Diva, tretton år gammal, den ålder då en flicka är som vackrast, är berättaren. Hon befinner sig i en känslomässigt kaotisk värld där längtan efter att vara vuxen är stark samtidigt som vuxenvärlden i hennes ögon ter sig främmande och nästan barnslig. Hon berättar om sin ensamstående författande mamma som är ensamheten personifierad. Divas egna försök till kärleksförhållanden speglas i hennes mammas likadana trevanden. Och hon berättar om sina bröder och hur syskonen tillsammans utgör en treenighet där man i puberteten inte längre kan få stöd av varandra. De är de tre björnarna, Diva är Lillabjörn och hennes bröder är Mellanbjörn och Storabjörn. Diva längtar tillbaka till ett barnsligare tillstånd där hon kunde leka med och sova tillsammans med sina bröder, något som nu är omöjligt när sex och frustration färgar alla tankar.
I skolan är hon ensam men umgås med äldre flickor som hon ser upp till och efterlikna trots att hon kanske är för ung egentligen. Resten av flickorna i skolan liknas vid en flock fåglar, identiska med varandra. De svärmar omkring och följer samma uppgjorda tonårsbeteende. Diva däremot, måste utmärka sig ständigt och gå mot strömmen.
Eller måste hon det? För samtidigt som hon i början av boken slår fast: "Jag är Diva, allt jag berättar är sant", så erkänner hon om och om igen att hon ljuger och hittar på alternativa historier till en vardag som kanske i själva verket är så där frustrerande tråkig och till bristningsgränsen uppdämd av längtan som den är i de tidiga tonåren när kroppen plötsligt sliter sig loss och vill något mer.
Fagerholms språk är verkligen fagerholmskt i kubik i den här romanen. Ingenting är vad det är, allt döps om, får smeknamn, ett eget språk, en egen mytologi. Meningar återupprepas, scener tas om och berättelsen står ibland och stampar frustrerat på samma ställe utan att komma framåt eller avslöja sanningen om vad som verkligen hänt. Och det gör ju att berättelsens trovärdighet förstärks. Ångesten speglas även i språket, Divas försök att vara vuxen tar sig uttryck i lillgamla och pretentiösa formuleringar.
Berättelsen om Diva blir på så sätt ganska jobbigt att läsa, jag mår inte särskilt bra av den här romanen, men jag känner igen mig! Så här kändes det, så här beskriver man den ångest puberteten kan ge upphov till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar