Betyget blev nja

Njabulo S. Ndebeles Winnie Mandelas klagan (2007) lämnade oss besvikna i bokcirkeln. Ingen hade läst ut boken, personligen tröttnade jag och bestämde mig för att inte lägga mer tid på vad jag tyckte började bli tröttsamt repetitivt (Ida, om du läser klart boken måste du berätta om slutet var betydelsefullt och ändrade läsningen på något sätt).

Fyra sydafrikanska kvinnor berättar i monologform om sina öden; alla är de väntande kvinnor, lämnade av sina män att, likt Odysseus Penelope, vakta sin dygd och kontrollera sin längtan år efter år. Just där hos Penelope, tar författaren sin utgångspunkt och funderar kring den väntande kvinnans perspektiv på hjältedikten. Kvinnorna som sedan får berätta har alla blivit övergivna på ett eller annat sätt; deras män har gett sig av för att arbeta och studera eller kämpa mot apartheid. Ibland återvänder de, ibland försvinner de för gott. Men kvinnans livsöde blir alltid att vänta på återkomsten. Författaren låter dessa kvinnor mötas i ett samtal där de alla får förhålla sig till Winnie Mandela, symbolen för den väntande kvinnan i Sydafrika.

Det första kapitlet med sitt resonemang kring Penelope och hennes aldrig ifrågasatta väntan, lovade gott och gav ett helt nytt perspektiv. Sedan visade sig romanen tyvärr vara alltför konstruerad och formmässigt koncentrerad vilket ledde till en distans mellan texten och läsaren. Något som också gjorde sig påmint i texten var den manlige författaren som inte lyckades skapa trovärdiga kvinnliga berättare.

Mer Sydafrika och mer tårar

Sprickor och honungslim, Linzi Glass (2008)
Måste sluta läsa sådana här tårdrypande saker snart. Ser ut som en strimlad panda. Men så är jag nog extra blödig, som jag skrivit om innan, vad det gäller mörka sanningar som tränger på små barn. Originaltiteln är The year the gypsies came , och det är precis vad som händer i boken. Till familjen Iris, en vit familj i apartheidterrorns Sydafrika, som är på väg att krackelera kommer en zigenarfamilj. De tas emot med öppna armar, eftersom föräldrarna har en idé om att det brukar pigga upp livet och lugna familjebråken vid besök. Husbilsfamiljen består av Peg, Jock och deras två söner Otis och Streak, som ständigt blir slagna och inte får gå i skolan, av vad som framgår på grund av att Otis har någon slags hjärnskada. Det är genom Emily, 12 år, som historien växer fram och väver in de andra karaktärerna. Hennes trygghet består främst av familjens svarta tjänare, eftersom hennes pappa mest är iväg och hennes mamma är upptagen av sig själv och sin smusslande kärleksaffär. Det är många hemligheter och många ögon som väljs vara stängda. En patriarkal, vit, hierarkisk värld byggs upp där de kuvade personerna antingen är offer eller förövare, eller rättare sagt där förövarna också är offer. Genom boken växer också delar av Sydafrikas historia fram, genom berättelserna som Emily får berättade för sig av deras grindvakt Buza. Ungdomsbok /Unga vuxna som funkar utmärkt för vuxna att läsa.