Kärlek=jobbigt

Mårten Melin, Amor anfaller! (2008)

Om att gå i femman och bli kär i lillasysters kompis som bara går i trean, handlar Mårten Melins nya bok. Man kan ju tyvärr inte välja vem man blir kär i och det får Arthur bittert erfara då han blir kär i Tammi. Det är pinsamt eftersom hon är kompis med jobbiga lillasyrran Ronja, men också eftersom hon är två år yngre. Samtidigt bli Adam, Arthurs bästa kompis, kär i snyggaste tjejen i klassen som i sin tur blir kär i Arthur. Då blir Adam sur på Arthur fast det egentligen inte är hans fel och så gör Arthur det hela än mer komplicerat genom att försöka vara snäll och inte vilja såra någon. Men ibland måste man våga vara ärlig och säga vad man tycker även om man gör någon ledsen. Om snåriga relationer och kärlekskomplikationer i en ålder då allt är på blodigt allvar. Är inte jätteförtjust i språket och gillade Melins förra bok, Jävla Lucia, bättre. Roligast är det när Arthur skyller sina problem på den elaka lilla tjocka bebisen Amor som verkar flyga runt och skjuta pilar på pin kiv.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, barnböcker, recensioner

Betyget blev nja

Njabulo S. Ndebeles Winnie Mandelas klagan (2007) lämnade oss besvikna i bokcirkeln. Ingen hade läst ut boken, personligen tröttnade jag och bestämde mig för att inte lägga mer tid på vad jag tyckte började bli tröttsamt repetitivt (Ida, om du läser klart boken måste du berätta om slutet var betydelsefullt och ändrade läsningen på något sätt).

Fyra sydafrikanska kvinnor berättar i monologform om sina öden; alla är de väntande kvinnor, lämnade av sina män att, likt Odysseus Penelope, vakta sin dygd och kontrollera sin längtan år efter år. Just där hos Penelope, tar författaren sin utgångspunkt och funderar kring den väntande kvinnans perspektiv på hjältedikten. Kvinnorna som sedan får berätta har alla blivit övergivna på ett eller annat sätt; deras män har gett sig av för att arbeta och studera eller kämpa mot apartheid. Ibland återvänder de, ibland försvinner de för gott. Men kvinnans livsöde blir alltid att vänta på återkomsten. Författaren låter dessa kvinnor mötas i ett samtal där de alla får förhålla sig till Winnie Mandela, symbolen för den väntande kvinnan i Sydafrika.

Det första kapitlet med sitt resonemang kring Penelope och hennes aldrig ifrågasatta väntan, lovade gott och gav ett helt nytt perspektiv. Sedan visade sig romanen tyvärr vara alltför konstruerad och formmässigt koncentrerad vilket ledde till en distans mellan texten och läsaren. Något som också gjorde sig påmint i texten var den manlige författaren som inte lyckades skapa trovärdiga kvinnliga berättare.

Hyllad bok om hyllning till fantasin

Att tro på Mr Pip, Lloyd Jones (2007)
Kom på mig själv att närstudera omslaget på tåget, vilket nog fick medpassagerarna att undra. Jag tycker om omslag, och det här, med den enträgna flickan i någon slags djungelbeklädnad, verkade lovande. Och det började verkligen bra. Och jag tyckte om historien och jag tyckte om huvudpersonen Matilda som växte fram på sidorna. Och jag kan egentligen inte säga varför jag börjar tveka när jag ska skriva om boken, men det gör jag. En liten avgränsad kopparrik ö. Sönderslagen och övergiven av nästan alla. En uppblossande konflikt. Förstörda familjestrukturer. Spartanska förhållanden. En liten värld som beskrivs med varma ögon där olika betraktelser och fragment vävs samman. En enda vit man stannar kvar på ön; Mr Watts, eller Glosöga som alla kallar honom, han träder in som lärare för barnen genom att läsa Dickens Lysande utsikter. Matilda och de andra barnen återuppfinner och återskapar sin verklighet genom bokens föräldralöse Pip i ett främmande London. Matildas mamma tar avstånd från bokens tillflykt och det som den representerar och en klyfta mellan mor och dotter skapas. Bakom boken gömmer sig en verklig konflikt med en önskan om självständighet, om strävan, förtryck och förhoppningar som trängs undan, glöms bort och förtäcks. En längtan om att komma bort. Ett tydligt maktförhållande problematiseras, ett maktförhållande där makten ligger i att en av parterna kan ge sig av, vinka farväl, starta om någon annanstans. Kolonialism till postkolonialism. Och just det tycker jag att boken illustrerar mycket bra, och om böckers makt att förändra, men jag håller den inte lika högt som många andra har gjort. Andra recensioner att läsa är Bokmania och i DN. Lloyd Jones är från Nya Zeeland, hans bok nominerades till The Man Booker-priset 2007 och har sålts till 13 länder. Det är den första boken som översatts till svenska.

