29 september 2008

Bokomslag

Vilket fint bokomslag du valt Moa. Och vilken titel: Slottet det vita, inte Det vita slottet, som hade vairit mycket torftigare. Har en favoritbok i sommarstugan som var mammas bok när hon var liten. Man dras till den med någon slags skräckförtjusning. Tre flickor i rödvitprickiga klänningar med såna där läskiga ögon som barnbilder kan ha från 40-talet. Ska försöka scanna in omslaget. Här kommer ett annat sånt där fantastiskt sagoboksomslag. En ren klassiker så att säga.



Mmmm...me I like mucho.

Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet, Ida Säll (2008).

Det är en liten finstämd historia med spridda minnesbilder och fragment från en barndom. Korta små nedslag ur ett barns perspektiv, där små detaljer blir knivskarpa analyser av en värld som man ska passa in i mellan vardag och fantasi. Om hamstrar, kondomsamlingar, neonöverstrykningspennor, kanotklassresa, storebröder, cp-barnen i matsalen, kissdoft, leguaner, döden och Kennet Andersson.
Briljant helt enkelt. Har redan läst om den några gånger fram och tillbaka.

Märkligt är att jag läste den som ur en pojkes perspektiv. Vet inte varför. Det finns ingen logik i det hela. Det slog mig bara när jag kom till kapitel 39 om ett omklädningsrum att det var en liten flicka som den handlar om (ja, den lilla flickan på omslaget vilket borde ha slagit mig på en gång). Det var bara en liten märklig detalj, hur man liksom läser in en bokfigur.

Björn lindansare

Björn lindansare, Monica Zak (2008)

Monica Zak har varit med mig sedan jag var liten och jag tycker mycket om hennes författarskap. För något år sedan skrev jag en artikel om hennes böcker om Centralamerika och hennes engagemang som barnboksförfattare. Hennes senaste bok handlar, som de flesta av hennes böcker, om ett sviket barn, eller om ett starkt barn om man vill det. Många av hennes böcker är halvt dokumentära. 14-åriga Björn bor med sin trassliga familj i det gamla epidemisjukhuset. Hans far är ökänd som Groggen i 50-talets Nora, suparkompisarna är många och bråken hårda. Björn drömmer om att bli cirkusartist och övar sig att gå på lina. En dag så försvinner mamma, höggravid med en ny karl, med lillasyster till ett nytt liv där Björn inte får plats. Hans pappa flyttar hem till farmor där han fortsätter att supa och bråka. Björn blir ensam kvar i huset. Med hjälp från sin farmor överlever han knapphändigt. Men han är envis och bestämmer sig för att slå rekord på lina. Samtidigt drömmer han om Nancy, den fina flickan han aldrig kan få. Eller som han tror att han aldrig kan få. För plötsligt så sitter hon i hans kök och första kärleken spirar. Men Nancys familj är givetvis inte lika glada och Nancy skickas iväg. Det är en bok om kamp och mod, om att inte ge upp, om övergivenhet och utsatthet, och om kärlek. Boken bygger till stor del på Björn-Åke Fredriksson, eller Tony Rix som han kallade sig, som år 1959 slog världsrekord som femtonåring i att gå på lina. Monica som då jobbade på Nerikes Allehanda i Nora fick ett tips om en Norakille som höll på att slå världsrekord. Det och några möten till resulterade så småningom i denna ungdomsbok. Det är en fint och enkelt berättad historia om en pojke som bestämmer sig för att tro på sig själv. Tänker att den locka högstadieelever just för att den bygger på en sann historia, precis som många av hennes andra böcker fångar läsarna med gripande öden. Det är så tacksamt att sätta till exempel Felix gatubarn (utkom 1997)i händerna på främst pojkar som inte vill läsa någonting. På bokmässan så berättade Monica tillsammans med Björn-Åke om boken. Tony Rix hade tydligen med sig sjungande dockor också. Missade tyvärr det hela.

28 september 2008

Min vackraste bok


Min vackraste bok: Tormod Haugens Det vita slottet (på svenska 1982). Fick den i present av min storebror när jag fyllde tolv. Tummad och läst om och om igen av både mig och mina kompisar. Vilken är din vackraste bok?

