Expedition Kanchenjunga

När författaren Michelle Paver skriver för vuxna (annars är hon känd för sina barn- och ungdomsböcker i serierna Vargbröder och Bronsdolken), så blir det skräck och hon verkar vara förtjust i kalla miljöer. Den tidigare romanen Evig natt har undertiteln ”en arktisk spökhistoria” och den senaste, Expedition Kanchenjunga, handlar om en expedition som ska bestiga världens tredje högsta berg, Kanchenjunga.

Året är 1935 och i centrum för berättelsen står två bröder, Stephen och Kits. Det står tidigt klart att deras relation är ansträngd och att det kommer att ske någon form av kraftmätning mellan dem. Dessutom följer de i spåren av en tidigare expedition som försökt men misslyckats med att nå toppen. En av dem som överlevde den gången har skrivit en bok om äventyret, och den boken spelar också en avgörande roll för den nya expeditionen.

Det börjar bra, turen verkar vara med dem, men plötsligt infinner sig en annan stämning. Det är som om själva berget inte vill att de ska komma fram till sitt mål. Eller är det i själva verket någon kvar däruppe som väntar på dem? Kanske behöver de inte bara konfronteras med laviner, iskyla och hala klippor utan med något långt mer fasansfullt och skrämmande?

Att skriva ett liv

Jag läser Per Olov Enquists bok Ett annat liv och funderar över det här med att skriva om sitt eget liv. En knepig genre detta. Boken är klassad som roman men handlar uttalat om POs eget liv. Och det är bitvis berättat just på det sättet, med kronologi, årtal, namn och tidsangivelser. Viktiga händelser i hans eget liv men också i världen, politiska skeenden osv. På så vis följer läsaren inte bara ett liv utan också tidens gång, det politiska spelet, framväxten av en ny tid för författare och journalister.
Och så är det passagerna som är bara PO Enquistska: meningar, frågor, bilder. Språket som blir dialekt, blir talspråk, upprepar sig självt, uppfinner sig självt. Tolkningen av vad som har hänt, så här upplevde jag det, så här kändes det. Vad de andra tyckte eller kände eller tänkte kan vi aldrig veta. Och då blir det en roman, i det att berättaren intar ett perspektiv, fyller i och fyller på med det vi inte vet, går tillbaka och tar om, kryddar med bilder och liknelser, låter romanerna som varit en del av hans liv, bli en del av texten i den bok som nu skrivs.

Helt tagen efter läsningen och överväldigad, tänker jag på hur det hade varit om någon annan hade skrivit den här boken om hans liv. Vad hade vi missat? Framför allt pojken, tänker jag, barndomsminnen och sådant vi aldrig annars kan komma ifatt. Och insikten om hur romanerna och böckerna som han har skrivit, påverkats av hans liv och påverkat den framtida utgången av hans liv. Det hade inte någon annan kunnat återge på samma sätt.

Det är intressant hur som helst att fundera över hur blicken och förförståelsen påverkar det vi ser. Som när Erik Wijk ska skriva om sin mamma i Bara de riktiga orden och man inser under läsningen (kanske inser även författaren det) att han som son är alldeles för känslomässigt engagerad i den här gåtan som är hans mamma. Hans tolkningar blir för långsökta, eller för välvilliga, eller för hämndlystna. Men också det skapar en bok med ett perspektiv som ingen annan skulle kunna skriva.

För det är väl i slutändan det där med sanning som det handlar om. Vem äger sanningen? Vem ser den och vem berättar den? Om varje liv måste det finnas tusen sanningar beroende på ur vilken vinkel vi tittar. Och så fort vi utelämnar en detalj till förmån för en annan har vi gjort en tolkning. I Kärlek och kärnfysik av Hedvig Hedqvist är det bara den ena partens brev vi får läsa i brevväxlingen mellan Lise Meitner och Eva von Bahr. Den andra parten blir en tyst mottagare när hon i själva verket måste ha varit lika aktiv brevskrivare som Lise. Men här saknas just de breven, de har inte blivit bevarade till eftervärlden. Och författaren av biografin väljer att kontinuerligt gissa och försöka föreställa sig den andra rösten. Vad kan hon ha sagt som gjort att Lise svarar så här? Också ett mycket intressant sätt att berätta, tolka, nyansera någon annans liv.

