Franska kyssar och en riktig tjej

Så var årets filmfestival igång. I år har jag ansträngt mig lite mer än förra året (ynka en film såg jag då) och både köpt och prickat för ett gäng filmer jag vill se. Även om man kan tycka att biljettpriserna har blivit lite väl dyra (35 för festivalpass och 65 för film, alt. 40 på dagen för arbetslösa och studenter), så tycker jag ändå att det är en upplevelse man inte vill missa. Inte minst för stämningen som blir i salongerna. Inget pratande och prasslande här inte. Sen kan man tycka vad man vill om applåderandet efter filmen. Men det hör ju också till. Det finns fortfarande många biljetter kvar, speciellt för de som har möjlighet att gå på dagtid. Så skynda fynda och frossa i film!

En av festivalens första filmer var Lars and the real girl en amerikansk dramakomedi i regi av debutanten Craig Gillespie. För manus står Nancy Oliver, som också skrivit manus till den populära och i min mening helt suveräna tv-serien Six feet under . I centrum står den blyge och smått socialtfobiske Lars. Han bor i garaget tillhörande huset som han och hans bror fått ärva efter föräldrarnas bortgång. I huset bor brodern och hans rara flickvän, som gör allt för att nå fram till Lars. En dag händer något som kommer att förändra deras liv. Lars introducerar Bianca, hans stora kärlek, för familjen och den lilla staden där han bor. Bianca är söt som en docka. Och ja, hon är en docka. Ni hör ju, det är som upplagt för förvecklingar och komik. Men detta är inte en dussinförvecklings-komedi, utan en film med värme och mänsklighet. Ryan Gosling, från bl.a. Half Nelson, är fenomenal som den blyge Lars och Patricia Clarkson är som alltid formidabel. Kanske förlorade filmen en del mot slutet, då den tappade i tempo och det blev en del upprepningar. Men på det stora hela är det en charmig film, och scenen där Lars gör mun-mot-mun metoden på sin kompis nalle är obetalbar.

Småcharmig är även den franska komedin Shall we kiss? (Fr. Un baiser s'il vous plaît?) i regi av Emmanuel Mouret. Här kände jag igen den mörkhåriga och franskvackra skådespelerskan Virginie Ledoyen. Efter lite research visade det sig att jag sett henne i filmen The Beach med Leonardo DiCaprio. Men hon har också gjort en massa andra, framförallt franska filmer. Ledoyen, och flera av de andra skådespelarna, gör ett bra jobb i denna relationskomedi med starka drag av Woody Allen. Särskilt bra är också regissören själv i rollen som Nicolas och hans spel mot Ledoyen (Judith) tillhör filmens höjdpunkter. Filmen har även en bakomliggande historia där en man och en kvinna fattar tycke för varandra. Då båda är upptagna på andra håll börjar de diskutera faran i en kyss. Ramhistorien leder oss till den centrala historien och berättelsen om Nicolas och Judith. Jag tyckte att ramhistorien kändes lite överflödig, som det ofta kan bli i den här sortens filmer. Till slut bryr man sig inte om berättarna utan vill bara se den nya "egentliga" historien. Det går inte att säga särskilt mycket om filmen utan att avslöja handlingen, men jag kan berätta så mycket som att ibland förändras allting med en kyss.

Tips på andra bra filmer med biljetter kvar i nuläget:
Familjen Savage: Drama om två vuxna neurotiska syskon med bl.a. Philip Seymour Hoffman
Funny Games: Michael Hanekes amerikanska re-make av sin egen film med Naomi Watts och Tim Roth som det psykade paret.
The Trap: Serbiskt thrillerdrama med moral och etik som teman. Serbiens Oscarskandidat.
Donkey in Lahore: Australisk dockteaterarbetande goth-rockare möter tio år yngre pakistanska. Kulturkrockar och kärlek.
Blue eyelids: Mexikansk kärlekshistoria där två ensamma människor möts. "En riktig charmchock- lyrisk, ömsint, sorglig, och, inte minst rolig", står det i filmfestivalens program.

/elin