26 september 2008

Fransk saga

Susie Morgensterns Hemliga brev (på svenska 2007) är en barnbok som handlar om modet att våga leva och älska, trots risken att bli sårad. Det är en fantastiskt fin liten bok, vacker och full av djupa känslor och tankar och härliga karaktärer.
Ernests mor är död och fadern lämnade honom när han bara var tre dagar gammal. Hans farmor, som redan mist sin egen far i första världskriget och sin man i det andra, och nu också blir övergiven av sin son, får ta hand om Ernest. Han växer upp i ett hem som står stilla. Ingenting händer, ingenting förändras. Samma soppa serveras till lunch, samma äpple till mellanmål. Av rädsla för livets obarmhärtiga gång, har farmodern stannat sitt liv och fängslar sitt barnbarn i en långsam regelbunden rytm av rutiner som upprepas. Tills Victoire, den nya flickan i klassen stiger in i Ernests liv. Hon kommer från en mycket annorlunda familj med tolv syskon. Hon är gränslös, planerar deras framtida bröllop om exakt tolv år (de är tio år gamla), drar med Ernest ut i världen och tvingar honom att uppleva livet. Långsamt öppnas hans ögon, och även farmoderns. Gamla sorger stiger upp till ytan och spricker som bubblor. Livet och kärleken letar sig in i karaktärerna och precis som i en klassisk saga slutar allting gott.
Det är en bok med många nivåer. Den är enkelt berättad men behandlar svåra ämnen, språket är lättläst men bjuder på poetiska inslag. En liten läsfröjd.

25 september 2008

Briljanta Bruno


Man kan aldrig få för mycket av Bruno K Öijer, så jag spinner vidare på Moas inlägg. Här kommer min favoritdikt som för mig personligen för tankarna till när jag bodde i Stockholm -97, och ramlade över diktsamlingen Det förlorade ordet (1995)

du fick aldrig veta
att när du rest dig satt jag kvar
vid avtrycken i gräset där du legat
jag förde min hand

över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dej

det var som om ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mig vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på varaktig kärlek


24 september 2008

Mer sagoväsen för ungdomar

Mer än ögat ser, Melissa Marr (2008)
Det är svårt att låta bli att jämföra boken med Stephenie Meyers böcker, eller åtminstone likna de två. På flera bloggar och hemsidor står det ”för dig som har läst Twilight-serien”. Fast det här är bättre får jag lov att säga. Det som inte kändes bra i böckerna om Bella och Edward känns bättre här. Huvudpersonen Aislinn är till exempel mycket starkare, hon blir inte räddad ideligen, hon tar sina egna beslut och växer som person genom boken. Den här gången är det inte vampyrer utan oknytt som det handlar om. De finns överallt men är osynliga för människor. Sjuttonåriga Aislinn kan däremot se dem och hon har levt med vetskapen om dessa väsen hela sitt liv. Hennes mormor som hon bor hos kan också se dem och hennes döda mamma hade även hon förmågan. I början är det lite rörigt men man sveps snart in i historien med undran om hur det ska gå. Aislinn känner som sagt till oknyttens existens men hon har lyckats hålla sig undan hittills och följt reglerna. Tills en dag då ett av oknytten bryter det hon är van vid och uppträder som vanlig och försöker förföra henne. Det visar sig att oknyttet är Keenan, sommarkungen, som är på jakt efter sin sommardrottning. Han har bestämt sig för att Aislinn kan vara den rätta, och därmed den enda som kan rädda allt från evig vinter, och han tänker därför inte ge upp i första taget. Keenan skriver in sig som elev på hennes skola och komplicerar Aislinns tillvaro. Hon kan inte säga att hon vet vad han är för något av rädsla för vad som ska hända om hon avslöjar sin hemlighet. Hon kämpar för att övervinna hans skönhet och intensiva tjusningskraft. Ingen flicka har tidigare kunnat stå emot vilket förbryllar kungen och hovet, men fascinerar Keenan ännu mer. Hon kan heller inte berätta för sin mormor eftersom hon är rädd att förlora sin frihet, om hon får veta att Aislinn är jagad av oknyttens kung. Samtidigt börjar hennes vänskap med Seth, kallad den dödlige, (som är fylld med piercingar och bor i ett metalltåg, vilket hittills varit Aislinns fristad eftersom oknytt inte tål metall) att utvecklas till något mer än vänskap och den erotiska laddningen eskalerar genom boken. Han är den enda som får veta och han bestämmer sig för att hjälpa henne. Seth visar allt mer tydligt att det är Aislinn han vill ha och att han är beredd att vänta på henne. Hon tvekar nämligen att ta steget längre eftersom hon är nervös att det ska äventyra deras vänskap, och hon är inte helt säker på att det betyder lika mycket för honom som det gör för henne. Så, mellan den verkliga världen och den osynliga är Aislinn fångad, mellan den oemotståndlige sommarkungen Keenan och den dödliga kärleken Seth. Och Aislinn tvingas till ödesdigra beslut. Det är en spännande modern saga med vinterdrottningar med kalla hjärtan, magi, maktspel, tragiska kärleksväntandes vinterflickor, örter, osynliga oknytt som pratar i mobiler och starka flickor.

