Jag fick en liten lustig bok att recensera. Den heter Ju fortare jag går, desto mindre är jag och är Kjersti Annesdatter Skomsvolds debutroman. Först var jag inte så förtjust, den kändes lite konstig och vad handlar den egentligen om? Huvudpersonen heter Mattea Martinsen och är, hur ska man säga, socialt handikappad. Hon har svårt att umgås med människor, förutom sin man Epsilon. Men på ålderns höst kommer hon på, att ingen kommer ju att märka om hon dör eftersom hon inte träffar någon. Så hon bestämmer sig för att ta tag i det hela. Hon är också mycket förtjust i sylt som hon har på sina smörgåsar. Men hon börjar bli gammal och är svag så får hon aldrig upp locket, och Epsilon är inte till någon hjälp. Hon tänker att hon ska be kassörskorna att hjälpa henne med locket, men det blir aldrig så. Så hon går hem och ställer burken i skafferiet bland alla de andra.Jaha, tänkte jag det verkar ju spännande... Men allt eftersom växte romanen. Och den är full av humoristiska tragikomiska glimtar. Speciellt gillar jag den där Mattea ringer nummerupplysningen och frågar efter sitt eget nummer för att hon har glömt det. Sen ringer hon flera gånger. Hon tänker att det kanske förs någon statistik över de mest efterfrågade numren En slags nummerupplysningens tio-i-topp. Då kanske någon kommer ihåg henne sen. Boken är fylld av sådana här små lustiga scener. I all sin enkelhet blir detta en liten pärla till roman. Det är en rolig bok om social ångest, ensamhet och döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar