Njabulo S. Ndebeles Winnie Mandelas klagan (2007) lämnade oss besvikna i bokcirkeln. Ingen hade läst ut boken, personligen tröttnade jag och bestämde mig för att inte lägga mer tid på vad jag tyckte började bli tröttsamt repetitivt (Ida, om du läser klart boken måste du berätta om slutet var betydelsefullt och ändrade läsningen på något sätt).Fyra sydafrikanska kvinnor berättar i monologform om sina öden; alla är de väntande kvinnor, lämnade av sina män att, likt Odysseus Penelope, vakta sin dygd och kontrollera sin längtan år efter år. Just där hos Penelope, tar författaren sin utgångspunkt och funderar kring den väntande kvinnans perspektiv på hjältedikten. Kvinnorna som sedan får berätta har alla blivit övergivna på ett eller annat sätt; deras män har gett sig av för att arbeta och studera eller kämpa mot apartheid. Ibland återvänder de, ibland försvinner de för gott. Men kvinnans livsöde blir alltid att vänta på återkomsten. Författaren låter dessa kvinnor mötas i ett samtal där de alla får förhålla sig till Winnie Mandela, symbolen för den väntande kvinnan i Sydafrika.
Det första kapitlet med sitt resonemang kring Penelope och hennes aldrig ifrågasatta väntan, lovade gott och gav ett helt nytt perspektiv. Sedan visade sig romanen tyvärr vara alltför konstruerad och formmässigt koncentrerad vilket ledde till en distans mellan texten och läsaren. Något som också gjorde sig påmint i texten var den manlige författaren som inte lyckades skapa trovärdiga kvinnliga berättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar