20 februari 2010

Janet och jag

Jag har ett speciellt förhållande till Janet Frame. Ibland känns som en gammal släkting, jag får för mig att jag känner henne ganska väl. Men allt det beror väl egentligen på hennes oerhört ärliga och nakna sätt att skriva. Hon framhåller sina svagheter, lyfter fram alla pinsamheter i ljuset och låter oss se dem. Låter oss ta del av det allra mest mänskliga och svaga hos en människa: rädslorna, skammen, längtan. Men hon gömmer sig samtidigt bakom allt detta. För under alla fobier och tvångstankar, under blygheten, finns en stark och bestämd människa som har ambition och ärelystnad, och framför allt intelligens. Hon ser igenom sina medmänniskor, även om hon avundas dem den naturlighet med vilken de flyter genom livet. Hon står ensam och betraktar. Det är det jag berörs allra mest av. Det oerhörda utanförskapet, som om hon hela tiden står vid ett fönster och tittar in.

Under en period såg jag filmen En ängel vid mitt bord i regi av Jane Campion oräkneliga gånger; jag älskade den och kunde den utantill. Jag läste den självbiografiska trilogin Till landet Är, En ängel vid mitt bord samt Sändebud från Spegelstaden och romanen Ansikten i vattnet. Jag kunde känna igen mig i blygheten och rädslan, men själv kunde jag kontrollera den och ta mig ut ur den. Janet Frame är en författare som inte kan bortse från sig själv. Allt jag läst av henne verkar handla om hennes egna upplevelser. Kanske är det därför man kan bli så oerhört berörd och känna det som om man faktiskt vet vem hon verkligen var.

Ikväll diskuterar vi i bokcirkeln Mot ännu en sommar som kom ut på svenska i år och som skrevs redan 1963 men inte fick publiceras förrän efter hennes död 2004. Att återförenas med Janet Frame har varit att återförenas med mig själv. Det finns något i hennes böcker som talar till en speciell del av mig. Jag tycker bäst om boken när huvudpersonen Grace blickar tillbaka på barndomen och uppväxten. I de skildringarna händer det något med språket, det blir flytande och lätt. Handlingen kretsar kring Grace, en tillbakadragen författare som ska tillbringa ett veckoslut hos en bekant och dennes familj. Upplevelsen blir påfrestande och klaustrofobisk, Grace vet inte hur hon ska bete sig och kan inte leva upp till bilden av den lysande författaren som hon inbillar sig att andra vill ha av henne. Alltså blir hon stel och inåtvänd. Hon jämför i tankarna familjens liv med sin egen uppväxt och man får några ledtrådar till hennes oerhörda blyghet (fel ord egentligen, jag avskyr ordet "blyg"). Romanen växer hela tiden och jag sträckläste andra halvan med skräckblandad förtjusning. Mycket känns igen från självbiografin, och mycket känns djupt privat och personligt. Ändå lyckas hon förmedla något allmänmänskligt och universellt: den lilla människan som finns i oss alla.

10 kommentarer:

Elin sa...

Vad fint du skriver om Janet Frame. Jag har bara läst "En ängel vid mitt bord", men nu blev jag sugen på den här också. Det är, som du säger, något man känner igen sig i hos Frame. Som när man i klassen fick höra "prata högre", när man räckte upp handen och skulle säga något. (Eller, lyssna bättre!). Jag får också en känsla av Sylvia Plaths Glaskupan. Tycker du att man kan jämföra deras sätt att skriva?

Moa sa...

Inte i stilen tror jag. Frame är väldigt poetisk och jag tycker Plath har ett enklare språk (och kanske mer sarkasm?. Men visst handlar det till en viss del om samma tid, båda dessa kvinnor skulle troligtvis ha levt annorlunda om de föddes idag. Det var så mycket man inte kunde PRATA om förr, och för en känslig individ kunde det ju förstöra en hel uppväxt. Så mycket i livet blev oförklarligt och känslan av utanförskap allt större. Idag har vi väl andra problem och annan sorts press, men om det är något vi gör så är det väl att vi pratar om saker...

Elin sa...

Jo, det är sant att vi pratar och kommunicerar mer (på bloggar, Facebook etc). Det är ju en stor frihet och skillnad mot hur det var förr. Men det kan ju också skapa en stor press på att social och uttrycka sig hela tiden. Vet inte heller om jag gillar ordet blyg, känns mest som en av de sju dvärgarna.

Jennie sa...

Jag tyckte väldigt mycket om Lagunen och andra berättelser. Den utkom 1951, hon var då intagen på mentalsjukhus, men när boken vann Hubert Church Award undkom hon lobotomi. Korta små enkla vardagshistorier där fiktion och verklighet blandas upp med självbiografiska inslag. Jag känner mig tagen av många av dem, mest av allt gillar jag Svanarna där en vanlig utflykt till havet med mamma blir ett till ett stort äventyr där meningarna dallrar om något annat och kusligt.

Elin Fanny sa...

Efter att ha läst Mot ännu en sommar, Moas inlägg och Elins och Jennies kommentarer tänker jag så här: genom att läsa, reflektera, känna igen oss (eller inte) och prata kommer vi oss själva och andra närmare, vi ökar vår förståelse och kanske också vår empati. Det är inte helt nya tankar men Janet Frame påminner mig om detta. Det som jag fastnade mest för i Mot ännu en sommar var de minituöst dissekerade och överanalyserade vardagliga dialogerna. Hennes ständiga recenserande och censurerande av sig själv, rädslan för att säga fel, att bli missförstådd. Som du säger Moa: så djupt privat och personligt och samtidigt något allmänmänskligt och universellt.

Hermia Says sa...

Så intressant att dela dina tankar om Frame! Jag har precis börjat läsa den självbiografiska trilogin, känns som ett bra läsval.

Moa sa...

Bra läsval indeed, Hermia! Frame är intressant och egen, minst sagt. Hoppas du gillar!

Ann-Sofie på OOOF bok sa...

Även jag har just läst Mot ännu en sommar och tycker den är helt fantastisk. Nu ser jag fram mot flera romaner.

Ett mkt fint inlägg du har skrivit om henne tycker jag.

Moa sa...

Tack, Ann-Sofie!

I Göteborgs-Posten idag recenserades Mot ännu en sommar och då kom jag på en sak med Frame som jag glömt bort: att jag tycker att det självutlämnande draget hos henne ibland i själva verket skapar en sorts distans. Jag menar att hon känns väldigt medveten om vad hon delar med sig och vad hon håller hemligt. Genom att dela vissa väldigt privata saker kanske man kan skydda sig från att öppna sig ÄNNU mer eftersom läsaren då fått intrycket av att man sagt ALLT. En tanke bara...

Ann-Sofie sa...

>>Moa. Jag håller med. Det här självutlämnande blir just som du säger något hon väljer att visa. Hon repeterar vissa saker som hon för fram som en beskrivning av sitt sätt att tänka och vara. Medan annat får vi verkligen inte veta.