10 oktober 2010

Jag glömde ju skriva om...


... Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag fick en recensionsbok ungefär i mitten av boken, vilket gjorde att jag fick skjuta upp läsningen. Att avbryta så där är inte det optimala, men ibland blir det så. Jag var till en början helt uppslukad av boken och tänkte, det här kan bli riktigt bra. Upptakten där Lennart, en avdankad gammal svensktoppsartist, hittar ett litet flickebarn i skogen. Men inte vilken bebis som helst, utan ett mycket annorlunda barn som sjunger med en gudabenådad röst. Lennart förstår att hon kan bli något riktigt stort och tar hem barnet. Han gömmer henne i källaren och övertalar frun, Laila att det är det bästa. Laila, som också varit svensktoppsartist tillsammans med Lennart, men som numera är en överviktigt underkuvad kvinna, blir tvungen att lyda. Ho, ho spännande! Vilken upptakt. Och början är riktigt bra. Förhållandet mellan Lennart och Laila och deras liv målas upp. Krossade drömmar och förhoppningar. Berättelsen om sonen Jerry är också riktigt brännande. Jag tycker överhuvudtaget att dessa "sidorspår" förstärkte berättelsen och gav den ett slags djup. I början är det mycket bra också. Men sen kommer partier som är mindre bra och storyn tappar fart, för att sedan på nytt växa och nå riktiga toppar igen. En del passager med beskrivingen av programmet Idol är lite så där. Lite synd är det. Inte direkt dåligt, men segt emellanåt.

Jag tyckte också om partierna med den andra flickan Teresa och hennes utanförskap. Den fina relationen med pappan som förstår Teresas asociala sida och kanske känner igen sig själv. Och mamman som står och oförstående och vill inget hellre än att hennes dotter ska passa in, och gå på maskerad och "vara som de andra barnen". Ja, det är hjärtskärande. Däremot tycker jag inte om de blodiga scenerna, som känns spekulativa, och inte tillför handlingen något. Jag förstår inte meningen med dem. Men trots de lite transportliknande sträckorna, lite sega, lite jaha, så gillar jag ändå Lilla Stjärna. Jag gillar den skarpt. För kärleken mellan flickorna, för utanförskapet, för samhällskritiken, för det tidsenliga och för att han på ett genialt sätt får ihop detta på ett realistiskt och samtidigt skruvat sätt. Man köper det. Detta är min första roman av Ajvide Lindqvist. Många säger att den inte är hans bästa, men då har jag ju så mycket mer att se fram emot. Moa här på bloggen var lite mer kritisk, läs hennes inlägg om Lilla stjärna här.

2 kommentarer:

Moa sa...

Nu är det ju mycket barnmat som gäller för mig, och då brukar jag tänka på Theres i Lilla stjärna. När de andra tjejerna frågar henne varför hon bara äter barnmatsburkar så svarar hon: Därför att jag är Liten. Dvs det namn Laila och Lennart gav henne, men hon har tagit det bokstavligt och fortsatt äta barnmat. Det är nog mitt favoritavsnitt i hela boken.

Elin sa...

Ha, ha ja det är bra. Det finns som sagt många höjdpunkter i den här boken. Stackars Liten som är rädd för de Stora...