Det har gått några dagar sedan jag läste ut Man utan minne av Nicole Krauss och jag tycker på något sätt att den växer för var dag som går. Framför allt känner jag allt mer att jag uppskattar en bok som verkligen ställer frågor samtidigt som den berättar en historia.Det handlar alltså om en man som förlorar minnet. Han hittas irrande i öknen och det visar sig att han har en tumör som trycker mot hjärnan. När den avlägsnats är alla hans minnen från tolv års ålder utraderade. Han minns inte sitt namn, sin fru eller sitt liv. Och i stället för att stanna kvar i sitt gamla liv och lära in det på nytt så ger han sig av. Han deltar i ett forskningsexperiment kring minnen och blir försökskanin för ett unikt sätt att överföra minnen från en hjärna till en annan. Det minne som hamnar i hans hjärna är en femtio år gammal minnesbild av en av militärens provsprängningar i öknen, och detta minne fyller honom med fasa.
Vem är man utan sina minnen? Allt man kan och är som människa har man ju lärt in under åratal av övningar. Allt man gör refererar tillbaka på något man lärt sig eller har sett någon annan göra. Tänk om allt det skulle försvinna en dag? Vem skulle man då vara när man vaknade? Vari består vår personlighet och särart? Finns det någon egenskap hos oss som skulle bestå en sådan utradering eller skulle vi vara som tomma blad? Det är också ett intressant resonemang kring kärleken som kommer fram i boken. Är kanske kärleken främst en känsla av att känna någon annan? Att känna till alla små hemliga saker som ingen annan vet och att vara känd av den andre på samma sätt? Och skulle man i så fall bli kär i samma person igen om man träffades på nytt idag utan att veta något om varandra, eller består kärleken av sammanträffanden och timing?
När Samson, som huvudpersonen heter, får in det främmande minnet i sin hjärna, drabbas han av en fullständig vanmakt. Han känner sig våldtagen, antastad, och smärtan är nästan större än när han förlorade sina egna minnen. Våra hjärnor och tankar måste förbli våra egna! I en intervju med Nicole Krauss i DN kommer det fram att amerikanska forskare just nu håller på att skapa ett preparat som skulle kunna radera obehagliga minnen för att på så sätt bota vissa psykiska störningar. Så det som i boken för mig kändes lite långsökt ligger faktiskt inte särskilt långt ifrån verkligheten.
Som sagt så växer den här romanen ju mer jag tänker på den och diskuterar den. Den är välskriven; det inledande kapitlet om provsprängningen är bedövande vackert. Och jag tycker den knyts ihop bra. Jag ställer mig lite frågande till den kärlek han åter känner till sin fru i slutet. Var ifrån kom den? Men annars är det en roman att läsa, fundera över och njuta av.
Om berättelsens kraft att omskapa livet. Om livet som berättelse. I Nicole Krauss roman Kärlekens historia (2005), är berättelsen och fiktionen verkligare än livet; den föder liv och leder människorna vidare ut i världen. En av romanfigurerna, fjortonåriga Alma, letar efter sitt ursprung genom den bok hon är döpt efter, Kärlekens historia. Som är skriven av en man som visar sig ha stulit berättelsen från en annan man, Leo Gursky, som tyngd av livet på flykt undan nazismen och skammen i att ha överlevt, lever tillbakadragen och ensam, med sitt enda sällskap, vännen Bruno (död eller levande?). Leo bär fortfarande på minnet av sitt livs kärlek, Alma, som växte upp i hans by och som flyttade till Amerika innan han själv flydde dit. På så sätt kom de ifrån varandra och när de väl återförenades hade Alma gift sig med en annan och uppfostrat Leos son Isac på egen hand.