Det finns hopp för svensk film

Om du har tänkt att gå på bio snart är det den här filmen du ska se. Om du vill se en bra svensk film, eller en bra film överhuvudtaget, så är det också den här filmen du ska se. Filmen heter Flickan och för regin står Fredrik Edfeldt. Som så ofta när man ser eller läser något riktigt bra, är det svårt att sätta ordet på vad som gör det så fantastiskt. Likadant är det med Flickan. Men ett par saker är jag säker på att man har lyckats med i den här filmen. Det är regi, manus, foto och casting (nästan allt som rör filmarbete med andra ord). Men särskilt är det castingen, castingen... Jag tänker då särskilt på bedårande Blanca Engström som gör ett fantastisk porträtt i rollen som Flickan. Och nu när jag tänker på det får vi faktiskt inte veta vad hon heter. Genialt! Hon är bara Flickan. Även Tova Magnusson-Norling sticker ut som den försupna fastern och Leif Andrée är hur rolig som helst som grannflickans svettigt burdusa pappa. Alla skådespelare passar verkligen i sina roller.

Handlingen så. Den tioåriga flickan blir lämnad ensam med sin faster en sommar, för att föräldrarna ska åka till Afrika och jobba för SIDA. Från början var det meningen att flickan skulle få följa med, men det visar sig att hon är för liten. Besvikelsen är självklart enorm. Hela familjen med mamma, pappa och storebror får åka men inte hon. Flickan har packat i dagar och ser fram emot resan, när beskedet kommer. Hon lämnas med ensam med sin partyglada faster som "barnvakt". Fastern är rastlös och sticker iväg med en gammal pojkvän, "ett par dagar". Men det blir inte bara ett par dagar. Det blir betydligt längre än så. Flickan säger inget till någon, utan försöker finna sig till rätta i tillvaron. Man får känslan av att hon vill vara själv. För det mesta går det ganska bra, men det händer också saker som är svåra. En vän undrade om det är en sån där "misärfilm", och jag kan avslöja att det är inget konkret outhärdligt som händer, men hela tiden finns känslan av " hur ska det gå", "kommer hon att klara sig". Det är ju många saker som en ensam tioårig flicka kan råka ut för. Som är svåra att handskas med, både känslomässigt och fysiskt. Bara en sån sak som att få i sig ordentligt med mat. Ofta blir det några nävar havrefras till middag.

Men Flickan är inte helt ensam. Hon är kompis med en grannflickan, och hennes kompis som är några år äldre. Dessutom träffar hon en kille på simskolan, och mellan dem spirar en ung kärlek. Det här är en film som mycket väl passar för äldre barn och ungdomar. En film med humorn, kärleken och livet som ingredienser. En utvecklingsfilm i stil med Barnens ö eller En kärlekshistoria, där barnens värld står i konstrast till de vuxnas. Det förödande vackra fotot, den pricksäkra regin tillsammans med manus och, som jag redan nämnt, de för filmen perfekta skådespelarna, gör detta till en underbar film om en flicka som finner sig själv en sommar.