Fina gamla Bodil

Bodil Malmsten har varit en favorit länge. För många år sedan läste jag fantastiska Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (1994) som fortfarande är min favorit av Malmstens böcker. Därefter kastade jag mig över Nästa som rör mig (1996). Jag och min bästa kompis älskade inledningsmeningen: "Nästa som rör mig är död." Priset på vatten i Finistère (2001) hörde jag på ljudbok, inläst av Bodil Malmsten själv, vilket gjorde upplevelsen till en upplevelse (är nämligen inte stormförtjust i de senare Finistère-böckerna). Och så alla bra och smarta dikter hon skrivit! Bäst av allt är titlarna (förutom de två förstnämnda romantitlarna alltså, men diktsamlingarnas titlar är nästan ännu bättre) - Damen, det brinner! (1984), Dvärgen Gustaf (1977), Inte med den eld jag har nu (1993), Paddan och branden (1987). Kom på att jag måste läsa hennes noveller också, dem har jag missat! Och så borde alla läsa hennes blogg finistère.se, alltid något roligt eller tänkvärt eller bara bodilskt.

trevlig bagatell

Ibland vill man bara ha något smaskigt att låta ögonen glida över, något lättsmält som ändå inte lämnar en fadd eftersmak. Något som Dumpa Matthew av Jane Fallon.

Helen har varit gifta Matthews älskarinna i fyra år, fyra år som hon ägnat åt att fantisera och tjata på Matthew för att få honom att lämna sin fru Sophie och deras två barn. Vilket han tillslut gör. Och Helen upptäcker att hon inte längre vill ha honom.

Det gör inget att jag avslöjar så mycket för det här är bara början, sen följer drygt 300 sidor smaskig såpa, skriven på snabb, humoristisk prosa. Och det är härligt som smaskteve kan vara en bakfyllesöndag. Den faller väl inom ramarna för chicklit. påminner en del om Marian Keyes ibland och kanske även Melissa Banks, samma tradition av att skriva snabbflytande text om misslyckade 30åringar som tillslut tvingas styra upp sina liv, en sorts antihjältinnor att känna igen sig i.

Jane Fallon är debutant vilket märks i hennes språk, det är vissa ordval och vändingar som känns just debutantiga och som förstör helhetsintrycket, jag har svårt för uppenbar humor i böcker som skrivs i tredje person, om det ska göras måste det ske väldigt snyggt och diskret, på sina ställen blir det rätt klumpigt här. Men förutom lite såna småstörigheter så gillar jag verkligen den här boken, den är vad den är och är betydligtbättre än mycket jag läst i chicklit. genren tidigare.

här har bokhora skrivit om boken och de gillade också, så in och låna!

Läsecirklar på nätet

Bokcirklar är kul. Några av oss här på Textappeal har en cirkel som träffas regelbundet och diskuterar böcker. För den som inte har tid eller tycker det är jobbigt att träffas och prata i "verkligheten" finns alternativ på webben. Bokcirklar.se erbjuder flera bokdiskussioner i månaden, man kan starta egna cirklar och dela med sig av boktips. Dessutom finns en gästblogg varje månad av någon aktuell svensk författare. Mina favoriter Maja Lundgren och Ninni Holmqvist har båda tidigare varit bloggare på bokcirklar.se. Just nu är det Hannele Mikaela Taivassalo, aktuell med boken Fem knivar hade Andrej Krapl som bloggar. Jag är även medlem i en mindre läsecirkel som heter Bokträffen. Har blivit några intressanta diskussioner men på sistone har jag inte deltagit lika mycket eftersom månadsböckerna som valts mest varit deckare av Läckberg (jag anser egentligen att en del av tjusningen med läsecirklar är att man läser böcker man annars inte valt, men ibland får man följa sina förutfattade meningar och välja att inte slösa bort sin lästid). Annars är Bokträffen ett bra alternativ om man vill läsa och diskutera litteratur som är lite mer "mainstream".

