26 oktober 2008

I have a mission...

Den här veckan har jag blivit fullmatad med barn- och ungdomslitteratur, och det slog mig hur glad jag är att jag jobbar med just litteratur, orden, berättelserna och förmedlandet av detta. I onsdags var jag på Akvarellmuseet i Skärhamn och deltog på en mycket givande dag om bilderböcker för barn och vuxna, eller Graphic Novels som de då oftast kallas. Det var vad dagen handlade om, om utforskandet av hur bild/text samspelar och begreppet bilderböcker för vuxna. Deltog gjorde Cecilia Hansson (bl.a. Spegelsken), Ulla Rhedin (bildboksforskare), Anna Bengtsson (bl.a. Hela huset), Joanna Rubin Dranger (bl.a. Fröken livrädd för kärleken). Högst intressant. I fredags var jag på LitteraLund. Festivalen har funnits sedan 2005 och är ett årligt evenemang då Lund under en vecka fylls med barn- och ungdomslitteratur, författare, workshops, skolprogram, sagor, böcker och ord.

Några noteringar och tankar från LitteraLund:
  • Det verkar vara ett gediget program hela veckan med både nationella och internationella författare. Jag var bara där på fredagen (den ena dagen av två för branschfolk) och minglade runt under tjusiga kristallkronor på Grand Hotel. Hade gärna sett mer av programmen för allmänheten på lördagen. Ett stort slag för litteratur för de mindre. Ska absolut försöka åka nästa år igen.
  • Johanna Lindbäck (bl.a. Min typ brorsa) och Liza Greczanik (lärare och läromedelsförfattare om bloggar) samtalade om bloggande. Om att bloggandet är ett sätt att vara social i sitt läsande, att det är ett demokratiskt verktyg och att bloggande fungerar bra som ett sätt att väcka lust till lärande i skolan. Och så blev jag väldigt glad när Textappeal låg med som länk från Bokhora under deras bokbloggstips.
  • Jujja Wieslander (bl.a. Mamma Mu) pratade om oron inför en försvinnande lek i förskolan och pratade om vikten av leken och sagan som en del av barns utveckling. Vi hummade alla medhållande. Alla hundratals kvinnor, för det är ju nästan alltid bara kvinnor i dessa barnlitteratursammanhang.
  • Jag var och lyssnade på Jan Hansson, chef för SBI, och Lennart Hellsing på bokmässan och fredagens samtal var en upprepning, och då menar jag en exakt upprepning. Samma upplägg, samma frågor, och till och med samma inslag med ett vinglas. Blev faktiskt irriterad. Var är fantasin Jan Hansson? Tack vare Hellsings fina underfundiga humor fanns det ljusglimtar av variation, men ändå. Bär med mig Hellsings citat ” Det handlar inte om att sagan ska vara trovärdig, utan det är berättaren som måste vara trovärdig.” Vilket ju är sant.
  • En av arrangörerna pratade om obehagsläsning och uppmanade alla att maila in om man haft någon obehaglig läsupplevelse, om, hur, varför. Det är ju faktiskt jätteintressant. Satt intensivt och funderade på en egen sådan, men kom inte på någon. Hennes eget exempel var Kattresan, men inte för att katten sprack, utan för att den syddes ihop utan bedövning. Måste klura mer på det här och får återkomma i frågan.
Både Cecilia Hansson och Jujja Wieslander framhöll just betydelsen av att ge orden till dem som behöver. Om att istället för att ta till självdestruktiva medel som självsvält och självskärande, kunna uttrycka sina känslor genom ord. Om att manifestera sig själv genom ordet. Så nu har jag mitt mission fastställt.

3 kommentarer:

kontakt sa...

Oooh jag hade en sådan där läskig läsupplevelse som liten: Boken om Bagar Bengtsson av Lennart Hellsing. Vi hade den hemma och mina föräldrar läste den för mig, och senare läste jag själv. Min mamma tyckte nu inte om den; Bagar Bengtsson dog ju på slutet, det var säkert alldeles för otäckt för små barn (eller så gillade hon inte frågor som var jobbiga att svara på.)

Nu tyckte jag faktiskt att boken var väldigt otäck men inte på grund av begravningen av Bagar Bengtsson (nu är Bagar Bengtsson död, han har bränt sig på ett bröd, och här ligger han begraven i en limpa) utan på grund av den läskiga läskiga teckningen av lussekatten - en stor grå katt med ett gult groteskt saffransbröd i ansiktet. (Men en stjärnklar lussenatt, så kom bagarns lussekatt, och tog bofinken som sjöng om Bagar Bengtsson.)

Jag kan förstås ha känt min mors olust och sen hittat något att överföra känslan till.

Anonym sa...

Hej!
Jag kommer direkt på en obehaglig läsupplevelse: när jag läste Hattstugan för mina döttrar och kom till avsnittet om att barnen fick smisk med ris. Försökte varje gång hoppa över/hitta på ett eget rim just där, för att slippa läsa de raderna...

hälsn Åsa Storck

Jennie sa...

Vad roligt att ni har skrivit om obehagsläsningar. Tycker det är spännande, men kommer fortfarande inte på ngt (mer än boken jag bloggade om tidigare under bokomslag, en bok som var mammas med läskiga 40-tals flickor på omslaget). Pelles ficklampa är ju en sån där, trots att den är superpedagogisk och visar på att det bara är mörkret som spelar spratt. Jag hade en oerhörd hatkärlek till Baba Jaga, en saga som mamma berättade när jag var liten. Mycket otäckt. Som sedan jag fick berätta för vännerna i tältet...men sagor har ju oftast lyckliga slut iaf.