Ett hastverk?

Jag blev stormförtjust i Jonas Karlssons första novellsamling Det andra målet, som jag tyckte var rolig, kvick och pricksäker. Och visst känner man igen stilen och tonen i de nya novellerna i samlingen Den perfekte vännen. Nästan lite för mycket. Det känns som att läsa den första boken en gång till ungefär. Med den skillnaden att den var jämnare och bättre. Det finns några bra berättelser i den nya boken; jag gillar Den fjortonde februari som fanns med i antologin Noveller för världens barn 2008, och titelnovellen Den perfekte vännen. I just de här två berättelserna träffar Jonas Karlsson precis mitt i igenkänningen. Vem har inte stött på någon man vet att man borde känna igen men inte kan placera? Och alla känner så klart igen sig i skoltidens pinsamheter och osäkerhet. Men resten av novellerna i samlingen känns mest som ett slags ofärdiga skrivövningar. Sånt som blev över från förra vändan. Vissa är alldeles för långa, utdragna, kommer aldrig till skott. De skulle behövt kortas av, redigeras, skrivas om. Och ofta tappar författaren tråden vid halva berättelsen och börjar helt enkelt nysta i något helt annat. Väldigt trist, tycker jag, när man känner att förlaget sitter och flåsar bakom författarens axel och kräver en uppföljare medans järnet är varmt... I stället hade jag velat se utveckling hos författaren. En ny sorts berättelser, andra teman eller åtminstone fördjupning.

Spänning med Selma till Allhelgona

Nu i vampyrtider kan man känna lust att läsa en hederlig gammal spökhistoria. Varför inte ge Sveriges bästa berättare en chans. I vår klassikerbokcirkel läser vi nu Herr Arnes penningar, och jag har fått smak på Selma Lagerlöf. Löwensköldska ringen är en riktig spökhistoria som ger kalla kårar. Jag minns när vi hade den som högläsning i sexan- sjuan. Vi gick från stoj och skratt till tystnad på ett par röda. Fröken släckte ner, tände ett ljus och började läsa ur boken som börjar så här:
"Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott om folk, som inte visste vad rädsla vill säga." Burr...
Trevlig Allhelgona helg på er!

Bara inte du

Katarina von Bredow brukar utses som mästarinnan av att skriva kärleksböcker för ungdomar. Temat är genomgående förbjuden kärlek. I denna senaste Bara inte du är den förbjudna frukten bästa kompisens pojkvän. Huvudpersonen Emma har precis flyttat hemifrån och in i sin nya lägenhet, hon har börjat jobba och livet går sin gilla balansgång med att starta ett eget vuxenliv och medla mellan de skilda föräldrarna. Så plötsligt snurrar allt till sig, bästisförhållandet med killkompisen blir komplicerat, bästa vännens kille dyker plötsligt upp och andas lite för nära och lillbrorsan dras in en knarkhärva. Det blir lite mycket tycker jag och lite konstigt med broderns droghärva, men allt faller på plats till slut, och egentligen är det ju mest kärleken som vanligt som ligger i fokus. Och nej man blir inte besviken för boken är nog precis vad man förväntat sig. För mig är Bredow väldigt mycket klassisk ungdomslitteratur men kanske inte mer än så. Men jag slukade hennes böcker som tonåring och frossade i de förbjudna och smusslande kärleksdrypande historierna. Och jag tycker fortfarande att hon har en bra ton genom sina böcker, en bra ungdomsappeal som inte lutar över åt att bli övertydlig och moraliserande.

Litteralund 2009

Jag och mina två kolleger Camilla och Anna-Carin var på årets LitteraLund, en festival då Lund under en hel vecka fylls med barn- och ungdomslitteratur. I år var det femårsjubileum och själva konferensdagarna hölls på Stadshallen.

Martin Widmark, som ju precis gått om Astrid Lindgren vad gäller utlån, något som han skrattande sa att man nästan fick skämmas för, var först ut. Han pratade bland annat om varför han har valt serier som format och att det handlar om att det är tacksamt då barnen redan knäckt författarkoden. Att man tycker om det, främst som barn men även som vuxen, att liksom vänja sig vid en författares skrivsätt. Att många av hans böcker handlar om att tänka efter själv, och att genom att säga vad man tycker och tänker så kommer möten till stånd. Han kändes klok och vi skrattade gott åt pensionärer och lästräningsböckernas figurer Ben och Koko.