Men varför detta oskuldstema? Och så klart är det bara Aislinn som är oskuld och går runt och väntar på det stora ögonblicket med den rätte. Sommarkungen Keenan och Seth har båda haft, vad det framgår, nästan enorma mängder av ytligt sex. Det har ju senaste åren varit en våg av unga som vill vänta med sex till efter äktenskapet och går runt med ringar som symboliserar detta. Är det en avspegling av detta eller är Marr liksom Meyer mormon? Jag har alltså inget emot själva oskuldstemat, det är ju ett viktigt tema och en stor tanke under tonårstiden, men varför är det så onyanserat? Varför är det alltid tjejer som vill spara sig till den rätte? Om det handlar om killar i ungdomsböcker så handlar det nästan alltid om funderingar kring hur de snabbast ska bli av med sin oskuld. I alla fall det verkar som att det ska bli en fortsättning på boken. Än så länge har en fortsättning efter Wicked lovely kommit och det är Ink exchange, och nästa år ska Fragile eternity komma. Ink exchange är inte en direkt uppföljning i serien men handlar om några av karaktärerna från den första boken, vad jag förstår det som.
Nyfiken? Kolla in Melissa Marr´s myspace eller
denna sida som är startad av hennes fans .

utanmyr av Sofia Nordin

Ibland råkar man hamna på en bänk bredvid en tom plaskdamm i Majorna och man läser en bok som man vill ska ta slut för man har plötsligt insett att det nog är kall höst nu tillslut men samtidigt är det helt galet bra så man vill inte att boken någonsin ska ta slut oavsett hur kyrpande läskig den än är, så är det ibland, om man har tur.
Så, jag har alltså läst en bra bok (så dåligt uttryck men jag kommer inte på något jag gillar bättre ju st nu, jag menar inte bra bok som i tråkig kvalitetsstämpel utan som i helt fjantigt uppslukande suggestion, ba så ni vet)
Utanmyr av Sofia Nordin.
Utanmyr handlar om Johanna som följer den vackra susanna tillbaka till kollektivet Utanmyr där Johanna snart uppslukas helt av kollektivet och den norrländska naturen. Men något står inte rätt till, den öppna stämningen når inte alla vrår, Johanna upptäcker snart att det är saker man inte pratar om eller ens nämner med en blick. Men vad? och varför? och vad händer när man måste ta beslut som går emot ens övertygelse? Hur lätt är det att leva i otakt med det samhälle man trots geografiskt avstånd är en del av?
Utanmyr är krypande spännande och så vackert vardaglig att jag nitar fast blicken vid pappret och intek an slita den därifrån, jag ryggar tillbaka för jag gillar ju inte att bli skrämd men kan itne låta bli och efteråt är jag alldeles upprörd och lite sorgsen.
Känner att jag inte riktigt kan förklara storheten i den här boken, varför jag tyckte väldigt mycket om den, det är svårt och ska vara svårt att sätta ord på en stämning, Helena på Bokhora lyckades nog bättre, läs hennes recension här (och lägg märke till att hon också kallar den en bra bok! är övertygad om att det är på mitt sätt hon menar, hehe)

Vackra Vinterträdgården

Jag hade inte läst något av Christine Falkenland tidigare. Nu är jag glad att jag har gjort det. Vinterträdgården handlar om 40-åriga Laura, dagisfröken med författardrömmar, fortfarande hemmaboende hos sin pappa. Hela tiden finns en längtan till hennes döda mamma som hon hade ett komplicerat förhållande till. Skrivandet går trögt. Hon går en skrivarkurs men känner sig mest konstig och gammal. De andra på kursen verkar så unga och självklara. Hon känner sig ful och tycker inte om sin kropp. Knölen i bröstet växer. Hon har inga barn. Så en dag träffar hon persiska Sharhzad. Vackra, söta, nätta lilla Sharhzad. Hon är allt som inte Laura är. Och hon faller handlöst. Men Sharhzad är gift, och hennes son går på dagiset där Laura jobbar.

