B-vampyrböcker

Det har kommit en uppsjö av vampyrböcker efter Twilight-febern. Jag har precis läst första delarna i två sådana serier. De är förvirrande lika vad gäller layout och lika dåliga. I båda serierna har vampyrer (flickvampyrer) huvudrollen och istället för otäcka varelser är de hjältar.

I Richelle Meads serie Vampire Academy får man följa 17-åriga Rose Hathaway som är halvvampyr, en dhampir, som går på S:t Vladimirs internatskola. Hennes livsuppgift är att skydda den jämnåriga vampyrprinsessan Lissa, hennes bästa vän. Rose har en unik förmåga att kunna tränga in i Lissas känsloregister. Lissa å andra sidan har också åtråvärda förmågor som många vill dra fördel av, men också döda för. För att kunna fullborda sin uppgift tränas Rose av bodyguardtränaren Dimitri. Känslor, kärlek, skvaller, intriger och klädbeskrivningar i oändlighet. Det är kompakt, plottrigt och extremt fånigt. Fyra böcker har hittills utkommit, varav två på svenska, Törst och Fruset blod. Den femte ska komma ut i maj 2010.
Hemsidan hittar man här.

House of Night-serien är skriven av PC Cast och hennes dotter Kristin Cast. Zoey blir en dag märkt (man får ett märke i pannan och förvandlas sakteligen till en vampyr, det vill säga om man överlever transformeringsprocessen) och får flytta in på Nattens hus. Men hennes månskära är inte som de andras eftersom hon även blivit märkt av vampyrgudinnan Nyx, och hennes nyblivna vampyrliv verkar vara förutbestämt att innebära mer än bara ett vanligt vampyrcollegeliv. Magi, kärlek och död, och tja, så intriger och svartsjukedramer (som verkar vara en liten oundviklig ungdomsklassiker så fort det handlar om tjejer i huvudrollerna). Det här är platt, även om den inte är lika plottrig och förvirrande som Vampire Academy.
Hemsidan hittar man här.

Känslan av att hoppa

Ingrid Olssons förra bok Ett litet hål i mörkret var en avskalad och finstämd ungdomsbok om sorg. Hennes senaste Känslan av att hoppa är också en finstämd berättelse om en flickas svarta ångest som äter sig inåt hjärtat. Textmässigt blir jag helt lyrisk, det är avskalat, prosaiskt och meningarna så melodiösa. Det är den där luftigheten, som jag även tycker Ett litet hål i mörkret har, men samtidigt tätt komponerade ord som gör att meningarna rymmer så mycket mer än vad som sägs. Kanske just den där luftigheten blir lite knepig berättelsemässigt, även om jag föredrar böcker där allt inte är uttalat utan lämnar lite åt läsaren att fundera på. Men jag saknar nog en tusendel till i berättandets bakgrund. Boken är uppbyggd i brevform, vilket gör texten personlig och känslosam. När det fattas två månader till studenten begår en kille i Lisens skola självmord, och det är till honom som hon författar sina brev. Omgivningens förväntningar på Lisen är höga och lyckan ska stå som ett rus. Men för henne är håller hennes blyghet på att äta upp henne och allt är bara svart och med tåspetsarna över den höga kanten undrar hon över känslan att våga hoppa. Det är en bok om ensamhet och osynlighet bland familj och vänner, om det oförklarliga totala bottenlösa mörkret och om att tvinga sig själv att försöka våga.

Och allt är förvridet kröp under huden

Emma Ångströms romandebut kröp under huden på mig efter 50 sidor. När jag väl kom in i boken var det en sträckläsare. Eller skräckläsare. Inte skräck på det sättet att jag blev rädd när jag läste, utan mer som en slags äckelblandad känsla inför karaktärerna. Lite samma känsla som jag fick vid läsningen av Karolina Ramqvists Flickvännen. Jag fascinerades på samma sätt av romanfigurernas till synes innehållslösa och torftiga liv. Det är som att de inte lever fullt ut. Det är så ytligt att det blir ångestladdat och skrämmande. Erik i Och allt är förvridet, har ju i och för sig ett intresse, och det är att förfölja och stalka sin före detta. Och Karin i Flickvännen är intresserad av kläder, pengar och lyx.

