Science fantasy

Philip Reeves trilogi om de vandrande städerna kallas i baksidetexten "science fantasy", ett för mig tidigare okänt begrepp, men som väver samman de två genrerna fantasy och science fiction. I den första delen som heter just De vandrande städerna (2006) befinner vi oss flera tusen år fram i tiden. Våra dagars samhälle har utplånats i "sextiominuterskriget" och nu har jordens städer utvecklats till slutna samhällen, hjulförsedda och drivna av motorer. De är i ständig rörelse på jakt efter nya marker och städer att erövra och plundra för att kunna föda sina egna invånare. Jorden har exploaterats och uttömts och kvar finns bara lera och träskmarker. Huvudpersonerna är två barn; en historikerlärling som heter Tom och Hester, en vanställd flicka på jakt efter hämnd. Genom en slump och andra människors ondska träffas de två och blir genom berättelsen vänner. Tillsammans ger de sig ut på en resa för att stoppa en katastrof som kommer att ödelägga jorden.

Berättelsen handlar om att lära av tidigare generationers misstag, om hur drömmen om utveckling och framåtsträvande kan göra oss inskränkta och slutna för andra kulturer och oliktänkande. Tekniken och framtidsskildringen gör den här boken till mer science fiction än fantasy. Världen är fortfarande vår egen och människorna är som vi. Det finns döda som återuppväckts med hjälp av teknik och blivit ett slags människorobotar men även detta känns mer som science fiction. Det som gör att den ändå kan räknas till fantasy är bristen på exakta fakta kring de tekniska uppfinningarna, något som det annars brukar läggas stor vikt vid i science fiction-romaner. Här blir det i stället fantastiska uppfinningar och påhitt som gör att människor kan återuppväckas eller att ett nytt massförstörelsevapen kan uppfinnas. Detta ger mer sagokänsla åt berättelsen.

För mig är detta den bästa sortens fantasy. Författaren lyckas skapa en stark och trovärdig stämning i den nya värld som man som läsare får möta och man kommer nära huvudpersonerna och blir känslomässigt berörd. Bra fantasy ska för mig visa upp vår egen värld i en förvrängd spegel för att på så sätt skildra mänskliga villkor på ett nytt sätt. Bra fantasy ska vara rolig, ha en glimt av självironi och distans. Ungdomsfantasy brukar enligt mig lyckas bäst med detta och De vandrande städerna är inget undantag.

/moa