Och i PO Enquists fall så har författaren kanske samma roll, i och med att han under bokens gång blir någon annan och måste berätta om ett annat liv.

Mare Kandre

Just nu pågår en utställning om Mare Kandre på stadsbiblioteket i Göteborg.
Läs mer här:

Höstskräck

Emma Ångström har skrivit en nervkittlande spänningsroman om ett hus med lite udda invånare. Alva flyttar med sin mamma och syster till en lägenhet. Hon saknar sin pappa som verkar vara intagen någonstans: kanske på ett fängelse eller en psykiatrisk klinik, det är lite oklart och Alva får inga svar av sin mamma. Samtidigt känner hon ganska snart att något är lite konstigt i huset de flyttat in i. Hon känner sig iakttagen och det börjar också hända mystiska saker: mat försvinner ur kylskåp, saker flyttar sig, husdjur dör och det låter från väggarna.

Parallellt får man följa mannen mellan väggarna som bor i huset och rör sig mellan lägenheterna samtidigt som han kikar in på de boende där de sitter i sina vardagsrum och tittar på tv, äter middag, grälar och älskar. Hans längtan efter mänsklig närhet blir så stor att han ibland tar steget in i lägenheterna och rör vid människorna när de sover. Ibland kryper han in under deras sängar och lyssnar till deras lugna, ovetande andetag…

Låter det otäckt? Det är det också och jag tycker att Emma Ångström har lyckats hitta en alldeles egen plats i skräckgenren, någonstans mitt emellan Marie Hermanssons skruvade berättelser och John Ajvide Lindqvists skräckromaner. Lagom läskigt med en stark känsla för udda människor och mänskliga känslor.

Könshierarkier, makt och motstånd

På Västra Frölunda bibliotek firade vi West Pride i Positivparken tillsammans med coola och begåvade Jessica Schiefauer. Hennes böcker har belönats med Augustpriset för bästa ungdomsroman inte mindre än två gånger. Boken Pojkarna har dessutom både blivit uppmärksammad teater och hyllad film.

Jag ställde frågor och fick spännande svar. Visste du…

…att en blommande porslinsblomma gav Jessica idén om att flickorna i romanen Pojkarna skulle dricka nektar från en blomma. I romanen blir flickorna då pojkar under nätterna. Det innebär för dem en känsla av frihet eftersom de får utstå kränkningar i skolan för sina växande kroppar: som pojkar kan de istället värderas för vad de gör.

…att beskrivningen av de sexuella trakasserierna i skolan är de mest realistiska inslagen i den här magiska berättelsen. Jessica berättade att hon själv blev vittne till liknande händelser under sin egen skolgång.

…att romanen När hundarna kommer från början nästan inte hade några hundar alls i berättelsen? Det började med meningen ”Hundarna kommer”, och en författarkollega till Jessica tyckte att det skulle bli en bra titel. Jessica berättade att hundarna representerar det primitiva hos oss, vårt flockbeteende men också känslor som villkorslös kärlek och total lojalitet.

…att just nu jobbar Jessica Schiefauer på tre olika skrivprojekt samtidigt som hon arbetar med att översätta en roman från engelska.

Bibliotekbokstema (Gammalt inlägg blir nytt)

Hittade ett gammalt inlägg som jag aldrig publicerade när det begav sig. Det är mer än två år gammalt men nu är det liksom plötsligt dags igen! Att snart börja jobba efter en mammaledighet. Så det passade liksom bra ändå! Det blev dock aldrig riktigt färdigt. Så det blir ett halvt inlägg. Men ändå!

