Jag läser väldigt sällan baksidestexten på böcker, faktiskt sällan på filmer också. På filmer skummar jag bara för att få ledtrådar om innehåll och skådespelare. Men på böcker aktar jag mig noga för att läsa för mycket på baksidan. De första meningarna brukar räcka, annars blir hela min läsning ofta förstörd. Saker som händer först tvåhundra sidor in i berättelsen kan avslöjas och sedan väntar jag ju bara på det när jag läser. Jag blir liksom upphängd på att leta efter den information jag vet att boken innehåller. Jag har ett exempel: På baksidan till Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen tycker jag att texten avslöjar för mycket när den rabblar alla karaktärer som man kommer att möta i texten. Det förstör överraskningsmomentet och en del av njutningen med att läsa: att inte veta vad som kommer, att bli överraskad, träffa på oväntade karaktärer och miljöer, lära känna dem och fästa sig vid dem utan att på förhand veta något om dem. Det är svårt att inte ha vissa förväntningar på en roman som beskrivs så här: "Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid men gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget."Hur gör du? Läser du baksidestexten innan du läser boken? Väljer du böcker efter baksidan? Och upplever du att det ibland förstör läsningen?
12 kommentarer:
Jag läser alltid baksidestexter - och efter det att jag har läst inledningen på en bok läser jag alltid avslutningen. Sedan börjar min "riktiga" läsning sida för sida. Jag vill se hur de sista meningarna förhåller sig till inledningen.
Vi har rätt lika lässmak, Moa, men angreppssättet skiljer. Jag tror att jag läser en roman på samma sätt som jag ser på en tavla - delar,helhet,delar, helhet.
Jag har ytterligare en önskan när det gäller min förförståelse, förståelse och tolkning av episk prosa (alltså inte t ex lyrik).
Jag skulle önska att jag som läsare av romaner, barnböcker, ungdomsböcker serverades en personföreteckning - som i dramatexter och teaterprogram.
Nu gör jag själv, när det behövs, en förteckning över de viktigaste personerna på försättsbladet i de böcker som jag äger.
OJ, vad det uppskattas när jag lånar ut en bok.
Särskilt om författaren är rysk.
lena kjersén edman
Jag undviker också baksidestexterna, och har ett sätt att liksom skumläsa med skygglappar på bloggar om jag vet att jag vill läsa en viss bok själv. Samtidigt har jag fått skäll för att jag själv berättat för mycket, det kan gå fort att avslöja saker!
Lena, vilken underlig vana att läsa slutet. ;-) (fast jag vet att du inte är ensam om det.) Personförteckningar är bra, det fanns i min senast lästa bok och den hade jag verkligen användning för.
Lena: Jag förstår hur du menar med delar och helhet - så tänker jag ofta efteråt, och så kan jag ofta läsa tidningsartiklar. Jag läser slutet, sedan lite i början sedan mitten, sedan hela från början till slut... Men en roman skulle jag nog inte kunna läsa på det viset. Däremot läser jag ofta om inledningen efter att ha läst ut boken - för att se hur förståelsen har förändrats. Men jag vill absolut ha kvar spänningen i att inte veta medans jag läser.
Jag har faktiskt inga problem med att hålla stora persongallerier i huvudet, såvida jag inte försöker läsa boken alltför fort och hindras inte av det i min läsning. Där kan vi nog tala om delar och helhet - även om jag varit förvirrad i början kan jag i slutet lägga till förståelsen och få en helhetlig läsning, fylla i luckor jag haft under läsningen...
Snowflake: jag gör precis likadant på bloggarna! Man undviker vissa ord som signalerar att det kommer att avslöjas alltför mycket.
Jag vill helst inte ha alltför mycket förförståelse inför en läsning. Därför gillar jag inte heller böcker som kräver en förförståelse. Jag tycker att man som läsare ska kunna komma "naken" till sin läsning.
Jag läser alltid baksidestexterna, jag vill ju ändå veta ungefär vad boken handlar om. Å andra sidan blir jag ibland sur när baksidan avslöjar för mycket - eller är helt missvisande och verkar berätta om en helt annan bok.
Värsta exemplet är ändå en pärmbild som avslöjade hela berättelsens "vändning", VAD hade förlaget tänkt där??
Jag läser oftast baksidestexten eller motsvarande text första gången jag möter en bok, för att se om det är något som lockar. När jag sen skaffat mig boken dröjer det oftast ett tag innan jag läser den, och då har jag oftast också glömt vad som stod i baksidestexten, förutom att det var något som lockade mig. Och när jag väl närmar mig läsning, passar jag mig noga för att läsa baksidan, eftersom jag oftast tycker att den styr min läsning.
Inte sällan har jag varit med om att baksidan beskriver en helt annan bok än den jag läser. Och det vill jag inte vara med om igen.
Så jag håller med!
Just det, att det ibland verkar handla om en annan bok på baksidan... det stämmer. Kanske har det något att göra med målgruppen
man försöker locka till läsning? Precis som med framsidan? Man kanske anpassar både beskrivning och omslagsbild för att fånga en viss läsare.