Poem Express from Holland. Ett poesitävlingsprojekt som handlar om att unga skriver dikter där text och bild samverkar. Vi fick rösta på Lundakandidater. Det här var min favorit. Jag älskar den lilla grodan som inte har någon tandborste. Varför kommer det ibland en groda? Och varför har han ingen tandborste?

Bokförlagsduell.
Sju förlag fick på utslängda teman, som t.ex. Årets blåaste bok, roligaste bok, läskigaste bok m.fl., duellera om vilken bok som skulle vinna. Roligt och innovativt sätt (fast jag trodde vi skulle få rösta) att få höra och se årets nya bokflod.


Konferensfika är trevligt, men jag förstår inte varför det måste hetsas så med kaktokiga bokarmbågar.


Creativ writing with Bali Rai.
"I´m a passionate believer in the power of books". Bali Rai verkar vara en himla fin person, och lite då där som man har tänkt sig när man läst hans böcker. Han pratade mycket om hur viktigt det är att få unga att läsa. Han började skriva för han tyckte att det fanns för få böcker som han kunde känna igen sig i, att alla böcker var skrivna ur den vita medelklassens perspektiv. Han pratade om att ett stort hinder för läsning är just problemet med att inte kunna relatera till handlingen och historien. Och så pratade han mycket om det fantastiska i att det finns bibliotek överallt i Sverige och i minsta lilla stad. Jag blev hänförd (vilket nog är svårt att inte bli) och önskar att alla ungdomar kunde få möta honom. Jag var tvungen att köpa en bok och få den signerad bara för att få säga tack.


En fantasifull kväll om Hellsing. Lite överambitiöst kanske att gå på detta kvällsarrangemang (vi var väldigt trötta och damen bakom oss somnade direkt) men vi fick oss en dos om Hellsings inspiration av engelska barnkammarrim, en liten krakeloperett och en otäck bild av en flygande Mr Hellsing.


Fredagen började med ett seminarium om Libraries and youth- a perfect match. Om ett projekt mellan Vilnius och Lund om att få biblioteken attraktiva för ungdomar. Gav inte så mycket, men kanske dock en dos av att vi gör helt rätt på vårt bibliotek.


När blir litteraturen farlig- och vem bär ansvaret? Om Ulrika Lidbos bok Decembergatans hungriga andar och om dess tema med självsvält som en möjligt inspirationskälla till unga flickor. Ulrika menade att eftersom detta finns i ungdomarnas vardag så är det bättre att lyfta fram än att försöka kväva, att unga vill bli tagna på allvar och att skönlitterära böcker kan fungera som en öppnare, som en ventil. En intressant fråga dök upp om varför vuxna ofta gör skillnad på våldskildringsböcker, som ofta på ett positivt sätt sägs få unga killar att läsa, och på historier som Lidbos som istället sägs uppmuntra flickor på ett negativt sätt och därför också ska skyddas ifrån dem. Diskussionen fortsatte med varför tjejer alltid görs till offer och bemöts på ett sådant sätt. Jag ser fram emot hennes kommande bokprojekt, som tydligen ska handla om unga som får ta ansvar för sina föräldrar. Henne skulle jag också vilja att alla ungdomar får möta. Det var roligt, ärligt och inspirerande.


Från Kurt i Kurtby till Loe i Lund! Han läste ur sina böcker och vi skrattade åt den sinnligt svarta humorn. Han berättade att minst två böcker har skrivits utifrån titlarna och att han ibland skriver ett kapitel utifrån ett ord som han vill ha in. Jag tänkte hela tiden på jätten i Twin Peaks och varför damen framför oss knappt ens log en enda gång.


