Mare Kandre

Vi läste Bübins unge av Mare Kandre nu senast i bokcirkeln. Vilken säregen bok! Jag läste den under en kurs i samtida prosa när jag studerade litteraturvetenskap för säkert sex-sju år sedan. det jag minns av den läsningen är bara en stämning, en mörk, tryckande stämning, ett obehag och vissa vaga minnesbilder av de två barnen. Jag minns att jag tyckte språket var vackert men lite svårt. När jag nu läste om den så rann berättelsen rakt in i mig utan motstånd Bildspråket och symboliken framstod klarare och lättare att tolka och förhålla sig till. Och jag kunde verkligen njuta av läsningen den här gången.
Det är en bok som lämnar mycket öppet för tolkning. Vilken tid befinner vi oss i? Tidsmarkörerna är vaga; man åker med häst och vagn, har utedass och brunn på gården. Vilket land är det? Namnen klingar tyskt, men det är samtidigt ett väldigt hett klimat med flugor och ödlor som kryper på gården. Vilken relation har människorna i boken till varandra? Onkel betyder ju farbror/morbror och Bübin verkar ha kommit till gården någon gång, kanske som tjänsteflicka. Kindchen, som huvudkaraktären kallar sig, betyder ju "barn" och Ungen som dyker upp är ju bara en variant på samma ord.
Jag läste berättelsen som att Kindchen och Ungen är samma person. Ungen är barndomsjaget som uppenbarar sig när jaget kommer in i puberteten, dvs när hon stiger ut ur barndomen. För första gången ser hon sig själv på samma sätt som hon ser andra och äcklas då av sitt barnsliga, beroende jag. Boken är en uppgörelse med barnet, ett uppbrott, när hon till slut dödar Ungen, kan hon gå ut från huset och gården och möta världen utanför. Det är omöjligt att stanna kvar i den slutna men fantastiska barndomsvärlden och samtidigt bli vuxen. Man måste lämna den delen av sig själv för att fortsätta framåt i livet: så sorgligt!
Det finns så väldigt mycket mer att skriva om Bübins unge som jag inte kommer att göra här... Språket! Färgerna, hettan, det köttiga, klibbiga, bultande. Naturen som lever: "Vinden flyttar träden". De fasansfulla scenerna där Kindchen långsamt försöker ta livet av Ungen, genom svältning, kvävning, med en sten... Jag hänvisar vidare till Elin Boardys blogg där hon skriver lite mer om Kandres bok och vår diskussion. Och här skriver fler bloggare om boken: Bokmania och Du är vad du läser.