Mot fyren

En kollega till mig läste Mot fyren för en tid sedan och vi pratade då om vilken skillnad det kan vara på språket hos de så kallade "klassikerna" jämfört med mycket modern prosa som man liksom bara andas in och så ut igen. Nu förstår jag verkligen vad hon menade. Äntligen har jag läst hela Virginia Woolfs Mot fyren (jag stressläste delar av den när jag pluggade litteraturvetenskap men minns ingenting förutom en vacker kvinna, en liten pojke och ett fönster).

Språket är verkligen omsorgsfullt, utsökt, detaljerat. Till största delen beskriver författaren karaktärernas inre tankar, ytterst få ord berör egentligen någonting som inte är sett ur någons ögon. Dessutom har hon ett sätt att hoppa från medvetande till medvetande som gör att jag i alla fall i början hade svårt att hänga med i vem som tänkte vad. Efter ett tag fann jag rytmen och hela texten blev lättläst och flytande. Det är ju det som är så fint med den berättartekniken - medvetandeströmmen - att man till slut rycks med själv och börjar tänka så som karaktärerna tänker.

Förutom språket tänkte jag mycket på professor Ramsays karaktär. han är verkligen hopplös med sitt outsläckliga törstande efter medkänsla. Han påverkar alla med sitt humör, styr och ställer. Kvinnorna måste spela sina kvinnoroller för att få honom på gott humör. Alla utför en dans med förutbestämda steg där alla får vad de behöver - medkänsla, bekräftelse, kärlek. Den som skiljer sig är Lily Briscoe som varken är vacker eller behagfull. Hon vill inte gifta sig och gör det heller inte, och hon kan inte ge professorn den bekräftelse han vill ha. Hon bara kan inte. Hon har nog med sig själv och sin konst och sina tankar och hon vet inte hur man dansar den där dansen som alla andra verkar göra utan att tänka.

Den här boken ska diskuteras i bokcirkeln, det ska bli spännande att höra vad alla andra tänkt och tyckt, det finns så mycket mer att säga...