Och allt är förvridet handlar alltså om Erik, som genom att be en arbetskompis testa sin flickvännen trohet, förlorar henne till densamme. Eriks flickvän och sambo Mina blir alltså tillsammans med arbetskompisen som heter Rikard. De blir jättekära och flyttar ihop. Erik blir självklart förkrossad, och lite mer än det. Något går sönder hos Erik och han börjar spionera på Rikard och Mina. Eller stalka som det heter. Boken har också blivit kallad just en stalkerroman, och även Twitterroman. Uppenbarligen, som jag inte alls kände till vid läsningen, så går det att följa Mina och Erik via twitterinlägg. Romanen publiceras även som mikroroman, och via hemsidan www.forvridet.se kan man alltså följa Erik och Mina, parallellt med händelserna i boken. Detta ska, enligt Ångström, fungera som ett komplement till boken. Det är säkert någon poäng med det, men för mig låter det bara tröttsamt. Räcker det inte med boken liksom?

Hur som helst så skräckläste jag romanen, som påminner om en slags psykologisk spänningsroman. När det gäller deckare så är det denna typ jag brukar läsa, när jag ger mig på deckargenren. Det är de psykologiska människoporträtten som fascinerar. Att grotta ner sig i en störd människas psyke. Så blir det med Erik. Under handlingens gång försöker man komma underfund med vad som har hänt och inte. Om Erik nu är en störd person kan man ju som läsare inte lita på hans historia. Vad har hänt och vad har inte hänt? Vad är sant och vad är bara tankemonster? Det är denna osäkerhet som får mig att inte kunna sluta läsa. Boken må vara orealistisk på sina håll, men det bryr jag mig inte om. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken, och det är gott nog ibland.

Charmiga Apstjärnan

Jonna bor på barnhemmet Renfanan och hennes högsta önskan är att bli adopterad av en mamma som luktar parfym och har tjusiga kläder. Men det blir inte riktigt som hon har tänkt sig. En dag sladdar en skruttig Volvo in på Renfanan. Ut kommer en... gorilla! Till Jonnas stora fasa vill Gorillan adoptera just henne. Vad som från en början var en skräck, (för Jonna hade ju hört att Gorillan äter barn!), växer till en sällsam vänskap och kärlek.

Frida Nilsson har, med sin tredje bok Apstjärnan, lyckats skriva en berättelse med många lager. Här finns utanförskap, annorlundahet och på sätt och vis könsroller. Jag tänker på att en mamma ska lukta parfym, klä sig fint och ha läppstift. Gorillan är ju hårig och burdus, och inledningsvis skäms Jonna för henne. Gorillan är ju inte som en mamma ska vara. Men hon har ett gott hjärta, som visar sig räcka långt och lite till.

Detta är en knasrolig berättelse med djup. Jag föll direkt för historien om Jonna och Gorillan, som för tankarna till Astrid Lindgrens Rasmus på Luffen. Det här är en perfekt högläsningsbok för låg- och mellanstadiet, med många komiska höjdpunkter.

Boken jag inte kunde läsa

Efter lång övertalning av en kollega som så gärna ville diskutera, gick jag med på att läsa Våtmarker av Charlotte Roche. Dessförinnan hade jag fått de värsta (bästa?) bitarna återberättade för mig under frukost- och lunchraster av en annan fascinerad kollega. Och diskussionen gick varm: varför tycker vi att det kroppsliga är äckligt? Varför kan vi inte prata om det? Varför är det så skambelagt i vårt samhälle? Är detta dagens tabu när vi vant oss vi sex och våld? Är det våra kroppar och dess mest grundläggande funktioner som man inte får prata om idag?

Men jag klarade bara av att läsa första kapitlet. Så äckelmagad var jag alltså. Litteratur går för mig rakt in i fantsinerven och stannar där, och jag kände direkt att vissa bilder skulle bli svåra att få bort. Det var alltså en helt annan sak att läsa det själv, än att få det återberättat för sig. Jag önskar verkligen att jag hade klarat av att läsa hela boken, för tydligen är det något intressant i relationen mellan huvudpersonen och hennes mamma. Som jag missar. Jag kunde alltså utan större problem läsa ut (utan att ångra mig) Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder men inte Våtmarker. Tål att tänkas på.

Filmen bättre än boken?

