Efter att ha läst färdigt Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist känner jag mig lite matt. Alla dessa djur, alla dessa tokiga historier som staplats på varandra. Och sen slutar det bara, utan någon egentlig "knorr". Ok, det är underhållande och roligt för stunden, men jag hade velat ha mer fördjupning och mindre tokiga historier. Jag håller med Nina Lekander i DN att här hade behövts en hel del redigering och man får känslan av att det har gått lite för fort.
Boken beskrivs av Bonniers som "en uppväxtskildring i djurform". Hanna växer upp med främst sin mamma. Pappan är mycket ute och reser och Hanna är hos honom ibland. Pappa gillar djur. Alla, verkligen ALLA slags djur. Djur som han stjäl, smugglar eller på andra sätt skaffar sig. Hanna tycker också om djur och det är roligt med pappa. Lite för roligt. Men med pappa känner hon sig aldrig riktigt trygg.
När jag nu beskriver boken, och den tokrolige men inte så stabila pappan är påminnelserna med Dårens dotter av Mian Lodalen tydliga. Lite för tydliga. Det känns som att det är lite för mycket "döttrar med struliga pappor" just nu. Varför skriver ingen om de hårt arbetande men ständigt närvarande mammorna? Blir det inte lika tokigt då? Kanske inte säljer lika bra?
Nu är jag hård, men ibland får dessa strulpellar till män allför stor uppmärksamhet. Genom första hälften av boken stör jag mig mest på detta. Och på, som jag också kritiserade Dårens dotter för, de otaliga historierna som staplas på varandra. Den ena tokigare än den andra. Ge mig andrum! Mot slutet av halva boken bränner det däremot till ibland, som när Hellquist vidrör vad som kan ligga bakom pappans instabilitet och maniska djursamlande. Att han fick en infektion som barn. En infektion som kan ha påverkat hjärnan. Att farmor tror att det är därför pappa inte mår så bra. Detta hade jag gärna sett mer av. Nu blir Karlstad Zoologiska mest bra underhållning för stunden, och jag är tveksam till om det var författarens huvudsakliga intention.
3 kommentarer:
I min rec i Västerbottens-Kuriren - jag berördes av bokens sakliga ton - skriver jag bl a:
"Inte djuppsykologi kanske. Men djurpsykologi - det är faktiskt en ganska täckande beskrivning på Karlstad zoologiska, Hanna Hellquists debutbok som handlar om djur i denna sällsynt stilbegåvade författares närhet. (----)Men det besvärligaste djuret är en hårig storvuxen kedjerökande stönig och lynnig alfahanne vid namn Lars-Erik. (----) Hannas pappa har inte stått för trygghet i sitt barns liv, men rätt ofta för underhållning. Hanna Hellquist skriver att han liknar Pippi Långstrumps pappa som också reste bort från en liten dotter. Men nog påminner Lars-Erik Hellquist ändå mer om den evigt-barnslige och evigt-projektinriktade muminpappan.
(---) Karlstad zoologiska är sakligt, nästan grymt sakligt, berättad och fullständigt osentimental.
lena kjersén edman
Ja kanske ligger det något i det du säger, Lena. Det kan hända att detta sakliga och är ett uttänkt drag. För min del hade jag dock velat ha lite mer fördjupning och reflektion. Jag tycker, som jag skrev, att historierna staplas på varandra utan någon sammanhållning. Men visst är det underhållande och Hellquist skriver inte så dumt.
Ps. Jämförelsen med mumminpappan var intressant.
Åh, jag håller med dig, jag ville också ha mer kött och blod när jag läste "Karlstad Zoologiska", blev rätt trött på djuren till slut, ge mig the inside scoop liksom, tyckte jag (va hemsk jag är).
För övrigt så börjar man ju bli rätt trött på de där pappaböckerna nu...
Skicka en kommentar