Courtney Love

Medan jag läser Drömfakulteten spelar ett soundtrack i mitt huvud. Sara Stridsberg använder nämligen till svenska översatta texter av Hole, Courtney Loves band. Och därför ser jag också fröken Love framför mig när jag läser om Cosmogirl som vinglar omkring i vit päls och höga klackar, full av amfetamin och med läppstift på tänderna. Och jag ser henne även som Dorothy, Valeries mamma, med sönderblekt hår och vita flickiga klänningar, sönderrivna och blodfläckade efter alla män som kommit och gått.

Jag har alltid tyckt att Courtney Love är både cool och tragisk. Hon klär sig vampigt eller flickaktigt, leker med våra föreställningar om vad som är sexigt och kvinnligt, hon svettas och skriker när hon sjunger med klackar, spets och rött läppstift. Samtidigt har hon blivit en skämtfigur som alltid finns med på festerna för att göra allt det där ingen annan vill göra men som man kan skratta åt tillsammans. Senast såg jag henne i programmet (ja, jag gillar dålig tv) "Roast of Pamela Anderson" där hon uppenbart påverkad mest ramlade omkring och ville gruppkramas med alla. Och allt man kan tänka är Varför hjälper ingen henne? Är det okej att visa upp sjuka och påverkade människor bara för att de är kända? Hur som helst så skulle hon ha passat perfekt in i The Factory på 60-talet, sida vid sida med Cosmogirl och Valerie Solanas.

Ur "Violet" av Hole, textförfattare: Erlandson, Eric T; Love, Courtney

when they get what they want, they never want it again
when they get what they want, they never want it again

go on, take everything, take everything, i want you to
go on, take everything, take everything, i want you to

And the sky was all violet I want it again, but violent, more violent
and i'm the one with no soul
one above and one below

i told you from the start just how this would end
when i get what i want i never want it again