Det är ju lite tabu att tycka att boken är bättre än filmen, och jag gör det väldigt sällan. Men nu tror jag faktiskt att jag måste hävda att filmen The Reader var lite bättre än boken av Bernard Schlink. I alla fall blev jag mer berörd, jag tyckte att det fanns en kylig distans hos berättaren i boken, ett förnumstigt resonerande, en vuxen förklarande blick som grep in och pekade och visade och förstörde identifieringen med den femtonårige pojkens känslosvallande upplevelser. I filmen kom man närmre karaktärerna, särskilt Hanna, och det dubbla perspektivet, den unge pojkens och den vuxna kvinnans, förstärkte berättelsen. Så här tyckte vi om boken när vi läste den i vår bokcirkel.

Ett bibliotek går i graven...

Så har det som man inte trodde skulle hända hänt. Biblioteket med den fina skylten läggs ner. Skrev precis på en namninsamling på Facebook för att rädda Linnéstadens fina bibliotek, men sen märkte jag att det visst var för sent... Hoppas det inte är en fortsatt utveckling. Mer finns att läsa här.

Rapport från bokmässan 2

För första gången gick på branschfolkets dag, torsdagen, och besökte bokmässan. Det märktes att monterprogram och föreläsningar denna dag var biblioteksinnriktade. Mycket fokus låg också på barn-och ungdomslitteraturen.

En av höjdpunkterna under dagen var att lyssna, till före detta arbetskollegorna, Per Nilsson och Karin Eggert från Gamlestadens bibliotek berätta om sin hemliga Drakologikurs. Vi tyckte idén var så bra att vi kommer kanske använda den på Tanums bibliotek, där jag nu arbetar. Inte hade jag tänkt på att drakar finns över hela världen och ser olika ut i olika länder. Eller att det finns första drakhjälpen och drakmagi. Kanske är det även någon som har blivit första gradens drakolog och träffat en riktig drake. Men det är det förstås ingen som riktigt vet...

En författare som alltid är rolig att lyssna till är Joanna Rubin Dranger. Jag älskar hennes serieromaner om Fröken livrädd. Här berättade hon om sin nya karaktär Nell. Nell är en bestämd liten tjej som har en låtsaskompis som heter Mini och ett gosedjur som heter Lillebror. Hon berättade också att hon valt att göra Nell brun (i huden alltså), men att hon inte ville göra detta till en stor grej. Böckerna heter Nell leker inne och Räkna med Nell.


Gjorde även en kortare visit på fredagen, då jag fick fribiljett (vem kan motstå?). Då blev det allmänt strosande och två intressanta monterfördrag. Först ut var Bengt Ohlsson som berättade om sin bok Syster, som jag har läst. Han kändes kanske lite ofokuserad och trött, men jag gillar Bengan. Och särskilt hans språk som kommer till sin rätt i den lågmälda romanen Syster som jag ha skrivit om här. Bengt Ohlsson pratade bl.a. om hur han ser på sitt skrivande. Att det är som att träffa ett autistiskt barn, som han försöker nå fram till. Att han som författare har en känslighet, och för att hitta den förlägger han gärna handlingen utanför sig själv. Som exempelvis till en främmande plats, eller ett annat perspektiv som exempelvis kvinnans eller barnets.

En annan höjdare under fredagen var Monika Fagerholm som pratade om sin nya roman Glitterscenen, en fortsättning på den fantastiska boken Den amerikanska flickan. Jag är nog inte ensam mot att se fram emot denna. Fagerholm avslöjade bl.a. att vi kommer att få veta hur det går för den amerikanska flickan. Hon berättar också att hon har inspirerats av sitt sommarställe i beskrivningen av byn Trakten i Den amerikanska flickan. Fagerholm berättar att hon skriver och skriver, kastar bort och ändrar om. Hon säger att själva skrivprocessen är som att "gå in i skogen."

Jag tänkte härma Jennie och skriva om:

Blev gladast av:
Gamlestadens biblioteks presentation av Drakologikursen. Riktigt snygg framförande och användbart på ett konkret sätt!
Det blev också många skratt när jag lyssnade till Martina Lowden intervjua Aase Berg på sin divan (var var den förretsen?), om Bergs senaste roman Människoätande människor i Märsta.

Blev irriterad på:
Att de hade flyttad Jonas Karlssons monterframförande evighetslångt fram. Från fredag till söndag! Då hade jag ju inte möjlighet att gå. Suck. Men jag såg en glimt av honom.