Skräck, fantasy och gotisk romantik

Parasit, Scott Westerfeld (2007)

Cal är parasit-positiv, eller "parp" som det förkortas. Det innebär att han är biten av en parasit som styr hans instinkter och kropp. Förr i tiden kallade man dessa människor vampyrer. Cals sjukdom är under kontroll och han ingår i ett team av parper som kontrollerar alla nyblivna smittade. Cal spårar sina tidigare flickvänner som han ovetande smittat och hittar så småningom även den som först smittade honom. På det sättet träffar han också Lace, som blir hans vän och förtrogna. Med i berättelsen finns också Doktor Råtta som utför experiment och forskning och hjärnskrynklaren som pratar med de smittade för att förklara deras situation och få dem att acceptera sitt öde.
Det här är en väldigt spännande och fascinerande bok. Det riktigt kryper i kroppen av allt prat om parasiter; varannat kapitel är nämligen tillägnat en ny parasit, och man får grundlig information om hur dessa tar sig in i sina värdkroppar och långsamt förtär dem inifrån... Så långt är boken bra, idén fungerar och är en rolig uppdatering på vampyrtemat. Det som drar ner boken är språket. Översättningen av amerikanskt ungdomsspråk fungerar dåligt. "Grabben", "men hallå" och "allvarligt"i var och varannan mening stör hela upplevelsen. Det värsta jag vet är när en "ungdomsförfattare" skriver på "ungdomsspråk" för att tala till "ungdomarna", för annars förstår de tydligen inte och kan inte identifiera sig. Det låter inte alls modernt, utan styltigt och gammalmodigt. Jag borde troligtvis ha läst boken på originalspråket engelska.
Slutet kommer också lite abrupt och ger inget riktigt avslut, snarare känns det som en början... Kanske lämnas det öppet för en uppföljare?

Isfågeln, Lene Kaaberbøl (2008)

Katriona ska snart få sin marhäst om hon sköter sig till dess och inte som vanligt hamnar i bråk på grund av sitt hetsiga temperament. Hon träffar Daniel och hans gycklarfamilj i Sommarstaden, blir förälskad och osams med vännerna. När hon inser att någon är ute efter Daniels familj på grund av de fotografier de tillverkar, blir hon indragen i farliga intriger där hon till slut måste välja sida och tvingas förråda någon som står henne nära. Det är, precis som i de två tidigare delarna om Katriona och landet Breda, en bra och trovärdig skildring av en fjortonårig flicka, och samtidigt ett väldigt spännande äventyr.

Damen under isen, Sarah Singleton (2007)

Systrarna Mercy och Charity lever på herrgården, som fått namnet Nya Seklet, tillsammans med sin far och två tjänstekvinnor. Varje dag är likadan, höljd i en evig skymning, där var och en upprepar en given roll om och om igen. Men en dag när Mercy vaknar ligger det en snödroppe på huvudkudden. Hon söker sig ner till dammen och där, under isen, ser hon en kvinna flyta förbi. Detta blir inledningen till ettmysterium som Mercy måste lösa för att befria sig själv och sin syster från fångenskapen i herrgården. Ingen fantastisk läsupplevelse, men spännande och mysigt. Jag tänker på den serie av "Mysrysare" jag och en kompis slukade på sommarloven när vi var barn. Gotisk miljö, 1800-tal, spetsklänningar, olycklig kärlek och dockor som väcks till liv.

Författarnas hemsidor:
Scott Westerfeld
Lene Kaaberbøl
Sarah Singleton

Läs även andra bloggares åsikter om böker, skönlitteratur, recensioner

Flickor med och utan minne

Flickan utan minne, Petter Lidbeck (2004)

En flicka vaknar på en parkbänk och minns ingenting. Hon vet inte vad hon heter, hur gammal hon är, var hon bor eller vad hennes föräldrar heter. En frukthandlare hittar henne och ringer polisen som kör henne till sjukhuset där man konstaterar att hon är oskadd. Men fortfarande utan ett enda minne. En reporter publicerar hennes bild i tidningen och efterlyser hennes föräldrar. En kvinna ser artikeln och kör direkt till sjukhuset. Där säger hon att hon är flickans mamma och att flickan heter Lisa. Hon tar med henne hem. En man som druckit några öl för mycket brottas med sitt samvete över att ha orsakat en bilolycka som dödade en man och en kvinna, varefter han körde den oskadda men chockade flickan till en park och lämnade henne där. Flickan kan fortfarande inte minnas något, och känner inte igen sig hos kvinnan som påstår sig vara hennes mamma. Tvärtom börjar hon bli övertygad om att hon aldrig satt sin fot i hennes hem förut. Och kvinnan beter sig allt konstigare.

