Älska mej din jävel av Lars Hesslind

Lars Hesslind är solgårdsungen som blev författare, Solgårdarna kallades de hus som byggdes för trångbodda storfamiljer (minst tre barn och två vuxna) som tjänade under minimilön, namnet kommer sig av att ungarna kunde få rejält med sol medan mammorna kunda hålla koll på dem genom hur gårdarna var byggda. Ett sätt att hålla arbetarklassen nöjd och glad och hindra dem från att göra revolution hävdar Lars pappa från graven.

Vad Lars själv tycker vet han nog inte själv. Här berättar han rätt rakt upp och ner och rätt rått om sin uppväxt och tonår. De döda är ständigt närvarande, hans familj och hans vänner som inte klarade det vill säga sitt i berättelsen och Hesslind sitter som författare och jobbar än mot dem än med dem. De döda blir de som driver berättelsen framåt, det funkar bra som grepp även om jag tillslut tröttnar på hur käcka de döda låter. Som en arg pilsnerfilm.

Det är en rasande berättelse och det ska den verkligen vara. Här framträder arbetarklassen som ett kastmärke, Hesslinds väg bort är genom musiken. Genom att bli musikerkille kommer han undan och kan bli någon annan.

Jag tycker om tanken med boken men själva boken är inget för mig. Det är för grabbigt, tjötigt, göteborgskt. Och framförallt nostalgiskt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med Hesslinds berättelse, jag vill att den ska elda under min vrede men det sker inte. Det är som att klasskillnader låg i det förflutna, finns inte nu. Jag kan inte sätta fingret på vad det i berättelsen som får mig att tänka nostalgi. Kanske att det finns för många skildringar om hur det var FÖRR, att de alla framstår som så långt bort. Det är som att det bara finns en berättelse också, att arbetarklassen bara var på ett sätt under en viss tid, finns bara en sanning.

Det jag tycker bränner till är i slutet när Hesslind blivit musiker, involverad i tidskriften Paravan och har träffat studentskan som senare ska bli hans fru och hur han hanterar sin nya verklighet. Då blir det spännande, när huvudpersonen ska hantera sina dubbla roller, sina dubbla klassmedlemskap om man nu kan kalla det så. Här finns också en fantastisk skildring av hur arbetsplatskamp också kan se ut på labbet huvudpersonen jobbar på. Tyvärr är det så litet av det och så mycket arbetarklasskrönor före det.