Blev hänfört av:
Monika Fagerholm. Vilken kvinna! Vilken författare!

Vad missade jag: Jonas Karlsson då... Och Isabell Allende hade inte varit dumt att se.

Rapport från Bok- och Biblioteksmässan 09

Fredag: 25-årsjubileum och Spanien som tema. Allt är som det ska vara när vi kommer in: ljuden, förväntningarna, boktravarna, sökandet mellan montrarnas bokstavsuppdelning, mingel mellan hyllorna och ett pressat program.


Nöjda textappealare på mässan. I bakgrunden: Monika Fagerholm.


Spontanmontrandet brukar aldrig funka. Försökte göra en liten snabb plan för eftermiddagen. Mitt mission med att införskaffa en Sjödén-påse är avklarad.
1.Åsa Anderberg Strollo.
2.Signering av Nina Hemmingsson.
3.Elin Boardy
4.Isabel Allende.


Svenska kyrkan har alltid (så länge jag varit med) en jättestor monter på andra våningen intill Internationella torget. Gott kaffe mot ett litet bidrag till världens barn och ofta intressanta monterprogram. Här är Margaretha Sturesson och pratar om sin bok Om det så skulle kosta mig livet, om förtryck i Guds namn och livet i en sekt.


Vår bokcirkelkompis Elin Boardy berättar om sin debutbok Allt som återstår, som utkom 2008 och nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Hon pratade bland annat om diskussionen kring att skriva om historiska personer och om att vara trovärdig i sitt berättande.


Jan Guillou och Henning Mankell ÄR bokmässan. Lyckas alltid vara aktuella veckorna innan med en ny bok och stora publikdragare. Jag passerade vidare.


Delade ut pocketböcker (Värsta Boken) till ungdomar tillsammans med tre jätteentusiastiska mässbesökandes tonårsflickor i GP:s monter.


Alltid någon otäck stor mjukisfigur. Förra året var det Hello Kitty som skrämde mig.


Spenderade tid i avdelningen för serieförlagen. Kvällen innan hade några av dem varit med på vår seriekväll på jobbet. Konstaterar att många av serieskaparna verkligen ser ut som serietecknare.


Jan Lööf hade en jättelång kö som väntade. Vi fick fina små serieteckningar som signaturer av Nina Hemmingsson i våra nyköpta böcker och blev glada. I mitten sitter Knut Larsson.


På väg ut svarar vi snällt på en enkät om årets upplaga av mässan. Jag klagar på att Internationella torget kändes tomt. De små föreningarna har inte råd att vara med och det är synd.


Lisa och jag tittar på vad det twittrats om.


Årets fynd. Mycket sparsmakat och inga kassar med konstiga saker, lappar, kataloger och tidningar med mig hem.
Gratis tygpåse från Gudrun Sjödén.
Tre signerade saker: Nina Hemmingssons Så jävla Normal, Liv Strömquists kalender Månadens manshora och albumet 100 procent fett.


Blev gladast av:
När min kollega var lite vinberusad och samtalade med en smått förvirrad Göran Greider. Det var väldigt roligt och han var väldigt snäll.
Blev irriterad på:
Buffliga armbågsknuffandes kulturmän och ljudet i Nordstedts monter, hörde nada.
Blev hänförd av:
Tyvärr ingen hänförelse i år, hann knappt lyssna på något tyvärr.
Vad missade jag:
Hade velat höra mer av Isabel Allende. Och så hade jag velat vara på bokmässan idag på Seriedagen.

Tematrio - Döden

1. Färden genom mangroven av Maryse Condé. Hela romanen utspelar sig under en enda natt då befolkningen i den lilla byn Riviére au Sel håller likvaka över Francis Sancher. Genom de olika rösterna vävs en intrigfylld deckarlik och postkolonial historia fram. Skickligt, sinnligt och briljant.

2. Dansa på min grav av Aidan Chambers. Minns bara alla himlastormande känslor och det måste fortfarande vara en av de bästa ungdomsböckerna som skrivits. Stora tårar och skratt i halsen.

3. Rosario är död av Majgull Axelsson. Brutalt och en dokumentär roman om en död som man inte vill kännas vid men som måste höras och synas.