Det utspelar sig i Indien och handlar om Akhila, en kvinna i fyrtioårsåldern som stiger på ett tåg. Hon ska dela kupé med fem andra kvinnor och hon inleder ett samtal med dem där alla får berätta sin historia. Akhila står hela tiden i centrum och återkommer som berättelsens nav. Min invändning är att jag helt enkelt bryr mig mer om Akhila än de andra kvinnorna. Hennes berättelse är jättebra beskriven. Hon står inför ett vägskäl i sitt liv och det hon vill diskutera med de andra kvinnorna är om en kvinna kan leva ensam. För Akhila har nämligen tagit hand om sin familj efter pappans bortgång. Och om sin systers familj efter moderns bortgång. Hennes eget liv som kvinna har alltid hamnat i skymundan, aldrig tagits på allvar. Förrän nu. Hon har brutit sig loss från familjen och traditionen och satt sig på ett tåg som kan leda mot en ny framtid, ett självständigt liv.
De andra kvinnornas historier är intressanta och spännande men rymmer oftast ett helt liv inom ett kapitel. jag blandar ihop dem till slut och kan inte riktigt använda dem som jag antar att det är tänkt: som motpoler och motvikt till Akhila. Blir det inte lite tjatigt efter ett tag med ramberättelsen där Akhila lutar sig ut genom fönstret för att få luft eller tankfullt studerar de sovande kvinnogestalterna tills en av dem visar sig vara vaken och inleder sin historia...? Det kanske beror på mig. Jag vill stanna kvar hos mina gestalter, lära känna dem, följa dem en liten bit och se hur de utvecklas. Vad dessa kvinnor bjuder på är en återberättelse av sina liv - man vet att man aldrig får veta något om deras framtid.Till skillnad från berättelsen om Akhila alltså, som är levande. Hon utvecklas och förändras, man känner med henne. Och det finns faktiskt en framtid, trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar