13 juli 2009

Den lille vännen

Jag tänker och tänker och tänker på Den lille vännen, Donna Tartts andra roman som kom 2002. Över 600 sidor lång, tät text och tät stämning. Södra USA där rasdiskriminering och fördomar lever kvar. Där könsrollernas vett och etikett upprätthålls av gammelmostrar och grannar. Barndomssommar med dallrande hetta och krälande ormar i högt gräs. Och så den stora hemligheten, det stora traumat som förföljer familjen Cleve: Robin, pojken som nio år gammal hittas hängd i trädet i trädgården, utan några spår efter mördaren. Mordet på Robin är utgångspunkten, alltings nav, men långtifrån det mest väsentliga i boken. Steg för steg stiger Harriet fram, Robins lillasyster som tolv år efter mordet gör sitt bästa för att bryta upp från familjens sorgtyngda liv. Hon är en fantastisk hjältinna, hon ifrågasätter allt, imponeras av inget. Och tar saken i egna händer när hon tröttnar på att mötas av tystnad när hon ställer frågan: Vem mördade Robin?
Mest av allt handlar boken om barndom och uppväxt. Om sorg och skuld. Harriet och hennes syster lever i skuggan av sin döda bror som i minnet hos de anhöriga bara blir mer och mer fantastisk ju längre tiden går. Systrarna som faktiskt lever blir aldrig sedda på riktigt, sorgen efter det förlorade barnet är alltför tung att bära. Skildringen av Harriet och hennes bästa vän Hely och deras barnsliga försök att hitta mördaren och lösa mysteriet är så bra gjord att det känns som om jag ser dem tydligt framför mig. Och krocken mellan deras oskuldsfulla värld och de urspårade bröderna Ratliffs knarkrusiga paranoida värld blir så otäck att jag drar efter andan.
Med tanke på romanens längd hade jag hoppats på lite fler svar i slutet och blev besviken när det liksom bara tog slut utan att knyta ihop lite mer. För det är en brett anlagd roman med många karaktärer som man får följa. Och det är mycket som händer precis i slutet som kanske borde klarats ut lite bättre. Och så är jag lite sur för att Hely av alla människor får sista ordet i berättelsen och inte Harriet, den självklara stenhårda hjältemodiga tolvåringen som slåss mot både giftormar och knarklangare. Men stämningen i boken och massor av bilder och scener från romanen dröjer sig kvar hos mig. Det var mycket i berättelsen som var riktigt riktigt bra.

4 kommentarer:

Elin sa...

Det låter som en intressant bok, Moa. En helt annan grej än "Den hemliga historien" eller? Kanske bättre?

Moa sa...

Jag tyckte nog bättre om den, mer känsla på något sätt. Ett väldigt genoarbetat och fint språk också! Men verkligen en helt annan typ av bok än Den hemliga historien, som byggde mycket på en idé och en stämning. I Den lille vännen handlar det om krocken mellan vuxen och barn, uppväxt och barndom, sorg och förlust...
Framför allt blir man sugen på att läsa nästa bok som jag tror är på gång... Har för mig att jag läst det nånstans.

snowflake sa...

Tartt på gång? var var var? Det var inte bara någons önsketänkande?

Moa sa...

Nej, det var nog bara rent önsketänkande... Jag googlade runt lite och försökte hitta det igen, hade för mig att jag läst det på någons blogg, men hittade det inte nu... :-(