Kärlek som smärta och död

Jag har ännu inte läst Gomorra. Så jag börjar med den här lilla boken istället av Roberto Saviano. Kärleken är dödens motsats är en liten kort bok, mer som en prosatext, där orden spretar över till dokumentär form. Boken handlar om krig, men inte om kriget som en trasig stad med skrikande barn och blodiga kroppar, utan om konsekvensen av krig utanför landets gränser. Om krig som saknad och sorg. I de syditalienska städerna vandrar kvinnorna ständigt runt i svart, sorgmärkta och hyllandes de unga pojkarnas oupphörligen släckta liv. De svarta sorgekläderna hinns inte läggas undan. Vanligen är det de fattiga och arbetslösa pojkarna som åker, som ser värvningen som sitt enda alternativ. Irak, Bosnien, Afghanistan, länderna är många och pubarna är fyllda av dränkta sorger av dem som kommer tillbaka levande. Det är till den sistnämnade krigsplatsen som Marias pojkvän Enzo försvinner till, efter att ha blivit nekad banklån till bröllop och familjeliv. Han kommer inte tillbaka levande. Det fredsbevarande uppdraget upphör med en minsprängd pansarvagn. I boken får man följa hur berättaren möter Maria i hennes hem, lyssnar på hennes historier, sorg, krasade framtidsdrömmar, bårvistelse och unga kropps längtan efter kärlek och bröllopsdag och hennes motvilja till att förstå Enzos död. Det är skrivet som ett romanreportage och jag gillar det. Jag tycker om hur den liksom trots sin kompakthet andas torr jord, suckar från hjärtat, prasslar svart kläddräkt och skaver under huden med sin så meningslösa sorg, som tyvärr bara är en av tusen och åter tusen liknande historier.