Och allt är förvridet kröp under huden

Emma Ångströms romandebut kröp under huden på mig efter 50 sidor. När jag väl kom in i boken var det en sträckläsare. Eller skräckläsare. Inte skräck på det sättet att jag blev rädd när jag läste, utan mer som en slags äckelblandad känsla inför karaktärerna. Lite samma känsla som jag fick vid läsningen av Karolina Ramqvists Flickvännen. Jag fascinerades på samma sätt av romanfigurernas till synes innehållslösa och torftiga liv. Det är som att de inte lever fullt ut. Det är så ytligt att det blir ångestladdat och skrämmande. Erik i Och allt är förvridet, har ju i och för sig ett intresse, och det är att förfölja och stalka sin före detta. Och Karin i Flickvännen är intresserad av kläder, pengar och lyx.

Och allt är förvridet handlar alltså om Erik, som genom att be en arbetskompis testa sin flickvännen trohet, förlorar henne till densamme. Eriks flickvän och sambo Mina blir alltså tillsammans med arbetskompisen som heter Rikard. De blir jättekära och flyttar ihop. Erik blir självklart förkrossad, och lite mer än det. Något går sönder hos Erik och han börjar spionera på Rikard och Mina. Eller stalka som det heter. Boken har också blivit kallad just en stalkerroman, och även Twitterroman. Uppenbarligen, som jag inte alls kände till vid läsningen, så går det att följa Mina och Erik via twitterinlägg. Romanen publiceras även som mikroroman, och via hemsidan www.forvridet.se kan man alltså följa Erik och Mina, parallellt med händelserna i boken. Detta ska, enligt Ångström, fungera som ett komplement till boken. Det är säkert någon poäng med det, men för mig låter det bara tröttsamt. Räcker det inte med boken liksom?

Hur som helst så skräckläste jag romanen, som påminner om en slags psykologisk spänningsroman. När det gäller deckare så är det denna typ jag brukar läsa, när jag ger mig på deckargenren. Det är de psykologiska människoporträtten som fascinerar. Att grotta ner sig i en störd människas psyke. Så blir det med Erik. Under handlingens gång försöker man komma underfund med vad som har hänt och inte. Om Erik nu är en störd person kan man ju som läsare inte lita på hans historia. Vad har hänt och vad har inte hänt? Vad är sant och vad är bara tankemonster? Det är denna osäkerhet som får mig att inte kunna sluta läsa. Boken må vara orealistisk på sina håll, men det bryr jag mig inte om. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken, och det är gott nog ibland.