Tidigare när vi bloggade om bokomslag så nämnde jag detta barndomens omslag, en bok som min mamma hade som liten. Tycker fortfarande att det är något mycket lockande och samtidigt ruggigt kusligt över bilden. Jag fullkomligt älskade de prickiga klänningarna och var grönt avundsjuk på trillingskapet. Men det är samtidigt något sagosamt otäckt som pockar där bakom de mörka granarna runt mosshuset och den trygga mamma på trappan. Något fullkomligt tomt i de blå ögonen som ser lite läskigt robotuppstoppat ut. De tre flickorna Rufsi, Tufsi och Tott hamnar på äventyr, träffar en gumma, får springa från en eld, klättra över staket och stenar och kommer hem alldeles tilltufsade, sotsmutsiga och med klänningarna i revor. Fast så klart så tvättas och lagas de av mamma och allt blir rent, helt och tryggt igen.
3 kommentarer:
Det är den där dubbelheten med många barnböcker: igenkännandet, den intima tryggheten i text och bilder man känner igen som sitt eget ansikte i spegeln, och samtidigt, kanske just på grund av det där intima, dunkla men ändå välkända, fasan. Jag fastnar också för det suggestiva omslaget och kan bara föreställa mig hur det hade varit om boken funnits i mitt barndomshem. Granen, speciellt granen, hade etsat sig fast, kanske fått symbolisera något annat... det är i och bakom granen som faran lurar...
Kanske inte ska heta samma som Elin - originalet...
Det kändes alltid lite extra kusligt att läsa boken, eftersom den fanns i sommarstugan, med skogen bakom, med just de där granarna...
Skicka en kommentar