Men hallå, jag glömde ju: I Diva av Monika Fagerholm förekommer en världsberömd författare vid namn Inez Regnskog som bär misstänkt många likheter med den verkliga författaren Isabel Allende. Inez Regnskog är den författare som Divas mamma avskyr allra mest, hon slänger romanerna ifrån sig svärande, men försöker till slut ändå skriva en likadan roman själv eftersom det är vad folk vill läsa. Jag tänkte direkt på Allende när den magiska realismen beskrevs, de långa långa romanerna, släkter och generationer, militärjuntor, passionerad kärlek... Och så romanen om den egna dottern, Paula (i Diva bär hon ett annat namn), som hamnar i koma för att sedan dö, och som Divas mamma tycker så oändligt synd om eftersom hon inte själv kan bestämma om hon vill bli en karaktär i en roman av Inez Regnskog.Nu var det väldigt länge sedan jag själv läste något av Isabel Allende. Jag hade en period under gymnasiet när jag älskade och slukade hennes romaner. Favoriten var Eva Luna som var just så där magisk och mustig och passionerad. Jag vet inte alls vad jag skulle tycka om henne idag, jag har nog definitivt ändrat smak sedan gymnasiet, är inte alls lika förtjust i magisk realism. Fagerholms kritik är ju rätt så vass, väldigt träffande och rolig, bara namnet Regnskog är ju underbart. Och jag blir verkligen sugen på att läsa någon bok av Allende igen för att se vad jag själv tycker om henne idag.
2 kommentarer:
"Paula" är en bok som naturligtvis är gripande - den handlar ju om något ytterst tragiskt.
Naturligtvis gråter också jag när jag läser om den unga Paulas öde och hennes mammas sorg , det går inte att låta bli.
Däremot tycker jag inte att boken är bra litteratur ....
När jag diskuterar litteratur med ungdomar (och också med de vuxna som är mer vana att tänka i värderingstermer som gilla/ogilla än att diskutera)så är det känsligt att säga vad jag tycker om "sorgliga" romaner som till exempel "Paula".
För många är en roman som är en sorglig/rörande/romantisk/spännande
bladvändare = en BRA roman (oavsett hur den är skriven).
LKE
Det här är intressant! Att det som berör känslomässigt automatiskt är "bra". Och att man därför inte får säga att en bok (eller film!) är dålig om den berör känsliga ämnen, utan att anses oerhört känslokall... Jag tycker Fagerholm har en poäng när hon påpekar att den döda flickan som blir huvudkaraktär i en roman inte själv kan påverka eller välja detta. Fast nu handlar det ju om en mamma som sörjer sin dotter och bearbetar förlusten i romanform - kanske blir det en viss skillnad... Värre med alla "verklighetsbaserade" böcker om våldtagna, misshandlade och utnyttjade människor som skrivs på ett par månader av journalister som vill tjäna pengar.
Skicka en kommentar