dig som gjort det hittills!