blåbärsmaskinen av Nils Claesson

I blåbärsmaskinen kastas allt in som kan användas som bränsle för Stig Claessons fantasi. Där hamnar beundrare som kan förnedras, fyllehistorier, barn som gör bort sig, människor som kan ge energi åt Slas. Och blåbärsmaskinen måste ständigt underhållas och fyllas på. Det sker genom ett totalt hänsynslöst beteende och mängder av alkohol. Den som berättar om blåbärsmaskinen och om hur det är att växa upp med en sann konstnärssjäl är Slas son Nils Claesson. Och han är inte nådig. En gång för alla ska bilden av Slas som den härlige söderkisen krossas, nu ska allt som krävdes av Stig Claesson för att Slas skulle kunna finnas som identitet. Och vad som krävdes av människorna i hans närhet. Det osar om den här texten och det är lite som att para svartaste tonårsprosan med ett bra, drivet språk och en vuxens hela tillbakahållna ilska. Och jag älskar det såklart.
Jag har ingen som helst relation till Slas och kanske kommer jag hålla mig för att skaffa det nu. För det är så sorgligt, bilden som skapas här. Av att det krävdes så mycket för att kunna vara sådär genuint mysig och äkta som Slas var. Här berättas om pappan som kommer på inspektionsrundor hos sin vuxna son för att se hur många av pappans verk som finns i sonens lägenhet. Och som plötsligt bestämmer sig för att bekänna att han under en suparperiod råkade alkoholförgifta sin då 5-åriga son. Här berättas om den äkta mannen som föraktfullt fnyser till sin fru att han kan tjäna mer på en tavla än hon på ett år. Och om alkoholisten som gömmer sprit, bedrar precis alla och lyckas göra det till något som framstår som charmigt och livsbejakande.
Jag förstår fullständigt behovet hos Nils Claesson att skriva en bok som den här ifall ens hälften av det han skriver är sant. Det blir en slags dr jekyll och mr hyde-personlighet som framträder.
Sen tycker jag i och för sig inte att man självklart ska se det här som sanning i den mån att det måste ha hänt precis så här. Och det tror jag inte är Nils Claessons syfte heller. En bit in i boken beskriver han hur Stig aldrig spelade kort med sina barn, att han inte hade tålamod till det. Det här med kortspelande återkommer sen en gång till i boken och då har Nils Claesson hittat kort där Stig spelar just kort. Och i en parentes direkt efter reflekterar författaren över att minnet inte alltid är att lita på. Och om man sen tittar närmare på framsidan så visst sitter Slas där och spelar kort. Kortspelandet blir som symbol ett bevis på att sonens minnen kanske inte alltid överensstämmer med verkligheten men att det samtidigt inte gör något. Att han är tydlig att det är en partsinlaga.
Och det är en väldigt bra partsinlaga måste jag säga, driven av en sån ilsken energi och med ett bra språk.