En tunn bok som i korta kapitel och med rakt och enkelt språk nystar upp en kedja av förfärliga händelser och missförstånd, där människors ensamhet och utsatthet tydliggörs. En fantastisk liten berättelse som fick mig att rysa. Frågan är hur ett barn skulle uppfatta den?


Hedvig och sommaren med Steken, Frida Nilsson (2007)

Programledaren för Hjärnkontoret är även författare och en riktigt bra sådan. Det här är tredje boken om Hedvig. Hon har sommarlov och flyttar ut på landet med sina föräldrar. Hon har inget att göra, känner sig ensam och rastlös. Farmor, som hon annars brukar vara mycket hos, har fått en propp och känner plötsligt inte igen sin familj längre. Hon borstar tänderna med skohornet och lovar bort sina värdefulla tennsoldater till Hedvig, något hon annars aldrig skulle göra. Som tur är flyttar Stefan, även kallad Steken, in i sommarstugan bredvid. Han kallas så för att han är tjock, han vill inte bada utan långärmat, och tjatar på Hedvig om att de ska bli ihop, eftersom alla andra i klassen är det.

Frida Nilsson är fenomenal på att beskriva känslor och stämningar. Hur känns det att vara nio år och få en ny vän? Att såra honom, vara elak och dum fast man egentligen inte vill? Hur det känns det när ens farmor plötsligt slutar tvätta sig? När hon dör? Hur känns det att tappa bort sin mammas kamera och sedan ljuga om det? Hur känns det att tro att man dödat sin egen farmor?
Små och stora tankar och känslor, viktiga ämnen, mycket humor och värme.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, barnböcker, skönlitteratur, recensioner

Solförmörkelse

Tredje boken om Bella och Edward, Eclipse av Stephenie Meyer (kom ut 2007 i USA och svenska översättningen på gång), och historien börjar stå mig upp i halsen. Den enda karaktär jag fortfarande står ut med är varulven Jacob som har lite personlighet. Han får känsloutbrott, skriker och gråter och tvångskysser Bella.
Att Edward, vampyren, övertalar Bella att gifta sig med honom, trots att hon verkligen inte vill och att det står emot allt hon tror på, förklaras med hans ursprung i det tidiga 1900-talet. Och då blir det plötsligt bara romantiskt: Bella får visioner av sig själv i en helknäppt dygdig klänning, sittandes på en veranda med en vitklädd Edward vid sin sida. De håller varandra i handen och det räcker så eftersom deras kärlek är såååå djup. Blä!
Den riktiga Bella, snart fyllda nitton, vill gå ett steg längre i förhållandet som är så moget och analyserande att de verkar vara i femtioårsåldern (Edward är ju förstås egentligen närmare hundra år men med en sjuttonårings fräscha look, bara en sådan sak), och äntligen få uppleva den fysiska kärleken. Men det går ju inte, eftersom hon är skör som en blomma och Edward är ett odjur i en ängels skepnad och skulle kunna slita sönder henne när som helst, i synnerhet när frestelsern skulle bli så omåttliga. Bella får allt vänta tills de gift sig eller tills hon blir vampyr.
Den armé av nyblivna vampyrer som styr sina steg mot Bella för att ta hämnd, blir aldrig särskilt läskig. Idén slarvas bort mitt i triangeldramat mellan varulv människa och vampyr, där Bella helt plötsligt inser att hon även älskar Jacob. Det blir mest en massa diskussioner kring för-äktenskapligt sex (bäst att låta bli eftersom man kanske hamnar i himlen så småningom, och vem vet vilka inträdeskrav de har där?), äktenskap och relationer.
Nej, den här berättelsen höll inte för tre böcker. En fjärde är dessutom på gång. Trots det finns det fortfarande saker jag tycker är bra i boken.
Alltså:

