Slå ett slag för novellen

Jag vet inte varför, men det har inte riktigt blivit av att jag har läst noveller tidigare. Kanske har det känts, på något sätt, som det inte är en ”riktig” bok. Pratade lite med en äldre släkting angående detta och hon menade att det inte skrivs så mycket noveller längre. Hon fick något lite drömmande i blicken och sa att, ”ja, noveller ja, det läste jag mycket när jag var yngre, på 60-talet, då läste många noveller”. Om det ligger något i detta har jag inte undersökt närmre. Till er som ännu inte upptäckt novellen vill jag verkligen rekommendera denna form av läsning. Det kan på många sätt vara en skön omväxling från romanläsandet. Just att läsa något som är avslutat. En novell som räcker lagom till tågresan, eller lagom tills det är dags att släcka lampan. Därför vill jag slå ett slag för novellen och passa på att rekommendera Jonas Karlssons Det andra målet och Mirja Unges Brorsan är mätt. Två noveller som förenas i det vardagliga, men som skiljer sig åt på andra sätt.


Det var lite typiskt ändå att det skulle till en känd och mycket duktig skådespelare för att väcka mitt novellintresse. När Jonas Karlsson gjorde sin skönlitterära debut var jag självklart nyfiken på om han var lika duktig på att skriva som han är på att skådespela. Jag blev inte besviken. Det andra målet är en novellsamling där novellerna hänger ihop med varandra på ett mycket speciellt sätt. Många har gjort (den enligt min mening ganska uttjatade) jämförelsen med filmen Short cuts. Som läsare känner man sig lite som en detektiv, när de olika personerna återkommer i novellerna. Flera scener ger också en Seinfelds-känsla. Lite av komiska ögonblicksbilder från vardagen, där språket är enkelt och avskalat.

Apropå språk så är kanske inte enkelt det första jag kommer att tänka på i samband med Mirja Unge. Eller på ett sätt är det ju det, men kanske mer i bemärkelsen vardagligt. Men ni som har varit i ”Mirja Unge-land” vet vad jag menar. Själv hade jag ingen aning om hennes speciella språk, utan fick läsa om den första sidan kanske tre gånger. Men sen var jag fast. Fast i hennes långa, kluriga meningar och fantastiska formuleringar: ”Där satt hon i mörkret bak i bilen sen med calvadosen och domnade av den och Måns körde och vred på nån musik och hon domnade och somnade och Måns vred upp musiken och sa att nu somnar ni väl inte och Jakob satt ju där fram hon såg hans nacke och håret som klättrade där i en spets och nacken var röd av solen och het hans nacke.”

I Brorsan är mätt hänger novellerna, till skillnad från Det andra målet, inte alls samman. De är helt fristående berättelser, som alla ger en svag obehagskänsla. En känsla av att det är något som inte riktigt är som det ska. Jag tycker, även om mycket skiljer dem åt, att de båda novellsamlingarna förenas i en slags ensamhet och främlingskap mellan människor. Människor som trevar och längtar och inte riktigt når fram till varandra. Jag glad att jag gav mig på novellformen och råkade på dessa pärlor till böcker. För annars hade jag ju missat en fras som denna: ”… och hon ser på honom, hon ser ut genom fönstret på natten, stilla natt och snö som tassar genom den”. (Unge).

/elin