Jag har förstått att moderslängtan och bekräftelsebehov är teman som tidigare funnits hos Falkenland. Att hon skrivit poesi märks och insprängt finns små poesistycken. Detta suggestiva språk blandar hon med vardagliga situationer på dagiset, där kärleken till Sharhzad får stå som en poetisk kontrast. Det är något med språket som gör att det känns så färdigt. Det kan nästan inte sägas på ett annat sätt. Det är inte svårläst, men ändå så snyggt på-pricken-gjort. Det finns igenkänning också. Särskilt roligt tycker jag det blir när hon är på skrivarkurs och inte vill läsa upp sin text, ivrigt påhejad av en käck skrivarkursledare. Hur hon plötsligt tycker att hennes text känns så fel. Själva skrivandet, som blir ett bispår i berättelsen, hade jag gärna läst mer om.

Men det är bara en parentes för jag tycker Vinterträdgården (vacker titel förresten) är en oerhört vacker berättelse som skildrar en värld som man inte ser gestaltas så ofta. Det är snyggt och det är modigt gjort.

22 september 2008

Bok som skaver ordentligt

Gömmarna, Cannie Möller (2008)
Jaha, nu har jag läst ytterligare en ungdomsbok som jag inte vet hur jag ska hantera. Eller tycka om. Cannie Möllers senaste bok Gömmarna är en hård och dyster bok. Tre barn gömmer sig i skogen. De är alla utsatt offer av olika anledningar och bakgrunder. Joel är inte som andra, någon slags diagnos är överhängande med vredesutbrott och instängdhet, men vad får man inte veta. Hans föräldrar propsar på att han ska gå i en vanlig klass och klasskamraterna trakasserar och mobbar honom. Det elaka spelet driver honom på flykt till skogen när han en dag helt enkelt får nog. I skogen finns också Jessi, en flicka som har rymt från ett behandlingshem, från ett trassligt liv och tvångsmatningar. Den tredje figuren är Derek, en ensam flyktingpojke. De tre möts där i någon slags flykt och överlevnadskamp och tyr sig till varandra, mest utan ord. De har lite olika relationer till varandra. Joel som inte är van att kunna hantera människor och närhet blir störd av Jessis framfusighet. Jessi å andra sidan kräver närhet i sin desperata utsatthet. Joel trivs bättre med Dereks kompakta tysthet. Jessi gör som hon gjort tidigare av utanförskapsrädsla. Hon eldar för att få uppmärksamhet men det brinner lite för mycket. Skogen flammar upp och i släckningsarbetet hittas Derek och placeras på ett hem. Hela tiden är Joels föräldrar, polisen och skolan på jakt efter honom. Den enda som faktiskt vet var han håller sig gömd är Anja, en klasskamrat till Joel som också var med i trakasserierna, hon blev pushad att var grym och mår dåligt över att hon inte vågade stå emot. Hennes röst dyker upp emellanåt och hennes berättelse förs framåt parallellt med skogsgömmarna. Hon väljer först att inte berätta för polisen vad hon vet och sett. Andra bifigurer som ges röster är kioskdamen som alla barnen på ett eller annat sätt kommer till, Joels föräldrar som irrar runt i ett kaossorgligt sökande och en man som plötsligt blir en del av Dereks liv. Det är mycket man inte riktigt får kläm på i berättelsen, bland annat Joels föräldrar, på om hur de resonerar och agerar, om hr Anja tänker och reagerar. Det är något väldigt kallt och hårt över hela berättelsen. Och det är klart att det inte kan vara något annat när det handlar om tre utsatta barn. Men det vilar också en mycket obehaglig ton i boken som gör att det skaver lite i magen när man läser den. Det är en stark och grym bok om utanförskap. Stark för att den sitter kvar länge. Grym för att det är en bok om osedda barn, där tragedier hade kunnat stoppas med hjälp av synlighet. Och det är väl så det oftast är i verkligheten.