"När jag kom ut från biblioteket för ett tag sedan så hade jag med mig fyra böcker på temat bibliotek med mig. Möjligen handlade det om någon slags undermedveten längtan efter att börja jobba igen efter en lång mammaledighet eller så var det ödesbestämt vilka böcker som skulle falla mig i händerna när jag gick in eller så var det faktiskt bara helt slumpmässigt det föll sig så. De trillade nämligen mer eller mindre ner i mina händer, liksom ropade lite efter mig i hyllorna där de stod skyltade på olika platser.  I alla fall:

Handlingen av Sara Mannheimer
Kropp och bildning. Att må bra. Fysiskt och mentalt. Och att hitta tröst i litteraturen. Det är så jag läser boken. Egentligen förstår jag den inte. Halva boken läser jag den som en psykos. Efter hand börjar det klarna för mig att det handlar om en kvinnas vardag. Personer och miljöer blir tydligare. Jag vet inte om det är uppbyggt på det viset eller om det bara är jag som läser texten så. Det handlar om en kvinna som har en massa böcker som hon tänker att hon måste läsa. Det låter så banalt men är mycket skickligt uppbyggt och texten rymmer så många metaforer att man behöver läsa in varje mening. Jag tycker mycket om boken. Och efter att ha läst recensioner känner jag att jag förstår den lite mer. För boken tilldelades 2012 Sara Mannheimer EU:s litterära pris EUPL, European Union Prize for Literature.
I en intervju av Nina Brisman säger Sara Mannheimer "För mig är böcker trygghet".
Det är fint tycker jag.

Kod 400 av Sophie Divry
I framtiden är det väl tänkt att det svenska SAB systemet ska bytas ut mot Dewey systemet. I den här boken är det senarenämnda systemet en stor del av handlingen. En trött landsortsbibliotekarie hittar en inlåst man på sitt jobb som blivit kvar över natten. I en rasande monolog öser hon ur sig all bitterhet över att ha blivit förpassad till en lågstatusavdelning. Det är bra att boken är kort för jag hade inte orkat mer. Det blir ibland lite väl mycket gråmalerad tantbibliotekarie som har ett jobb som ingen annan vill ha. Men visst finns det glimtvis bra stycken som ironiserar och förkastar det låsta systemet och biblioteksstatussjunkningen.

Den är utgiven hos Sekwa och där står följande om boken: "Sophie Divry är fransyska och bor i Lyon. Hon är i trettioårsåldern och arbetar som journalist. Kod 400 är hennes debutroman. Den var först tänkt som teaterpjäs och sattes också upp som sådan sedan boken kommit ut. Romanen har även översatts till engelska, spanska och italienska".

Deckaren
Vilken menar jag? Författare? Titel? Läste jag den aldrig. Har ett vagt minne av en bok som jag pratade med någon om.

Gustave Flaubert - Bibliomani
Minns inte att jag läste den här heller. Har för mig att jag läst den när jag var ung också. Men minns inte.


Snart är det som sagt dags att börja jobba lite igen:  ha koll på litteraturen och omges med tusentals titlar. Längtar lite.

Nya nättidskriften Bazar Masarin

Hurra!
Två bibliotekarier i Göteborg har startat en alldeles sprillans ny nättidskrift om barn- och ungdomslitteratur.
"Bazar Masarin är en tidskrift för utforskande, oförutsägbara och motsägelsefulla uttryck om barn- och ungdomslitteratur".
Första numret har temat "farligheter". Jag medverkar med en recension om Jandy Nelsons senaste bok  Jag ger dig solen.

Här hittar du den på facebook!
Här kan du läsa första numret: Bazar Masarin 2015:1

Bra initiativ!

När kriget kommer till Sverige

Jerker Virdborg har skrivit en fantastisk bok i formatet novellroman, dvs fristående berättelser som tillsammans hänger ihop, om ett framtida Sverige som plötsligt drabbas av kriget. Vartannat kapitel utspelar sig i ett skyddsrum där människor väntar i mörker, utan mat och med små vattenransoner, medan de hör hur bomber detonerar och känner gaslukt sippra ner. Andra kapitel (eller noveller) berättar om hur krig förändrar människor, hur vi glömmer vår mänsklighet, hur vi gör vad som helst för att överleva.

Förutom att vara en oerhört välskriven, vacker och gastkramande spännande berättelse, så ställer den också frågor till läsaren: hur snabbt skulle vårt samhälle kunna förfalla? Vad skulle hända med vår trygga svenska tillhörighet under ett krig?