Ett tillägg:
Något annat som jag tycker mycket om innan jag börjar läsa en roman är att få läsa ett förord - gärna av någon annan än författaren. En introduktion av något slag, gärna med en överblick över tematiken i författaskapet eller en djupdykning i ett problemkomplex. En viktig poäng med "En Bok För Alla" är just förorden/efterorden.
När jag går på teatern njuter jag mer av föreställningen om jag först har läst pjäsen. Det är inte alltid jag har gjort det, men min teatervän har alltid gjort det. Därför blir också alltid våra samtal på krogen efter föreställningen så givande.
Diskussionen i läsecirklar bygger ju också på att man kan se romanen som alla läst som ett konstverk med dess olika delar - alla i cirkeln vet ju vad som "händer" i berättelsen som vi diskuterar. Händelseförloppet är ofta, tycker jag, det minst spännande. Vi pratar nästan aldrig om det som skildras, "storyn", i de cirklar som jag är med - mycket mer om hur det skildras.
Annars skulle man ju inte heller kunna läsa om en bra bok, men det kan man ju!
LKE
P S Visst är det sorgligt att man inte använder tiden på bibliotekarieutbildningarna till att studenterna gemensamt får träna sig på att diskutera kulturella upplevelser, t ex läsupplevelser.
Jag håller med dig Moa. Gillar ditt uttryck, att "komma naken till läsningen"! Jag undviker också baksidetexten. Däremot kan jag ibland läsa baksidetexten, när jag har läst en del och fortfarande inte greppar intrigen eller vilka karaktärerna är. Som en slags vägledning. Men jag aktar mig för att läsa för mycket. En varning: läs inte baksidetexten till Dödgrävarens dotter!
Min läsning blir ytterst sällan förstörd av att läsa baksidestexter, men så läser jag sällan extremt handlingsdrivna böcker heller. Ibland kan jag tycka att det är ganska skönt att ha ett litet baksidesintro till berättelsen, så man vet ungefär vad man har att göra med (så att man inte exempelvis hinner läsa femtio sidor innan man fattar vem typ "John" egentligen är, eller så).
Jag läser alltid baksidestexterna. Men det är sällan jag enbart väljer en bok utifrån baksidestexten (då man alltför många gånger anat att varken filmer eller böcker har fått noggranna genomgångar utan hastats igenom), utan det är mer helhetsintryck med omslag, baksidestext, första raden... Tycker det är jättesvårt ibland, när jag försöker locka ungdomar med bra böcker, så läser de baksidestexten och ger tillbaka på en gång (det bästa är ju när de bara tar boken utan att läsa, för det kan verkligen stå olockande ibland). Slutet håller jag mig borta ifrån, även om det är lockande att tjuvbläddra ibland. Jag återgår ofta till baksidestexten under läsningen i vissa böcker för att se om man har samma uppfattning. Persongallerier gör mig ibland lite mätt innan jag ens börjat läsa böckerna. Men minns att jag saknade en sådan i exempelvis Det tysta huset av Pamuk. Moa, jag betvivlar inte att du kan hålla ett stort persongalleri i huvudet... Själv måste jag återgå flera ggr till författarens namn och titel under läsning (inbillar mig att jag blivit bättre under mina två biblioteksår)eftersom mitt namnminne inte är det starkaste. De allra bästa böckerna är nog de där som består av delar, helhet, delar (som du Lena beskriver din läsning) liksom Boktjuven är ett ypperligt exempel på. När en bok inte bara är en röd autobahn framåt utan med en massa sidospår som har liksom egna liv.
Ja man har verkligen olika läsningsmetoder i alla fall! Vad roligt det är att höra hur alla läser! Jag brukar faktiskt spara baksidetext och ofta även förord och dylikt till sist. Då kan jag jämföra med min egen läsning och mina uppfattningar. Ibland får jag dock gå till baksidan för vägledning när jag inte hänger med i boken, så jag förstår vad du menar Kajsa! Annars vill jag vara så opåverkad som möjligt innan och under läsningen - men som sagt detta kan ju diskuteras i all oändlighet. Ta tex klassiker, som man ofta redan har förkunskap om - de blir ju inte sämre för det... fast kanske blir man besviken ibland när förväntningarna byggts upp...
Jag väljer böcker efter framsidan. Alltså efter hur pärmen ser ut. Bilden, liksom. Baksidestexten läser jag, men det spelar inte så stor roll om den texten är särskilt lockande. Oftast är den inte det. Oftast är den inte vad den borde vara. Men om pärmen är snygg tar jag mej boken ändå. (Och läser den, åtminstone de 30 första sidorna.) Jag tycker att just baksidestexten borde fungera som ett slags kort förord till boken. Att den inte borde avslöja nånting om händelseförloppet egentligen, utan bara ge nån slags vink om hurdan texten innnanför pärmarna är. Men det är svårt detdär med baksidestexter. Skulle inte vilja jobba med att skriva sådana.
Skicka en kommentar