Siri Hustvedts senaste roman Sorgesång är en finstämd och melankolisk berättelse om familjeband, kärlek och ensamhet. Syskonen Erik och Inga, vars släkt har rötter i Norge, går igenom sin fars papper och saker efter hans död. De hittar ett brev som nämner en hemlighet och en kvinna, Lisa, som de aldrig hört talas om tidigare. Brevet blir upptakten på ett sökande efter faderns förflutna. Vem var han egentligen? Och hur väl känner man sina medmänniskor när det kommer till kritan? Det handlar om hur man skapar en bild av någon som man håller fast vid och hur mycket man skapar även sig själv utifrån dessa bilder. Jag tänker på Nicole Krauss Man utan minne där hon diskuterar hur man bygger sin person av minnen och erfarenheter. Detta gäller ju även minnen av till exempel ens föräldrar. Och när den bild man har av någon slås sönder så är det mer än bara bilden av den personen som förändras. Det är även bilden av en själv. Jag tycker mycket om hur Hustvedt visar komplexiteten i en människas personlighet. Beroende på vem som tittar, vem som berättar, vem som minns - så framträder en ny bild. Vi förändras ständigt och vi kan aldrig fångas i en enkel beskrivning. När syskonen Erik och Inga till slut får reda på den stora mystiska hemligheten om deras far, så visar det sig att det inte förändrar bilden av honom alls. Tvärtom så får de inte reda på något mer om honom, ingenting de inte redan visste i alla fall. Han fortsätter att i döden vara den han var i livet: undflyende och hemlig. Och det finns en stor sorgsenhet i detta, att man aldrig får de döda tillbaka, att man aldrig kan lära känna dem på riktigt, aldrig få veta det man aldrig frågade. Det är ohjälpligt. Frågan kvarstår ju ändå om vi någonsin kan veta allt om varandra och verkligen känna en annan person?
24 maj 2009
Sorgesång
Siri Hustvedts senaste roman Sorgesång är en finstämd och melankolisk berättelse om familjeband, kärlek och ensamhet. Syskonen Erik och Inga, vars släkt har rötter i Norge, går igenom sin fars papper och saker efter hans död. De hittar ett brev som nämner en hemlighet och en kvinna, Lisa, som de aldrig hört talas om tidigare. Brevet blir upptakten på ett sökande efter faderns förflutna. Vem var han egentligen? Och hur väl känner man sina medmänniskor när det kommer till kritan? Det handlar om hur man skapar en bild av någon som man håller fast vid och hur mycket man skapar även sig själv utifrån dessa bilder. Jag tänker på Nicole Krauss Man utan minne där hon diskuterar hur man bygger sin person av minnen och erfarenheter. Detta gäller ju även minnen av till exempel ens föräldrar. Och när den bild man har av någon slås sönder så är det mer än bara bilden av den personen som förändras. Det är även bilden av en själv. Jag tycker mycket om hur Hustvedt visar komplexiteten i en människas personlighet. Beroende på vem som tittar, vem som berättar, vem som minns - så framträder en ny bild. Vi förändras ständigt och vi kan aldrig fångas i en enkel beskrivning. När syskonen Erik och Inga till slut får reda på den stora mystiska hemligheten om deras far, så visar det sig att det inte förändrar bilden av honom alls. Tvärtom så får de inte reda på något mer om honom, ingenting de inte redan visste i alla fall. Han fortsätter att i döden vara den han var i livet: undflyende och hemlig. Och det finns en stor sorgsenhet i detta, att man aldrig får de döda tillbaka, att man aldrig kan lära känna dem på riktigt, aldrig få veta det man aldrig frågade. Det är ohjälpligt. Frågan kvarstår ju ändå om vi någonsin kan veta allt om varandra och verkligen känna en annan person?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tyckte jättemycket om Sorgesång. Det känns som att Hustvedts böcker (i alla fall de två senaste) ofta handlar om minnen och bilder. Och det stämmer som du säger, frågan är om man någonsin lär känna en människa helt eller om det är möjligt? Eller om det är meningen? Det är också fascinerande hur Hustvedt bygger upp en så speciell stämning i sina böcker. Super!
Jag läste den här boken nu på min semester. Efter sista sidan satt jag bara och stirrade rakt ut jättelänge. Det blev så där tomt som det kan bli efter en riktigt bra bok med inträngande karaktärer.
Skicka en kommentar