Det har gått några dagar sedan jag läste ut Man utan minne av Nicole Krauss och jag tycker på något sätt att den växer för var dag som går. Framför allt känner jag allt mer att jag uppskattar en bok som verkligen ställer frågor samtidigt som den berättar en historia.Det handlar alltså om en man som förlorar minnet. Han hittas irrande i öknen och det visar sig att han har en tumör som trycker mot hjärnan. När den avlägsnats är alla hans minnen från tolv års ålder utraderade. Han minns inte sitt namn, sin fru eller sitt liv. Och i stället för att stanna kvar i sitt gamla liv och lära in det på nytt så ger han sig av. Han deltar i ett forskningsexperiment kring minnen och blir försökskanin för ett unikt sätt att överföra minnen från en hjärna till en annan. Det minne som hamnar i hans hjärna är en femtio år gammal minnesbild av en av militärens provsprängningar i öknen, och detta minne fyller honom med fasa.
Vem är man utan sina minnen? Allt man kan och är som människa har man ju lärt in under åratal av övningar. Allt man gör refererar tillbaka på något man lärt sig eller har sett någon annan göra. Tänk om allt det skulle försvinna en dag? Vem skulle man då vara när man vaknade? Vari består vår personlighet och särart? Finns det någon egenskap hos oss som skulle bestå en sådan utradering eller skulle vi vara som tomma blad? Det är också ett intressant resonemang kring kärleken som kommer fram i boken. Är kanske kärleken främst en känsla av att känna någon annan? Att känna till alla små hemliga saker som ingen annan vet och att vara känd av den andre på samma sätt? Och skulle man i så fall bli kär i samma person igen om man träffades på nytt idag utan att veta något om varandra, eller består kärleken av sammanträffanden och timing?
När Samson, som huvudpersonen heter, får in det främmande minnet i sin hjärna, drabbas han av en fullständig vanmakt. Han känner sig våldtagen, antastad, och smärtan är nästan större än när han förlorade sina egna minnen. Våra hjärnor och tankar måste förbli våra egna! I en intervju med Nicole Krauss i DN kommer det fram att amerikanska forskare just nu håller på att skapa ett preparat som skulle kunna radera obehagliga minnen för att på så sätt bota vissa psykiska störningar. Så det som i boken för mig kändes lite långsökt ligger faktiskt inte särskilt långt ifrån verkligheten.
Som sagt så växer den här romanen ju mer jag tänker på den och diskuterar den. Den är välskriven; det inledande kapitlet om provsprängningen är bedövande vackert. Och jag tycker den knyts ihop bra. Jag ställer mig lite frågande till den kärlek han åter känner till sin fru i slutet. Var ifrån kom den? Men annars är det en roman att läsa, fundera över och njuta av.
4 kommentarer:
Äntligen någon annan som också tyckte om den, behandlingen inom "bokbloggsvärlden" har ju annars varit ganska styvmoderlig överlag vad gäller Man utan minne... Håller dock med dig om det där med kärleken till Anna mot slutet av boken, jag tyckte också att den var lite svagt underbyggd. Men kanske ska man inte tolka den så bokstavligt?
Precis, så är det nog. Det står nog mer för Samsons självinsikt och framtidshopp. Att han har återvunnit empatin och förmågan till kärlek. För utan minnen ingen empati. Och utan empati ingen kärlek.
Tycker också att bloggarna har varit rätt hårda. Det är en riktigt bra bok! Skönt att vi är två...
Vart tog min kommentar vägen?
Minnesförlust?
Lena K E
Nytt försök!
Moa och Kajsa - här kommer början och slutet på min rec i Västerbottens-Kuriren (ännu inte publicerad). Innehållsbeskrivning och analys hoppar jag över här - det har Moa gjort mycket elegantare än jag.
"Paris, Texas" och "Eternal Sunshine of the spotless Mind", två starka filmer, dyker upp i mitt minne när jag läser romanen MAN UTAN MINNE, som Nicole Krauss debuterade med för sju år sedan.
Wim Wenders film "Paris, Texas" inleds med att en fårad man vandrar genom Mojevaöknen i Nevada. Han vägrar att tala när han blir läkarundersökt. Det framgår att mannen har haft en familj men att han har varit borta i flera år. Hans familj har trott att han är död.Vi som ser filmen förstår att mannens själ har vandrat vilse.
I Michel Gondrys film "Eternal Sunshine.." diskuteras det om vi överhuvdtaget har något liv utan våra minen. Två havererade människor, som tidigare har älskat varandra, raderar bokstavligen ut all information om sin kärleksrelation ur sitt minne.
I romanen MAN UTAN MINNE hittar polisen en man som utmärglad irrar omkring i Mojaveöknen (samma öken som i "Paris,Texas".)
INNEHÅLL I ROMANEN SAMT ANALYS
Min rec slutar så här:
Men en människa är mer än sin hjärna,mer än sitt minne.
När Nicole Krauss intervjuades, i samband med att MAN UTAN MINNE nu kommit ut på svenska, talar hon med blandade känslor om den bok som hon började skriva som tjugofemåring. Hon är inte missnöjd med innehåll eller stil, men säger att hon är en annan författare idag.
Om sin tredje roman - som hon nu skriver på- berättar hon motvilligt att den utspelas i diktatorn Pinochets Chile på 1970-talet. Mer vill hon inte säga.
Eftersom jag med stort intresse läst den något överarbetade men stilmässigt vackra och begåvat komponerade romanen MAN UTAN MINNE och eftersom jag med lågande hjärta följt gamle Leos och tösen Almas öden i "Kärlekens historia", så gläds jag innerligt åt det Nicole Krauss från Brooklyn opretentiöst medddelar sin svenska intervjuare:
"Jag måste ju komma vidare med det jag gör"
Lena Kjersén Edman
Skicka en kommentar