Och så åh, slutklämmen: Darren Shan. Salen var helt fullsatt med en mycket påtaglig förväntanskänsla dallrandes i luften. Denna författare som skövlat enorma framgångar med sitt alterego Darren Shan som halvvampyr . Han drog upp publiken (två fans kastade sig upp) som fick iscensätta hans Cirque Du Freak (filmen har precis gått upp i USA). Jag tyckte det var lite befriande att få skratta åt skräcken och få se hans entusiasm för denne gengre. Självklart var han tvungen att svara på frågor som varför han skriver om skräck (han älskar det och vill skrämmas punkt slut (lite som Magnus Nordin tänkte jag, där skräcken också är som en konstart, en fascination, en uppväxt med skräckserier, tv, film, böcker). Han pratade om att skräck alltid befunnit sig i ytterkanten och välkomnar varje gång det bubblar upp. På frågan om vampyrmanin så svarade han att det inte finns någon sådan, att det handlar om ett fåtal böcker med stor framgång (ingen talar om romansmani, komedimani etc), men att han välkomnar alla vampyrhistorier. Han använder helt enkelt skräck som ett sätt att engagera unga läsare, menar vidare att skräck är ett sätt att bearbeta känslor och att hans huvudpersoner är hjältar som (till skillnad från många andra barnböcker) tar stark ställning för att rädda sin familj och sina vänner och så klämde han in att han alltid gör tydlig skillnad på gott och ont, trots alla blodinslag (här nickade och hummade många lite lättat medans fansen suckade över den opålästa och ifrågasättande publiken). Lyrisk, rosig och hänförd gick jag därifrån med ett av hans citat på tungan: "A nightmare is like a roller-coaster".

En hand åker av på showen Cirque Du Freak.


Fansen köar för att få sina Legenden om Darren Shan-böcker signerade.


Besök på stadsbiblioteket (självklart för det är ju vad vi bibliotekarier gör när vi sightseeingar).


...och ett antikvariat så var vi nöjda med dagen. Och ja förresten, vi var mycket nöjda med de två heldagarna av frossande i barn- och ungdomslitteratur.

Ruskigheter, censur och självcensur i barn-och ungdomslitteraturen

Fredagen 16 oktober var jag och Moa på stadsbiblioteket i Göteborg på en heldag om "Ruskigheter, censur och självcensur i barn-och ungdomslitteratur". Enligt SBI har ju 2009 fortsatt som ett svart år med vampyrer, skräck och våld. Gunilla Kindstrand ledde dagen och var imponerande bra. Hon inledde med att tala om vad som är tabun idag och undrade om vi hade tappat förmågan att berätta utan våldsinslag, om de andra berättelserna, de som inte får synas och höras i det starka våldsmediebrus som omger oss (och främst barnen), om de böcker som inte har våld i fokus och hur de då hålls vid liv, och om man som barnboksförfattare har ett ansvar. Mårten Sandén tog över och fortsatte samtalet kring skräcklitteratur. Han menade att man som barnförfattare har ett ansvar och att det är viktigt att tydliggöra vad som är rätt och fel. Att det handlar om att återknyta till verkligheten, att våld och hemskheter finns i vardagen och att böckerna måste vara trovärdiga, men att det också handlar om liksom för psykologer, att ju mer du drar fram desto mer måste du följa med.


Siri Reuterstrand (samtalsböckerna om Ellis) och Katarina Kruusval (Ellen) pratade om små barns rädslor och hur hemska bilderböcker får vara (får hönan vara blodig etc.) Katarina pratade också om att hon inte försöker lösa problemen för sina barnboksfigurer enkelt utan som verkligheten är, det blir kanske inte alltid som man vill men blir bra ändå.

Magnus Nordin pratade om sin senaste bok Djävulens märke som svart komik och sin förtjusning i skräck och skräck som en konstform. Maja Hjertzell pratade om sina böcker som till stor del utgår från blyghet som tema. Lena Lilleste pratade om sina Tommy & Flisen böcker. Hennes böcker tar upp teman som pedofili, missbruk, alkoholism, bötning etc. och att hennes ämnen kommer från verkligheten, från att söka på internet, tidningar och bris men att hon visst censurerar sig själv till viss mån, eftersom målgruppen är 9-13 åringar.


Avslutande diskussion med dagens medverkande:
Gunilla Kindstrand, Siri Reuterstrand, Mårten Sandén, Catarina Kruusval, Magnus Nordin, Maja Hjertzell, Lena Lilleste och Rod Bengtsson, förläggare och litterär chef på Bonnier Carlsen.

Det var en givande dag. Det kändes som alla hade tusen tankar kring dessa teman, och så är det ju. Våld och skräck i den barnmediala världen har alltid diskuterats och tabuiserats där gränsdragningar flyttats fram om vad som tåls att läsas och skrivas om.

