Janet och jag

Jag har ett speciellt förhållande till Janet Frame. Ibland känns som en gammal släkting, jag får för mig att jag känner henne ganska väl. Men allt det beror väl egentligen på hennes oerhört ärliga och nakna sätt att skriva. Hon framhåller sina svagheter, lyfter fram alla pinsamheter i ljuset och låter oss se dem. Låter oss ta del av det allra mest mänskliga och svaga hos en människa: rädslorna, skammen, längtan. Men hon gömmer sig samtidigt bakom allt detta. För under alla fobier och tvångstankar, under blygheten, finns en stark och bestämd människa som har ambition och ärelystnad, och framför allt intelligens. Hon ser igenom sina medmänniskor, även om hon avundas dem den naturlighet med vilken de flyter genom livet. Hon står ensam och betraktar. Det är det jag berörs allra mest av. Det oerhörda utanförskapet, som om hon hela tiden står vid ett fönster och tittar in.

Under en period såg jag filmen En ängel vid mitt bord i regi av Jane Campion oräkneliga gånger; jag älskade den och kunde den utantill. Jag läste den självbiografiska trilogin Till landet Är, En ängel vid mitt bord samt Sändebud från Spegelstaden och romanen Ansikten i vattnet. Jag kunde känna igen mig i blygheten och rädslan, men själv kunde jag kontrollera den och ta mig ut ur den. Janet Frame är en författare som inte kan bortse från sig själv. Allt jag läst av henne verkar handla om hennes egna upplevelser. Kanske är det därför man kan bli så oerhört berörd och känna det som om man faktiskt vet vem hon verkligen var.

Ikväll diskuterar vi i bokcirkeln Mot ännu en sommar som kom ut på svenska i år och som skrevs redan 1963 men inte fick publiceras förrän efter hennes död 2004. Att återförenas med Janet Frame har varit att återförenas med mig själv. Det finns något i hennes böcker som talar till en speciell del av mig. Jag tycker bäst om boken när huvudpersonen Grace blickar tillbaka på barndomen och uppväxten. I de skildringarna händer det något med språket, det blir flytande och lätt. Handlingen kretsar kring Grace, en tillbakadragen författare som ska tillbringa ett veckoslut hos en bekant och dennes familj. Upplevelsen blir påfrestande och klaustrofobisk, Grace vet inte hur hon ska bete sig och kan inte leva upp till bilden av den lysande författaren som hon inbillar sig att andra vill ha av henne. Alltså blir hon stel och inåtvänd. Hon jämför i tankarna familjens liv med sin egen uppväxt och man får några ledtrådar till hennes oerhörda blyghet (fel ord egentligen, jag avskyr ordet "blyg"). Romanen växer hela tiden och jag sträckläste andra halvan med skräckblandad förtjusning. Mycket känns igen från självbiografin, och mycket känns djupt privat och personligt. Ändå lyckas hon förmedla något allmänmänskligt och universellt: den lilla människan som finns i oss alla.