Och så är jag jätteförtjust i formatet som tillåter författaren att undersöka en mängd olika situationer utan att behöva stanna i förklaringar och beskrivningar av alla detaljer runtomkring.

Den stora besvikelsen eller när jag läste Paula Hawkins

Åh, superhypade böcker är ju livsfarligt. Jag har naturligtvis varit med om detta förut (Den hemliga historien av Donna Tartt var fantastisk men inte så fantastisk som jag förväntat mig vilket gör att den boken alltid kommer att kännas som lite av en besvikelse), jag borde ha lärt mig att skruva ner förväntningarna inför läsningen. Jag borde förresten även ha lärt mig att sluta säga "du måste läsa den här boken, du kommer att älska den", men det säger jag tyvärr hela tiden och förstör därmed möjligheten för, låt oss ta ett exempel, Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt, att bli ännu en läsares favoritbok.

Men alltså, Kvinnan på tåget av Paula Hawkins var för mig dömd på förhand: på allas läppar, folk reserverade den hej vilt på bibblan, det var intervjuer, artiklar, tv-program... Så jag lånade och läste, dumt nog på baksidan först, också något jag absolut måste sluta göra, och hade helt fel och förvridna förväntningar.

Det står något liknande "hon ser dig men du ser inte henne" på baksidan, och det var också vad allt "försnack" handlade om. Fascinationen i att sitta på tåg och betrakta sina medpassagerare: Vad vet vi om varandra? Hur mycket kan man gissa sig till bara av utseendet? Detta låter ju jättespännande, men det är väl inte vad boken alls handlar om egentligen? Det är ju en bestämd familj som är föremålet för kvinnan på tågets blick, och av en särskild anledning. Sedan handlar det ju inte längre så mycket om tågtittandet utan det hela visar sig bli en ganska ordinär spänningshistoria.

Jag tycker bäst om början av romanen, just detta fantiserande hos kvinnan som är huvudpersonen. Hur hon tycker sig känna en familj som hon passerar varje dag bara för att hon ser dem. Det gillar jag. Sedan tappas detta bort och slutet tycker jag inte alls känns trovärdigt.

Hur som helst tror jag att jag hade uppskattat boken mycket mer om jag hade förväntat mig en underhållande psykologisk thriller utan större djup. Då hade den varit just det, och dessutom varit bra inom sin genre.

Omslag som inte säljer

Ibland är det lite extra svårt att låna ut en bok på jobbet (bibblan alltså). Bokomslaget hjälper liksom inte till. Man ser en ny fin bok som det just slutat vara kö på, och den blir bara stående på skylthyllan dag efter dag. Kanske försöker man till och med bokprata om den, lyfta fram innehållet, betona den framstående författaren. Till slut bönfaller man den potentiella låntagaren att lita på bibliotekarien omdöme och bortse från omslaget. Snälla låna boken, den är faktiskt jättebra, den råkar bara vara förklädd till en avhandling i kärnfysik, eller debattbok om mäns våld mot kvinnor,  etc.

Här är några exempel: 

The First Bad Man av Miranda July. Svart intetsägande omslag.
Den här romanen har visat sig vara mycket svår att låna ut, den som vill läsa den vet redan att hen

kommer att gilla den och beställer helt enkelt boken. Att den dessutom har kvar den engelska titeln tror jag bidrar till svår-stämpeln.
Snyggt och stilrent kanske en kulturtant som jag själv skulle säga, men mig behöver man inte locka med några glassiga omslag. Innanför de svarta pärmarna gömmer sig en absurd historia om en medelålders kvinna med kontrollbehov som ofrivilligt blir sambo med en tjugo år yngre kvinna i behov av lite anger management. Bland de bästa skildringar av få-barn-ångest som jag läst.

Skyddsrum Luxgatan av Jerker Virdborg ser ut som en fackbok. Igen: jättesnygg tycker jag. Men även denna fantastiska dystopiska novellroman stod orörd på nyhyllan...

Nyutgåvan av Marlen Haushofers Väggen är ju jättevacker med de röda kanterna på sidorna och den gammaldags layouten. Men ur säljperspektivet skulle den förmodligen vunnit på att ha ett omslag som berättade mer om innehållet.