Och ett avslutande citat som Hjertzell läste upp:
"De säger att mina böcker innehåller för mycket våld, vad de menar är att de innehåller för mycket verklighet" Joyce Carol Oates.

Om jag stannar

Om jag stannar av Gayle Forman är en bok om att tvingas ta ett ödesdigert beslut. Efter en bilolycka hamnar Mia medvetslös på sjukhus, hon har förlorat sin mamma, pappa och sin lillebror och kämpar själv för sitt egna liv. Hela boken utspelar sig under detta kritiska olycksdygnet där Mia betraktar sig själv och alla besökare på sjukhuset. Genom att följa Mias reflektioner kring de besökande får man lära känna henne, hennes familj och hennes kärlekshistoria. Och hela tiden funderar hon kring beslutet om hon ska ge upp och dö ifrån de som finns kvar eller leva kvar i en värld utan sin familj. Det är finstämd historia som på ett intressant sätt bygger upp huvudpersonens livshistoria.

Den hemliga historien i nyutgåva!

Det finns en bok jag nästan alltid tittar efter på antikvariat och loppisar. För det första för det är en av mina stora läsupplevelser, och för det andra för att den är nästan omöjlig att få tag på. Det är Den hemliga historien av Donna Tartt. Så nu har den alltså kommit ut i pocketversion och ser ut så här. Tydligen innehåller framsidan även ett citat av Camilla Läckberg. Hmmm.

Det är många som hyllar DHH och tycker att den är det bästa de läst. Min recension ser ni här. Men en hel del tycker också att Den lille vännen är snäppet bättre. Moa har läst Den lille vännen. Funderar på att ge mig på den så småningom. Annars ser jag också fram emot Donna Tartts nästa bok som ryktas komma ut 2012.

Min absoluta favoritbok som liten...

Jag var så stolt över den här boken. Mina kompisar älskade den också och var gröna av avund. Vi drog och fingrade på allt som gick att pilla på i Jan Pienkowskis bok Spökhus till salu (och alltså fungerar inte alla dragflikar idag). Det var lika spännande varje gång att öppna boken och se figurerna veckla ut sig och närma sig ansiktet. Minns fortfarande förtjusningen i den diskande bläckfisken och i badrumsvarelsen. Och ja, det är faktiskt nästan lika skräckförtjusande idag.

Fler snygga bokomslag

Snygga bokomslag i gömmorna.

1971.


1975.


1955.


1963. 1967. 1966.


1974.

1974. 1971.


1964. 1967.


1986.

Och ännu flera svar...

Jag hakar också på listan med att besvara frågorna genom att använda titlar från böcker ur sin bokhylla. Fast just nu är jag hemma i mitt föräldrahem utanför Kalmar och har därför botaniserat bland deras enorma (med en mamma som är bibliotekarie och en pappa som är informationsansvarig och slängrädd så blir det enorma bokmängder...) hyllmetrar.

Är du man eller kvinna?
Kvinnan på bussen (Blom)

Beskriv dig själv.
Den engagerade skeptikern (Balzano)

Hur mår du?
I stilla lantlig frid (Brink)

Beskriv stället du bor på
Händelser vid vatten (Ekman)

Vart skulle du vilja resa?
Pojkarna från Brasilien (Levin)

Beskriv din bästa vän
Det största lyftet (Hanning)

Vilken är din favoritfärg?
Blodröd sol (Chricton)

Hurdant är vädret just nu?
Innan frosten (Mankell)

Vilken är din favoritårstid?
En ovanlig torr sommar (Robinson)

Om ditt liv vore ett TV-program, vad skulle det heta?
Bekännelser (Rousseau)

Vad betyder livet för dig?
Tusen strålande solar (Husseini)

Hurdant är ditt parförhållande?
En bit av mitt hjärta (Robinson)

Vad är du rädd för?
Fruktan är mitt vapen (Maclean)

Dagens aforism
Ingen lek utan vatten (Stolt)

Vilket råd skulle du vilja ge?
Folk är så olika (Hallqvist)

Hur skulle du vilja dö?
Döden på Jamaica (Flemming)

Ditt motto?
Kärlek och uppror (Widerberg)