Lagom finns bara i Sverige

Jag har verkligen roat mig kungligt med läsningen av Mikael Parkvalls bok Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk som kom ut tidigare i år. Parkvall är lingvist och går på ett populärvetenskapligt men ändå påläst sätt igenom moderna myter om språket. Mot slutet av boken passar han också på att ge en känga åt Fredrik Lindström, Sveriges mest "folkkära språkorakel", som enligt Parkvall inte alltid presenterat riktiga fakta. Jag kan ju inte veta vem som har rätt eftersom jag själv inte sitter inne med siffrorna och forskningen, så vi får väl lita på Parkvall tills han själv blir motbevisad... Det här är hursomhelst oerhört spännande! Jag älskar språk, grammatik, språkhistoria och etymologi, och frossar verkligen i den här boken.

Roligast är kanske att Parkvall drar sin tes att all språkanvändning är okej (alltså att man får skriva hur man vill, säga vad man vill, stava som man tycker är bäst osv), så långt att han verkligen demonstrerar den genom sitt eget språk. Han blandar obskyra gammaldags ord med nya uttryck som "får mig att gå bananer" hej vilt och refererar till så väl de gamla grekerna som AC/DC. Och för att illustrera svenska språkets fantastiska förmåga att bilda nya ord genom hopsatta ord, skriver han ord som "språkriktighetsindoktrinerade". Hurra! Jag älskar att uppfinna nya ord, detta värmer min själ.

Här är ett typiskt stycke som visar på hans vardagliga och samtidigt högtravande språk: "Förvisso är jag härvidlag en gnällputte som har hakat upp mig på nåt som inte ens är en flugskit i universum. Men jag är inte bara en surkart, jag är konspirationsteoretisk också."

Som ni märker blir min största behållning av denna bok om språk, faktiskt själva språket den är skriven på, eller kanske snarare den språkglädje och lekfullhet den förmedlar. Det är befriande och lustfyllt och illustrerar hans egen ståndpunkt utomordentligt väl! Dessutom har han fått mig att vilja studera esperanto...