Gillar inte: Det är så klart fortfarande störande att Edwards bringa är hård, kall och vit som marmor.
Gillar: Jacob och varulvarna. Visar sig faktiskt vara tuffare än vampyrerna. Flocken hör varandras tankar och blir stora vargar i stället för ludna människor.
Gillar inte: Om man ändå ska ha en bok full med diskussioner kring ungdomen idag och de val man gör; varför lämnas då framtidsplaner kring utbildning, jobb och intressen därhän? Det blir bara äktenskapet som ligger i fokus i den här boken.
Gillar: Berättelserna om hur det gick till när alla blev vampyrer. Spännande och läskigt. Då får boken tillbaka något av det mörka och dunkla som var så bra i den första boken.
Gillar inte: Det är fortfarande töntigt när Edward springer jätte- jättefort genom skogarna med Bella på ryggen. Varför?
Gillar: Att Bella fortfarande inte fått bli vampyr, trots att hon tjatar hela tiden. Blir hon det kommer definitivt all magi i böckerna att försvinna.
Gillar inte: Att alla ska hålla på och bära Bella hela tiden. Att hon svimmar och får dåndimpen bara hon tänker på något otäckt. Att hon jämt ska "krypa upp" och "kura ihop sig" mot Edwards hårda bringa. En lite tuffare hjältinna hade varit bra.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recensioner, skönlitteratur

Läste ut I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin och det den gav mig var väl en riktig och ordentlig ilska. Herin är alltså djursholmsgrabben som bestämmer sig för att flytta ut till Tensta för att jobba med sina fördomar. Han bor där i lite mer än ett år och skriver en bok om allt han kommer att tänka på. Och det handlar såklart om invandrare, integration, muslimer och mångkultur. och för mig så handlar det egentligen om klass. Det är en klasresa han gör fast det nämner han inte med ett ord, eller han gör ju ingen klassresa han är ju en klassturist som vill förstå den märkliga och dåliga underklassen egentligen och helst bli en bättre människa av det.

Jag är född av svenska föräldrar och har gjort en halv klassresa, de senaste åren har jag bott i bergsjön, majorna och nu i ett miljonprojektområde på Hisingen. (det känns som om jag behöver förklara min egen historia för att förklara varför jag känner som jag gör för den här boken.)Djursholm har alltid och kommer alltid vara mig mer främmande än Tensta. och jag är svensk utan invandrarbakgrund. Jag och Pontus har olika klassbakgrund men samma etnicitet, det är också en skillnad. Allt handlar inte om etnicitet! Usch, jag tycker det här är etnoporr men med som Pontus tycker, ett gott syfte. och det är väl fint att han utmanar sina fördomar och vill bli en bättre människa men han gör det ju på andras bekostnad. Det är inte Herin som är en hjälte, det är fan Tensta som lät honom flytta in! Förlåt att jag raljerar men jag ogillar verkligen syftet med boken.

Jag bor i en förort och arbetar i en annan, jag trivs bättre i förorten än i majorna oavsett om jag delar erfarenheter med mina grannar eller inte.

Sen finns det intressanta delar i boken också, jag gillar att han tar ett journalistiskt grepp och undersöker, intervjuar folk. Eftersom jag har ett intresse av hur förorter beskrivs var det självklart att jag skulle läsa boken men den ger ju en fadd smak i munnen, det gör den.

Mitt främsta argument mot boken som litteratur är att den vill sitta på två stolar, den vill vara en lekmans berättelse och har ett väldigt ärligt och naket tilltal där Herin hela tiden påpekar sina fördomar (som verkligen inte är vackra alls) och hur han tänker och tycker. men den vill också vara ett journalistiskt arbete där förorten beskriva med statistik, beskrivningar och intervjuer. Och den här kombinationen är olycklig eftersom Herin med sin ärlighet om hur han själv tycker och tänker underminerar det journalistiska. När han på en sida pratar om hur han trodde muslimer var och på nästa förklarar hur de är, att det är vardagsmat med misshandel, inbrott och bråk blir det svårt att tro på honom. Var får han det från? Han har ju precis förklarat hur mycket fördomar som inte är byggda på kunskap han har! Hur ska jag känna ett förtroende för honom som journalist?

Och så är det små saker som stör, att när han beskriver fundamentalistiska muslimer och hur de tycker att islam ska gå före svensk lag så gör han inga kopplingar till att vi har kristna samfund som tycker precis likadant. Och inga kopplingar till tex civil olydnadsrörelsen där det också är människor som bryter med svenska lagar för sina egna moraliska. för mig är det självklara paralleller men inte för Herin tydligen.

Och så tar han upp marknadshyror som något helt självklart positivt för förorterna vilket jag inte alls är övertygad om.

