Att tro på Mr Pip, Lloyd Jones (2007)Kom på mig själv att närstudera omslaget på tåget, vilket nog fick medpassagerarna att undra. Jag tycker om omslag, och det här, med den enträgna flickan i någon slags djungelbeklädnad, verkade lovande. Och det började verkligen bra. Och jag tyckte om historien och jag tyckte om huvudpersonen Matilda som växte fram på sidorna. Och jag kan egentligen inte säga varför jag börjar tveka när jag ska skriva om boken, men det gör jag. En liten avgränsad kopparrik ö. Sönderslagen och övergiven av nästan alla. En uppblossande konflikt. Förstörda familjestrukturer. Spartanska förhållanden. En liten värld som beskrivs med varma ögon där olika betraktelser och fragment vävs samman. En enda vit man stannar kvar på ön; Mr Watts, eller Glosöga som alla kallar honom, han träder in som lärare för barnen genom att läsa Dickens Lysande utsikter. Matilda och de andra barnen återuppfinner och återskapar sin verklighet genom bokens föräldralöse Pip i ett främmande London. Matildas mamma tar avstånd från bokens tillflykt och det som den representerar och en klyfta mellan mor och dotter skapas. Bakom boken gömmer sig en verklig konflikt med en önskan om självständighet, om strävan, förtryck och förhoppningar som trängs undan, glöms bort och förtäcks. En längtan om att komma bort. Ett tydligt maktförhållande problematiseras, ett maktförhållande där makten ligger i att en av parterna kan ge sig av, vinka farväl, starta om någon annanstans. Kolonialism till postkolonialism. Och just det tycker jag att boken illustrerar mycket bra, och om böckers makt att förändra, men jag håller den inte lika högt som många andra har gjort. Andra recensioner att läsa är Bokmania och i DN. Lloyd Jones är från Nya Zeeland, hans bok nominerades till The Man Booker-priset 2007 och har sålts till 13 länder. Det är den första boken som översatts till svenska.
2 kommentarer:
Nu har jag också läst ut "Mr. Pip". Och jag håller nog med dig Jennie. Det är något som skaver. Kanske har det med detta att göra: Jag tycker att slutet förstör. det är som om författaren inte kan motstå frestelsen att fortsätta berättelsen, förklara, knyta ihop alla trådar och lösa alla mysterier. Som att hon tex träffar sin pappa till slut och att hon hälsar på Mr Watts fru... Budskapet och andemeningen i boken hade man ju redan tagit till sig mellan raderna i förtsa delen av boken, tycker jag.
Och så är jag inte så förtjust i att fokus i boken gradvis förskjuts mot den vite mannen och gör att allt kretsar kring denne. Mr Watts och Mr Dickens blir hjältarna, ouppnåeliga män, när de i själva verket fungerar som utlösande faktorer för barnen på ön och i synnerhet Matilda.
Håller du med?
Det är väl bra att historian förs fram, för mig rätt okänd, men som sagt det är något som skaver och kanske är det just för att identitetsbegreppet blir så tydligt laddat med olika roller. Tycker mer om Maryse Condés (bland annat "Färden genom mangroven")som på ett mer intressant sätt speglar förtryck och kolonialism. Är också nyfiken på att läsa böcker av Jamaica Kincaid Nawal El Saadaw. I dagens DN står det en kort artikel om dom, att de bortvänder sig från begreppet identitet och menar att det är inbäddat med rasism, att själva begreppet separerar folk. Har du läst något? Rösten som förs fram i "Mr Pip" känns inte lika rättvärdig och bekväm, tror jag, det blir ju som du säger stort fokus på den vita mannen, och suget efter "den vites" kunskap, som i en gammal Dickens-bok.
Skicka en kommentar