Och så tar han inte upp något för mig självklart, att alla måste bo någonstans. Om nu Tensta utvecklas till att ha en blandning av resursstarka och resurssvaga invånare så måste det resurssvaga bo någonannanstans. Underklassen måste också få plats och för Herin verkar det som att om man blandar upp Tensta mer så är allt löst. Det finns ingen koppling till resten av samhället och då faller det platt.

Oj, det blev en svada det här. något positivt med boken då? Ja, den lärde mig mer om den privilegierade grupp som Pontus Herin tillhör, så lite klassporr blev det för mig om man nu ska vända på steken :) Jag vet så lite om överklassen så det var roligt att lära sig mer! kanske är det dags för mig att flytta till Askim och skriva en bok om det?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recensioner, litteratur

Pillret - bokrecension

Pillret -en berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader är skriven av Ingrid Carlberg som bevakat ämnet under flera år, bland annat på Dagens Nyheter. Boken är en gedigen redovisning av depressionens och antidepressiva läkemedels historia. Och då menar jag gedigen, noterna är 336 st och utförliga. Ingrid Carlberg verkar ha läst och gått igenom i princip allting. Hon har läst förarbetena till de allra flesta antidepressiva läkemedel som finns och har funnits i Sverige och allt om de patientorganisationer som skapades av läkemedelsföretagen för att sprida kunskapen om de sjukdomar de ville bota. Carlberg går igenom läkemedelshistorien samtidigt som depressionens historia, vi får följa historien från Freud och Kraepelin till Astra och Lundbeck. varvat med faktakapitlen får vi läsa om olika upplevelser av antidepressiva, både solskenshistorier och de riktigt hemska och fruktansvärda.

För mig var det mest intressanta att läsa hur läkemedelsföretagens strategier och bristen på fristående forskning ledde fram till ett 90-tal och 2000-tal fyllt av antidepressiva. Jag har själv varit sjutton och fått ett recept i handen, nu kunde jag sätta den händelsen i ett större perspektiv och förstå varför jag fick just den medicinen och varför medicin var det första läkaren tänkte på. Det är lätt att vara historielös när man är ung eftersom man faktiskt inte varit med om så många paradigmskiften. och herregud, vilket paradigmskifte som skedde! Det jag vill säga med den här lite förvirrande texten är att Pillret är en otroligt bra välskriven och intressant bok som fler borde läsa. Du behöver egentligen inte vara intresserad av själva ämnet, det räcker om du intresserar dig för hur allmänna sanningar verkligen blev allmänna sanningar, hur förändringar som i slutändan är så omvälvande att de framstår nästan som naturgivna och självklara sker.

Jag vänder mig bara mot några saker, för det första så tycker jag att det vore bättre om Carlberg bara hade hållit sig till de fakta hon hade läst sig till, beskrivningar som att en viss läkare vänder sig ut mot fönstret och ser ridskolan på andra sidan (även om jag inte tvivlar på att Carlberg verkligen vet att det var just en ridskola bredvid fönstret!) kunde hon struntat i, det stör texten och för mig blir den mindre trovärdig.

det andra är att Carlberg verkligen verkligen vill vara objektiv, med hennes material behöver hon inte det. det räcker med att lägga fram fakta, det är tillräckligt. det blir särskilt tydligt när hon beskriver hur läkemedelsföretagen i princip lanserar depressions- och ångesttillstånd och inte alltid använder ärliga metoder.

"flera studier visar också att det spelar roll varifrån pengarna kommer. har industrin betalat tenderar resultatet att bli mer positivt för det undersökta preparat. men det utesluter inte att det också kan finnas industrifinansierad forskning, som ger både forskare och läkare svar på angelägna frågor."

Det är väl klart! Det hade varit intressant om det istället hade blivit en djupare diskussion om hur, när och varför. Den kommer men det är alltför många brasklappar för att det inte ska störa mig i min läsning.

och det sista är egentligen bara en smaksak av en lite störd bibliotekarie, varför kan inte de beskrivande fotnoterna vara på samma sida som det behandlar! jag avskyr noter som samlas i slutet, det vore mycket lättare att läsa om man hade noten framför sig och kunde skumma den utan att bläddra.

Det var allt, allt som allt en väldigt intressant och bra bok, jag hoppas att man inte blir avskräckt av det massiva materialet för det är en välskriven historieskrivning om något som berör stora delar av den svenska befolkning i första eller andra hand.

Läs även andra bloggares åsikter om boktips, böcker, recensioner